Förstärka det positiva

Tror jag mår lite bättre idag. Faktiskt lite igår med.
Skolarbeten börjar komma igång lite mer och det gör sitt också. Dock finns det lite oro inför ett större arbete, då det utförs i grupp. Eftersom det här resultatet av det här arbetet kommer spegla sig i omdömet är det väldigt viktigt för mig att det blir så bra som möjligt. Ja, jag vill oavsett göra ett bra arbete, men än mer nu!
Men men, jag tror som jag nyss skrev att jag känner mig lite bättre och det får jag försöka ta tillvara på. Förstärka det positiva så att säga.

Hyckleri

Ja, men om jag skulle göra som andra. Jag kanske skulle ta och fixa något svartjobb. Lite pengar direkt ner in fickan.
Det retar mig när en människa sitter och är förstående och menar att hen har de precis likadant som min situation. Den ekonomiska, När hen säger att "ja, men allt är möjligt, allt går".

Det som verkligen gör mig arg är när samma person, som har s.k. sjukpension med utmätning från kronofogdemyndigheten precis som jag, samtidigt uppenbarligen skiter i gällande lagstiftning och svartjobbar.
Vad som till och med gör mig förbannad är att detta svartarbete dessutom sker med hjälp av en förening som arbetar för att hjälpa före detta kriminella att återanpassa sig i samhället.

Vilket hyckleri!

Brist på flow

Precis som uttrycket för ett innehållslöst materia, så känner jag mig som i ett slags vakuum. Eller "bara" helt off. Jag kan inte närmare beskriva känslan. Det i sin tur leder dock till andra känslor, nämligen frustration och oro.
Jag tycker att jag borde vara glad, gå runt och le stort, vara allmänt positiv och dessutom smålycklig. Åtminstone glad!
Jag är ju kär för h******e!
Eller? Är jag inte det?
Åh!
Jag är så trött på att ifrågasätta mina tankar och känslor. Jag vill bara må allmänt bra och flyta med i livet.
Jag saknar också det flow jag upplevde förra årskursen i skolan. Det känns som jag ännu inte kommit in i plugget, trots att det gått sex veckor. Ibland är det bara så förbannat segt. Jag kan önska att lärarna plötsligt ska överösa mig med läxor, tvinga igång mig så jag hittar tillbaka till flowet.
Jag vet inte vad som är fel, men huvudsaken är att jag hittar tillbaka, för just nu upplever jag det verkligen som att jag kommit på vilovägar.

Välja fokus

Lyssnade precis intressant på ett tal. Det handlade i korta drag på att fokusera på det som är positivt i sitt liv. Att försöka lägga mindre energi på det som är negativt och mer på det positiva och därigenom styra sitt liv till ett mer positivt.
Det är verkligen något jag behöver påminna mig om med jämna mellanrum, för jag har lätt att se allt som är "dåligt" med mig, se mina begränsningar i livet just nu, att bli uppslukad av den negativiteten. Istället behöver jag välja fokus, välja att se vad jag är bra på, välja att se vad för positiva saker och positiva människor jag har i mitt liv.

Annorlunda

Blir man förvirrad av förälskelse? Jag har i alla fall känt mig lite förvirrad, och tankspridd, ikväll.
Sista tiden har jag också varit glömsk och inte riktigt känt mig som förr. Egentligen känns det så med skolan med, jag kanske inte riktigt har kommit in i det. Jag känner mig till och med lat. Hm.

Kärlek

Inte trodde jag det, nä det hade jag inte ens i tankarna. Jag tänkte ´okej, men vi kan väl träffas och fika´. Men redan där på cafét höll jag på att drunkna i hans ögon.
Tystnaden som emellanåt uppstod var inte som med andra, då den har kunnat kännas besvärande, med honom var den avslappnad och samtidigt med fjärillsbesök i magen.
Om jag skulle betrakta mig själv där jag satt tillsammans med honom, så måste sett förtrollad ut. Det kändes som det där ´klicket´ jag hört talas om.

Jag har alltid haft en förmåga att leva långt fram i tiden när det kommer till  eventuella  pojkvänner. Förhållande, förlovning, sambo och allt annat i ett rasande tempo. Det är något jag måste vara medveten om. Nuet, det är här jag bör vara!
Jag har också en förmåga av att se hur jag inte passar ihop med eventuella pojkvänner...
Tankarna går som, jag är någon annanstans i livet eftersom jag som vuxen utbildar mig, och dessutom har minst 4 år kvar, hur ser det ut. Eller, jag dricker inte alkohol och det blir för jobbigt att ta frågorna om det. Eller, min ekonomika situation är totalt låst och oerhört begränsad under minst 5 år. Jag kan fika 1-2 gånger per månad, men att åka på en semester skulle bli helt omöjligt. Eller, om jag skulle vilja flytta till en annan stad eller till en annan lägenhet, så måste jag vänta först 5 år på att min skuldsanering ska bli klar och sedan ytterligare 3 år på att betalningsanmärkningarna försvinner, seeen kan jag skriva ett kontrakt, eller ta ett lån, öppna ett abonemang, skaffa ett bibliotekskort osv.
Det blir för mycket, så jävla för mycket.
Vem som helst skulle kunna bli deprimerad, därför måste jag leva här och nu! Just nu vill jag bara glädjas åt att jag är kär och att jag faktiskt har en pojkvänn.

Tick tack

Klockan slår, tiden går. Skolan är i full gång. Har också engagerat mig i olika projekt som har med skolan att göra. Kontrasten mot hur jag mådde under delar av sommaren är stor.
Känns riktigt bra nu! :)

Mörka moln

Snart är då ledigheten slut, om en vecka börjar plugget. Det ska bli riktigt underbart att återgå till fasta rutiner och få en struktur på dagarna.

De här månaderna har varit stundtals väldigt jobbiga. Jag har vandrat in och ut ur mörka moln med självförakt, pessimism, negativitet och tankar på att livet är för jobbig att leva. Allt har dock inte varit ett levande helvete, det finns glädje och skratt också, men det här mörkret har liksom legat i bakgrunden hela tiden.
Mycket startade när jag inte klarade av att sluta med medicinen jag tar. Jag har känt mig förbannat misslyckad och att jag inte passar in. Att jag inte duger. Jag har tryckt i mig mängder med glass, godis och kakor för att försöka döva allt. Jag har känt mig ensam och ledsen. En del av mig uppskattar ändå de här känslorna. Det betyder att jag känner något, att jag inte är totalt känslodöd av medicineringen och det är viktigt. Det så klart varit bättre med andra känslor, men möjligheten finns ju följaktligen.

Som sagt, plugget börjar snart, och jag hoppas att det kommer hjälpa till att vända mitt mående åt ett positivare håll

6000

Sex tusen besökare fram till idag. Kul att människor är intresserade. Jag trodde nog inte det skulle bli så många. När jag startade bloggen gjorde jag det för att jag såg det som en kanal där jag kunde få ur mig mina tankar, funderingar och kanske känslor. Dela min väg framåt. Det fungerar fortfarande rätt bra, ibland dröjer det bara mellan inläggen. Så är det i det verkliga livet med, jag går och samlar på mig innan jag delar med mig. Jag har dock blivit betydligt bättre på att släppa ut en del, vilket jag också gör på mötena jag går på. Däremot har jag svårare för att dela med mig om det allra innersta och kanske allra viktigaste. Ibland vet jag inte riktigt vad det är i heller, men jag tror där är mycket som behöver komma ut. Men det får ta sin tid. Rom byggdes inte på en dag ju.

Ljusstrimma

För första gången på länge känns det som, även om det "bara" rör sig om cirka en månad, så har jag känt mig lite lättare i sinnet och jag har haft lite glädje i mig. Dagen har gått lättare. Jag har känt mig mer okej med mig själv, inte tänkt så mycket på att jag skulle vara värdelös och misslyckad. 

Whats up?

Ja, om jag helt visste det, vad som är fel.
Sista dagarna, snarare sista tiden, har jag inte varit mig själv. Det började väl egentligen redan efter att jag, igen, misslyckades med uttrappningen av medicineringen. Började uppleva mig som misslyckad igen, tänkte att jag inte platsar/hör hemma. Dämpar allt med mängder av godis och glass samtidigt som jag känner mig äcklig och uppsvullen, sätter fingrarna i halsen ibland, och har en nästan ständig rädsla av av jag ska få en propp eller stroke av sätter jag äter på.
Tankar kommer som att tror jag verkligen att jag skulle kunna bli en partner eller en pappa någon gång? En hetsätande man med narkotika-klassad medicinering, vem f-n vill ha det?

Dag 1

Första dagen utan medicinering.
Tänkte skriva att det inte känns något speciellt just nu. Men jag har funderat mycket på ordet "känns". Oftast när jag använder det ordet, som faktiskt ska beskriva en känsla, så känner jag inte själva känslan. Det är som att den sitter i huvudet mer än i kroppen. jag försöker därför istället säga att jag "upplever" mig si eller så. Det är mer sant.
Så får det vara tills jag får mer rätsida på vad som är känslor.

Självcentrering, bland annat

Jag känner mig ofta tjatig när jag pratar om min kamp med att avsluta den medicinering jag stått på under drygt 2 år. Jag kan uppleva mig som patetisk och svag, att jag bara borde låsa i mig i lägenheten, hålla käften och bita ihop, för att sedan komma ut glad och välmående.
Nätet är perfekt för här kan jag skriva av mig, här behöver jag inte tänka lika mycket på hur andra ska uppfatta mig, vad de ska tycka och så vidare. Jag vet - troligen tänker inte alla så himla mycket om mig - jag kan vara rätt självcentrerad dock.
Samtidigt är det viktigt för mig att kunna prata om den här resan och kampen på NA-mötena jag går på. Det är NA som jag vill använda mig av för att fortsätta mitt nya liv. Det har dock tagit tid innan jag känt mig tillräckligt trygg för att kunna prata om det på mötena, men nu gör jag det, om än lite.

Idag mår jag fortfarande rätt bra. Visst, humöret svänger lite och emellanåt fryser jag, samt på morgonen känner jag mig rätt rastlös i benen. Men det är helt överkomligt. Risken finns ju dock fortfarande att jag blir sämre, men jag upplever det ännu som mycket mildare.

Jag diskuterade sista uttrappningen med min kontakt på mottagningen igår. Det vi kom fram till var att jag själv får utvärdera efter en vecka och bestämma om jag vill sluta redan där eller fortsätta exempelvis en vecka till. Men på så låg dos gick det rent teoretiskt att sluta redan efter en vecka, enligt några papper dom hade. Hon sa också att de inte är vana vid den här situationen - att någon självmant vill avsluta. Faktum är att ingen annan gjort det på just den mottagningen.

Inte så dumt att få bli den första där att avsluta medicineringen, men huvudsaken för mig är att ta mig igenom detta. Om det sen inspirerar någon annan till att göra samma resa blir jag glad för den personens skull. Det absolut viktigaste är att man vill göra det för att man själv vill.

Idag ser det ut att bli soligt och varmt väder. Jag tänkte ta cykeln ner till stranden och promenera där en stund. Om det fläktar lite så kanske jag solar en stund med.
Jag borde ta med en bok dit - ja, så får det bli! Fast först ska jag till gymmet en stund :)


Om någon är intresserad av att veta hur NA-möten går till är, klicka då här.

Nästan längtar efter att bli sjuk

Beroendeperson som jag är, är mitt tålamod inte alla gånger det bästa. Jag är mitt i avtrappningen av subuxone-medicineringen. Eller mitt i blir ju fel, jag är nu i slutet på den, på lägsta möjliga dos.

Tanken var denna gången att göra avtrappningen saktare för att inte bli så sjuk. Det är här tålamodet kommer in i bilden. För cirka två veckor sedan gick jag ner till 4 mg och för 3 dagar sedan gick jag ner till 2 mg (lägst möjliga dos)

Jag försökte trappa ur och sluta med den i April, men på 5:e dagen valde jag att backa. Jag tyckte inte att jag stod ut, och visst, jag mådde riktigt dåligt. Just nu går jag bara och väntar på att komma in i den dåliga måendet. Då i April startade det dåliga måendet redan på 4 mg (näst lägsta dosen) efter cirka 1 ½ vecka.
Det "ända" jag märkt nu är att mitt humör svänger och jag är stundtals betydligt "blödigare". Det borde börja köra i magen, jag borde börja frysa och känna rastlöshet. Rent fysiskt borde det börja.

Det kan inte vara ofta jag nästan längtar efter att må dåligt, men nu gör jag i princip det. Jag vill bara att "avtändningen" ska börja, för då vet jag åtminstone att det är ingång och behöver inte gå och vänta. Om jag sen tänker mig en heroin-avtändning, som jag haft ett antal gånger om än länge sedan, så bör det dåliga måendet vara som värst på 5:e dagen ungefär, för att sedan lätta successivt. Nu är ju detta mer kemiskt, i form av subuxone, och jag har hört vissa säga att det tar längre tid.

Puuuh!
Så j*vla hemskt det är att sitta med dessa tankarna och behöva skriva ord som avtändning och heroin. Det måste vara 2 ½ år sedan jag var i ett aktivt missbruk, men med dessa tankebanor känns det betydligt närmare.
Jag vill verkligen komma igenom detta, jag vill komma ur och in i den verklighet jag vet finns där. Visst är den verkligheten till stor del likt denna, det är på ett annat sätt jag menar. Efter det misslyckade uttrappnings-försöket i April fick jag väldigt tydligt uppleva att jag visst går runt i en påverkan konstant, det är bara det att efter ett par dagar så känner jag inte längre av det utan är i medicinens grepp.

Usch usch usch!

Belastningsregistret

Yeeees!
Jag är grön, jag är ett steg närmare en eventuell lärarutbildning. Jag fick mitt utdrag ur belastningsregistret avseende skola/omsorg idag och det var helt blankt. Vilken fröjd!
Förvisso visste jag att jag inte begått några grova våldsbrott, sexualbrott eller liknande och det är "bara" sådana som ska finnas med på detta register.

Klubbbesök

Jag var ute på en klubb nyligen. Först var jag på en fest och jag hade supermycket tankar som surrade innan.
Hur skulle jag hantera att det fanns alkohol? Skulle jag kunna följa med till klubben efter?
Men det var faktiskt "bara" tiden innan som var småjobbig, när jag väl var där tänkte jag inte så mycket på att andra drack. Samtidigt är inte fester eller klubbar något som är det bästa att hänga på, men det här var första gången på cirka ett år. Jag har varit med på en krog vid ett tidigare tillfälle och då gick det också bra, jag till och med skrattade - vilket jag även gjorde denna gången. Jag behövde göra den här grejen, jag behövde visa mig själv att jag kan. Jag har känt mig ensam en tid och tackat nej till olika tillfällen och det var det här jag behövde visa mig, att jag inte behöver tacka nej på grund av rädsla. Rädsla ska inte stoppa umgänge. Sen har jag i och för sig väldigt svårt att se mig själv på fester eller klubbar regelbundet hädanefter, men bara att veta att jag kan om jag vill känns bra!

Det är mer än lönt

Tiden tickar på och snart är denna terminen slut. Det har verkligen gått fort. Jag är så glad och stolt att jag tog beslutet att VÅGA börja plugga.
Jag har funderingar på att söka till lärarutbildningen efter nästa läsår. Jag är intresserad av samhället och hur det fungerar, politik, infrastruktur och mycket annat. Samtidigt är jag också intresserad av historia, vad som har format världen till hur den ser ut idag. Sambandet mellan då och nu och hur det påverkar framtiden. Därav så tänker jag att lärare i ämnena samhällskunskap och historia skulle kunna vara något för mig. Gymnasielärare/folkhögskolelärare. Lärare tänker jag också för att det finns ett stort behöv av dem, alltså ser arbetsmarknaden god ut. Sen kanske arbetsbelastningen inte ser lika god ut, likaså lönen i jämförelse med andra yrken, men det måste ju vara bättre än att vara förtidspensionerad som jag är nu (eller sjukersättning som det heter)!

Till lärarutbildningen måste man skicka med utdrag ur belastningsregistret, om jag förstod det rätt. Jag tänkte för några veckor sedan att jag beställer ett utdrag bara för att se vad som står med i det. Jag trodde mig ha hört något i stil med att de senaste 5 årens eventuella domar syns i utdraget. Men så var det icke. På mitt utdrag fanns det domar ända tillbaka till 1993. När jag läst på lite mer om reglerna så förstår jag att om man blivit dömd inom en viss tid så följer domarna med i registret, de raderas då inte lika snabbt som om man bara blivit dömd vid nått enstaka tillfälle. Som längst skulle domar "följa med" i 20 år, men det verkar ju inte stämma när jag har nån dom från 1993, alltså 21 år sedan. Jag får ringa de på registret och kolla upp närmare.
Alla dessa domar, 25 stycken totalt, talar ju mycket starkt emot att någon skulle vilja anställa mig överhuvudtaget tänker jag, och det känns inte bra. Det räcker med att jag kommer vara 40+ när jag är färdigutbildad tänker jag, jag behöver inte fler negativa faktorer avseende anställningsbarhet.
Vilka yrkeskategorier kan jag arbeta med?
Var har man inget krav på registerutdrag?
Är det ens lönt att utbilda mig på högskola eller universitet?

Men jo, det är lönt, det är mer än lönt, det är viktigt! Dessutom kommer det ha gått ytterligare 4-6 år (beroende på val av utbildning) där jag inte är dömd för brott (förutsatt att jag fortsätter leva som jag gör nu). Alltså mer distans till "mitt gamla liv" och förhoppningsvis lättare med förståelse vid eventuellt behov av att visa registerutdrag.

Sen om jag förstått det rätt, efter att ha kollat runt ännu lite till, är det inte det vanliga registerutdraget som gäller när man ska utbilda sig till lärare/pedagog eller arbeta med barn/i skola/pedagogisk verksamhet. Det är ett särskilt utdrag för den kategorin av personer, där endast särskilda domar syns. De domar som står med i registret är om man blivit dömd för sexualbrott, mord, dråp, grov misshandel, människorov, grovt rån eller barnpornografibrott. Jag har aldrig begått något av de brotten. Därmed måste jag ju kunna söka till lärarutbildningen/arbeta i skola eller liknande verksamhet :) Woohooo! :)

Stressigt

Jo, så är det, det är stressigt så här mot terminens slut. Jag kan ha svårt att dra ner på tempot och även att säga nej. Men jag försöker. Några uppgifter i skolan begränsade jag och sa för mig själv att 'nä, här räcker det - här får det vara tillräckligt'.

Glad påsk

Solen skiner och det känns nästan som sommar. Jag mår rätt bra och jag väljer att låta det väga upp istället för att fokusera på det som inte är bra. Inte alltid det går, men idag så.

Ett steg fram, två steg bak?

Jag valde att backa, stod inte ut med att må så äckligt dåligt. Det måendet var i stort sett likadant som när jag "tänt av" från heroin och jag var inte beredd på att det skulle bli så tufft. Min kontakt (sjuksköterskan på mottagningen) menade tidigare att jag inte skulle märka av utsättningen när jag trappat ner så långt som jag gjort. Ack så fel hon hade. I och för sig hade de ingen annan som slutat med just den medicinen på mottagningen att relatera till.
Jag känner mig både svag och patetisk för att jag valde att backa. Jag känner mig också osäker på vad andra ska tycka, osäker på om jag kommer känna mig accepterad.
Jag är förbannat besviken för att jag inte klarade gå hela vägen. Jag är också ledsen för jag inser att jag inte är fri, jag är en slav under en medicin.
Jag funderar på vad och hur jag ska göra nu. Jag vill fortfarande sluta med medicinen, men kanske ska jag ta det lugnt ett tag, acceptera situationen för en period och koncentrera mig på att fullfölja studierna. Funderar också på om det inte är bättre att be om att få bli inlagd där det finns personal dygnet runt och "gå av" medicinen där. Tror nog det skulle vara bättre, kanske tryggare med.
Om jag ska ta med mig något positivt ur detta, och det vill jag försöka, så är det att jag vet hur jag kommer må (även om jag därigenom kanske inte kan påverka det speciellt mycket) när jag slutar med medicinen. Jag vet också att måendet till dag 5 successivt försämras. Hur länge det fortsätter vet jag dock inte. Sömnen var en av det jobbigaste bitarna, och där vet jag inte hur det ska gå att påverka den i rätt riktning. Jag var på psykakuten i söndagskväll just för att jag stod inte ut med att inte få någon sömn ännu en natt. Jag förklarade situationen för dom och att jag inte ville ha något narkotikaklassat läkemedel. Därför fick jag ett icke-beroendeframkallande & ej narkotikaklassat läkemedel som skulle hjälpa mig att sova. Cirka 1 timmes sömn blev resultatet. Värken och krypningarna i benen var äckligt jobbig med, speciellt när det började armarna med. En annan jobbig sak var att jag började känna mig helt personlighetsförändrad. Jag kände mig aggressiv och hade lust att slå sönder hela lägenheten.

Det är viktigt att prata av sig, att få ut allt, samtidigt är jag "dålig" på att prata så att skriva här blir lite som en kompensation.

Mår som..

..FAN! Mår verkligen inte bra. Jag vet inte om jag hade väntat mig detta. Det känns förbannat jobbigt. Jag slutade med subuxone (som jag haft i lite mer än två år) för hm, ja jag tog sista gången i onsdags. Jag hade då trappat ner den nästan till lägsta. Men jag började må dåligt och ville inte dra ut på det så då slutade jag ta den. Men som sagt, jag mår rätt j#¤%# piss nu. Jag fryser samtidigt som jag ibland kokar, det kryper och värker i benen och sömnen är helt åt h*¤%&#, sen i måndags har det inte gått att somna ordentligt, jag bara ligger och vrider och vänder mig. Jag har inte haft ork att städa eller diska på hela veckan, men tvingade mig och diska nyss och det blev x-antal svordomar och pustande. Konstigt, igår hade jag ändå någon glädje i kroppen, men nu är det som bortblåst.
Försöker tänka att det går över, det går över...

Erkännande

Jag är rädd, jag är orolig, jag är osäker samtidigt som jag vet min innersta önskan.

Halvpsykostankar

Rast och nödig. Halvspringer till toaletten och går in i den första av tre. Känner rätt snabbt en riktigt stark marijuana. Tankarna börjar surra, "tänk om jag blir påverkad" finns det droger här". Jag försöker hålla andan. Löjligt kanske, det fanns ju ingen rök där, men jag ville inte ha in osen i mig, och jag kunde inte gärna rusa ut när jag stod med byxorna nere. Färdig. Mycket riktigt, i vasken ligger rester. Spolar ner dom. Träffar sen min mentor. Tänker ska jag berätta om det? Jo, jag gjorde det. Berättade, och sa att jag kände mig lite skakad av det. För det gjorde jag, ja satt dessutom med "halvpsykostankar".
Men genast kände jag mig urdum, förbannat svag och gnällig.. varför låter jag mig påverkas av andras idioti. Men, det kändes ändå bättre att ha sagt det till någon, istället för att hålla det inom mig.

Dags att gå vidare

Tiden rusar fram och jag har inte skrivit något på hm 26 dagar tror jag att jag räknade det till. 

Jag mår rätt bra, skolan går bra och livet i allmänhet också. Nja, mitt ätande går i och för sig mindre bra, men just nu vill jag fokusera på det positiva. 

Jag har ett datum på när jag blir fri från min medicin, 25 Maj, förutsatt att det går som jag tänkt mig. Men så här långt har nedtrappningen gått mycket bra. På måndag ska jag göra nästa sänkning, från 6 mg till 4 mg. Jag startade på 18 mg och har sänkt med 2 mg var 4:e vecka.

Jag har bestämt mig för att ta en "vit bricka" när jag trappat ur medicinen helt. En vit bricka är den första man får hos anonyma narkomaner, det är även den brickan man får om man varit ute i ett återfall. Jag vill börja om, utan narkotikaklassade kemikalier i kroppen. Jag tänker inte se det som att jag varit ute i ett återfall, jag har gått min väg. Jag har inte mixtrat med medicinen eller tagit någon narkotika eller alkohol under lite mer än 2 år nu. Men jag vill lämna den här biten med underhållsmedicinering bakom mig, det är dags att gå vidare och att att stå på samma premisser som övriga drogfria. Yeay! :)

Käftsmäll

Idag fick tryggheten sig en ordentlig käftsmäll.
Jag var på ett ställe och kom till dit lite tidigt, jag gick där och småpratade med några. Sen kliver en man innan genom dörren.
FAN, tänkte jag. Är det inte..? Han hälsar på några och går sedan mot mig, han sträcker fram handen, jag tar hans hand i min och jag ser han i ögonen. Något gryr inom mig. Jag sitter sedan så jag har honom en bit snett ifrån mig, men, han flyttar och sätter sig mitt emot mig. Jag tittar på honom, han tittar på mig. Jo, det är han. Vid två tillfällen har jag haft den här personen "efter mig". Vid ett tillfälle fick han tag i mig och då blev det en fysisk konfrontation jag helst vill glömma. Jag vill gärna glömma skräcken från det första tillfället också, när jag blev jagad genom en stad mitt i natten.

Hur ska jag hantera den här situationen? Minns han ens mig?
Jag kommer ihåg honom som det var igår. All den tiden jag la på att hålla mig borta och gömd från honom. Den ständiga skräcken att möta honom.
Det ända jag tror mig förstå är att det borde ligga bakom mig, jag vill lägga detta bakom mig. Men finns det någon risk att allt det gamla hatet och rädslan vaknar till liv när vi nu möts igen?

Sportlov

Fjärde dagen på sportlovet. Har jag sportat? Nja, men jag har varit på gymmet två gånger i alla fall. Mycket tid har jag lagt på läxor, känns åtminstone som mycket tid. Jag kom plötsligt på att där var en läxa till. Sen är jag lite tidigt ute i några ämnen, men bättre att börja tidigt och ha lite mer tid att repetera in det!
Senare tänkte jag städa lite och sen förhoppningsvis ta ett litet gym-pass. Jag ska också försöka låta läxor och böcker ligga en stund ikväll, tillåta mig att bara vara. Det kommer en dag imorgon med ju :)

Ålderskris?

Mycket tankar. På döden bland annat. Eller ja, det kommer som nu på kvällarna. Speciellt när jag ligger och ska somna. Jag föreställer mig något slags upplösningstillstånd, allt flyter ihop och samtidigt isär. Det jobbiga är att det känns som döden ligger så nära. Håller jag på att få någon ålderskris? Jag känner mig ensam också..
:(

70 %

Fick rådet att ta det lite lugnt i skolan, att bara ligga på 70 %. Det kanske är dumt att ligga på en och samma "prestationslinje", arbetena märks inte lika mycket då, sticker inte ut. Och sen gå upp till 100 % ibland så att jag visar att jag kan bättre.
Låter, hm, bekvämt.

Nyttigt att vara sjuk

Jo, så är det faktiskt för mig. Jag behöver träna på att inte kunna prestera på topp och vara till lags hela tiden. Men jag känner en rätt stor stress över att inte få mycket gjort, läxorna blir fler och fler. Fast, jag mailade min mentor och sa att jag kommer troligen inte kunna få in allt i tid och det får va okej.
Jag hoppas såklart ändå på att bli frisk snart, väldigt snart, typ NU! :)

Lexbase

 Jag känner mig som en röd prick.

Företaget Lexbas, en online-databas, gör det möjligt att söka efter personer via personnummer, namn och adresser för att se om de förekommer i domstolshandlingar. Dessa laddar man då ner mot en mindre kostnad.

Problem med Lexbase

Problemen är att även vittnens och målsägandes fullständiga uppgifter finns med.
Man kan ju fråga sig om människor kommer känna sig så trygga med att vittna i rättegångar efter det här? Förvisso är alla sådana här handlingar offentliga och går att begära ut från domstolarna, men nu blir det i en helt annan omfattning - och på bara ett par sekunder.
En annan grupp människor som får sina fullständiga uppgifter uthängda är våldtäktsoffer. Som om det inte krävts fruktansvärt mycket mod och kraft för att bearbeta sig genom traumat och rättegången, så plötsligt kan alla se vad hon/han råkat ut för? Exakt allt som hände, ord för ord.
När man söker på adresser kommer röda prickar upp - de betyder att här finns det dömda personer. Problemet är att det är adressen den dömde hade vid tiden för domen och därför kan det bo andra människor där nu. Man utsätter alltså dess personer för en fara.
Även personer med skyddade uppgifter har blivit uthängda.
Jag själv är en röd prick hos Lexbase eftersom jag är dömd för flertalet brott som jag begått. Jag skäms oerhört för de brotten och ångrar så innerligt vad jag gjort. Det är snart två år sedan sista domen och varje dag jobbar jag på att vara en bättre människa. Först och främst genom att inte använda några droger, inklusive alkohol och nikotin, men också genom att utbilda mig för att sedan kunna betala tillbaka till samhället genom skatteintäkter och med min profession. Jag tror inte det i alla lägen är bra att hänga ut personer så som Lexbas gör. Jag tror snarare det är väldigt farligt, dels mot berörda personer men också mot samhället som sådant. Ett samhälle som mer och mer kommer bygga på rädsla.

Försvarar inte

Jag skriver inte detta för att försvara alla som är dömda. Jag kan förstå att man i olika situationer vill och behöver veta utdrag från belastningsregister och liknande. Men att systematiskt lämna ut uppgifter om precis allt och alla, ord för ord, kan skada mer än göra nytta. Inte minst för alla målsägande, vittnen och personer som visat sig vara oskyliga.

BMI

Jag vägde mig för några dagar sedan och låg ungefär där jag trott. Så kollade jag mitt BMI nu precis och fick nästan en chock. 28,7. Det låter ju riktigt mycket. Enligt sidan där jag räknade ut BMI:et skulle jag behöva gå ner 11,7 kilo för att komma ner på normalvikt. Men muskelmassa, benstomme och liknande måste ju spela in också, så att köpa det BMI:et rakt av ska jag nog inte. Men visst, jag vill gärna gå ner 10-12 kilo. Men när jag börjar tänka att jag måste gå ner minst 10 kilo fungerar det inte. Då gör jag en planering för flera månader framåt och för mig är det en dag i taget som gäller. Först och främst är det viktigaste att bara för idag ska jag inte använda socker. Genom det mår jag bättre och effekten blir tids nog en viktminskning.
Det är blir både "bara för idag" och planering. Beslutet Bara för Idag handlar om det känslomässiga, att bara för idag ska jag inte agera på känslorna.

Ett steg tillbaka

Så känns det - så är det.
Jag tror det gick ungefär två veckor utan extra socker (i form av godis-choklad-läsk-sötningsmedel osv) men sen gjorde jag ett idiotiskt avsteg. Jag tyckte jag kunde få äta bara något litet, att jag minsann kunde köpa lite choklad och mysa med på kvällen, ta hand om mig själv.. yeeeah right! Nu är det 5:e dagen som jag skyfflat in socker i olika former. Direkt efter, och faktiskt under tiden med, är det ångest och ånger.
Psykologen jag går hos sa "du kanske inte ska vara så hård mot dig själv och börja med att bara äta godis varannan dag". Hm, ändå har jag förklarat allt eller inget-problematiken.
Positivt i det hela är att leverproverna jag tog för en tid sedan såg bra ut. Nackdelen är att hjärnan direkt tänker "jaja, men då är det inte så farligt ju".
Gud, ske DIN vilja, inte min.

Snö & slask

Jag måste säga att jag gillar snön, den lyser upp och ger en slags mysterisk intryck.
Men så finns det något som kallas slask; blött, halt och irriterande slask.
Fast så är det väl, "man" kan inte både äta kakan och behålla den?

Skolstart 2014

Yeeees!

Ja faktiskt YES, det ska bli rätt skönt att börja skolan igen.

Äntligen fasta rutiner igen.

Lära mig en massor av nya saker och träffa klasskompisarna. 

Får se om det känns som "yes" efter nån vecka med en massa läxor :)

En dag i taget

Jag sitter här med blandade känslor. Jag vill kunna ta en dag i taget, rent känslomässigt. Att inte agera på mina känslor. Att låta bli kolhydrater bara för idag. Igår gjorde jag det. Eller ja, strax innan jag skulle sova åt jag för många fikon.
Låter löjligt va? Vad är väl några fikon för mycket? Men det handlar inte om fikon. Det handlar om oro för leverprov imorgon, som egentligen är en konsekvens av det jag nu kan kalla fikonen - kalorierna - sockret! Och det handlar främst om sjukdomen Beroende. En sjukdom som sitter i hjärnan skulle jag vilja säga.
Jag såg min sponsor idag, jag hälsade på honom och tänkte att jag skulle behöva prata med honom, sen var han borta.. precis samma är sjukdomen, det går inte bara tänka att jag ska.. då försvinner det förbi innan jag ens förstått.
Jag vill, gud vad jag vill kunna leva en endaste j*vla dag i taget. Eller åtminstone en timme.

Gud, ge mig sinnesro.. snälla?!

Gott slut & gott nytt

Tack för detta året. Jag hoppas på ett bra 2014. 

Allt har inte varit lätt, men jag är i alla fall nykter och drogfri, grunden för allt annat.

Ikväll ska jag fira nykter med några från NA.
Ta det lugnt ikväll! :)

Sockerberoende

Vet inte hur jag ska beskriva mitt mående ikväll. Jag är både ledsen och förtvivlad, samtidigt lite neutral. Men mest besviken och ledsen för mitt sjuka ätande.
Jag tänker -Va fan jag har slutat med alkohol, narkotika och nikotin.. Varför kan jag inte äta normalt?
Ja troligen för att jag är sjuk, jag har en sjukdom som heter Beroende. Alkohol, heroin eller socker, sak samma, alla är symptom på sjukdomen.
Jag har rensat ut kylen, frysen och skafferiet på "sockerhaltiga" livsmedel och jag har gjort ett matschema för imorgon och på tisdag.
Gud, ge mig sinnesro..

Jul/vinter-lov

Mitt första långa lov. Borde vara helt underbart va? Speciellt med tanke på hur snabbt jag tyckt att helgerna går. Jag trivs med ett schema att följa, att veta vad jag ska göra. Tror jag. Kanske behöver jag lära mig att vara ledig. Men jag har tagit med mig en del böcker så jag kan sysselsätta mig med också. "Problemet" är bara alla störningsobjekt här hemma, som exempelvis tv:n och datorn.
Det är rätt häftigt att 1 termin redan gått. Det kändes inte som så länge sedan jag började. Och så mycket jag lärt mig på bara den här tiden.
Det är 3 år som jag ska gå på denna linje, innan jag kan komma vidare till högskola/universitet. Alltså har jag gått 1/6. Och längtar redan till den 2/6 :)

God jul

Jag vill önska dig som läser bloggen en 

Julen var en högtid som jag trodde mig hata förr. 

Mycket handlade om sorg och skam. 

Sorg för att jag ville haft en bättre familjerelation & familjekonstellation. 

Skam för mitt missbruk och allt vad det innebar.

Idag är den andra julaftonen jag är nykter & drogfri på flera år och för det är jag tacksam. 

Jag är också tacksam för att jag fick fira den så med familjen. 

Dessvärre kändes delar av sammankomsten inte äkta, det kändes som ett slags spel. Vi känner inte varandra och har inte mycket gemensamt. Visst, det är bättre nu än förr. 

Det är dock inte så med alla i familjen, tack och lov!

Mr Jag önskar er 

en riktigt varm, kärleksfull, nykter, drogfri och God Jul

En annorlunda julklapp

Just nu skulle jag vilja skrika, svära, spotta, slå, skrika och svära lite till...

Jag känner mig hm, förföljd, kan jag kalla det så? Lite "offeraktigt" känner jag mig som jag ligger ner och privatpersoner och en del företag bara sparkar på mig. För nån vecka sedan hade jag folk från via hyresbolaget här hemma för att fixa en sak. De skulle höra av sig innan, men gick bara rakt in - och fixa det dom skulle samt förstörde lite annat.
När den nya företaget kommer för att fixa det de förra förstörde, jag då lyckas de förstöra lite annat....
Jag har för andra gången på kort tid fått en trevlig elräkning, på min gamla adress - för elförbrukning och nätavgifter EFTER att jag både flyttat och över telefon sagt upp abonnemanget där....
För ca två månader sedan tänkte försäkringskassan dra in mitt bostadstillägg för att den förra hyresgästen inte hade flyttat sin folkbokföring.. men efter många samtal och kontakter med hyresvärd m.m fick jag behålla bostadstillägget.
Som grädde på det här klisteraktiga budget moset ringde kronofogden i morse, de överväger att ge mig avslag på skuldsaneringsansökan - varför då? Jo tydligen har jag en sambo, samma kvinna som höll på att kosta mig bostadstillägget för två månader sedan....
Som sagt, jag vill skrika ut min frustration, irritation och aggression.
Det ända positiva med allt det här är att jag inte en ända gång tänkt tanken, eller känt känslan, av att droga ner mig som någon slags tillfällig lösning (så som jag direkt hade gjort förut) och för det är jag oerhört tacksam.
Vem vet, det här är kanske en annorlunda julklapp - en prövning av min drogfrihet, jag kanske rent av ska vara j*vligt tacksam för andras inkompetens?!

Typ, god jul Mr J *pooof rätt i huvudet*

Bulimi light

Så var det dags igen. Jag hade varit iväg nästan hela dagen. Köpt julklappar bland annat. Jag tänkte äta på Ikea men där var fruktansvärt mycket människor så jag tänkte jag väntar tills jag kommer hem. När jag kommit tillbaka med bussen behövde jag handla något att laga till. Förvisso har jag en del hemma, men var sugen på något annat även om jag inte riktigt visste vad. Det slutade med att jag inte köpte någon mat, istället blev det en massa choklad och glass. När jag kom hem tryckte jag i mig nästan allt och 5 minuter senare låg jag på knä på toan och kräktes upp allt, självmant.
Det kan väl tyckas så enkelt som att "men orka stå i kö på Ikeas lunchrestaurang istället" eller "låt bli att köpa choklad och glass", men det är inte så enkelt. Det här händer även när jag ätit som jag ska.
Jag är glad att jag lyft problemet med psykologen, men samtidigt känner jag att jag behöver agera. Det börjar kännas akut. När jag vaknade i morse gjorde det ont i höger sida, under revbenen.
Vad fan gör jag? Varför plågar och misshandlar jag min kropp? Det är ju precis samma som jag gjorde i form av narkotika tidigare.
Jag blir så arg, jag blir så ledsen..

Medvetenhet

Visst låter det bra, medvetenhet. Men medvetenheten kan vara jobbig med. Eller snarare att att inte agera efter medvetenheten.
Jag träffade psykologen idag. Hon började med att säga att hon kommer sluta för hon fått ett annat jobb. Men hon ska vara till Mars mest troligen så vi får försöka jobba intensivare, efter jul, och lite extra semester för hennes del...
Men iallafall. Hon berömde mig för min medvetenhet och att jag analysera situationer. Men jag menar att det inte räcker att analysera situationen och vara medveten, jag måste ju agera! Jag vill agera! Jag vill bryta mitt destruktiva överätande. Jag känner att jag behöver hjälp med att göra en fungerande matplan, typ för en vecka i taget. Jag stirrar mig blind på vad jag inte "kan" äta (sånt som jag överäter) och min fantasi för att fixa ihop något relativt nyttigt och gott är inte den bästa.

Nelson Mandela

En av modern tids största personer har nyligen avlidit, Nelson Mandela blev 95 år gammal.

Härom dagen såg jag en dokumentär om honom. En av mina första tankar om honom är att det verkligen är helt otroligt hur beundransvärd han var och hur mycket han har betytt för inte bara det sydafrikanska folket, utan för hela världen.

Tidigare visste jag inte att Olof Palme, statsminister 1969-76 och från 1982 fram till sin död 1986, med sitt parti socialdemokraterna hade en nära relation med ANC och arbetade för Nelson Mandelas frisläppning. Moderaterna däremot var emot det.

När Nelson Mandela slutligen släpptes den 11 januari 1990, var det första land han besökte Sverige. Men statsminister Olof Palme hade tyvärr mördats 4 år tidigare och Mandela kunde inte tacka honom för sitt arbete.

Jag hoppas att världen kan fortsätta med Mandelas anda, annars kommer att spiralen av våld och hämnd mest sannolikt fortsätta i all evighet.

Den som inte känner till mycket om Nelson Mandel ber jag läsa om honom här. 

Om apartheid kan du läsa här.

Om mänskliga rättigheter kan du läsa här. 

Vill du engagera dig på något sätt rekommenderar jag: 

http://www.amnesty.se 

http://www.unhcr.se/se

Bara lite till

Jag har ett nytt missbruk. Mat, socker. Jag måste inse fakta. Det är superlätt att byta ut det ena mot det andra. Att äta 3 hg choklad varje kväll, utöver en massa annat (som till viss del hettsäts), är inte friskt.
Mitt ätande ger mig ångest, det ger mig säkert också en stroke eller hjärtinfarkt om ett par år ifall jag fortsätter.
Jag vill inte, men likt förbannat fortsätter jag trycka i mig bit efter bit. Vid var och varannan tugga tänker jag på den där stroken som väntar på att få slå till. När jag ska sova mår jag illa rent fysiskt, under dagen har jag kramper i magen, gaser, förstoppning och det hugger till bakåt ryggen och i höger sida.
Jag vill inte, jag vill verkligen inte må dåligt. Men någonstans mitt i detta sjuka finns en bit av vilja som kedjats sig fast. En vilja av att fortsätta äta, bara lite till.

Min hjärna säger
"Jag tar tag i det imorgon"
"Äsch, idag har jag varit så duktig"
"Idag är redan körd, jag fortsätter"
"Denna veckan är redan körd, jag tar tag i det på måndag"
"Det är snart jul, jag tar det sen"
"Ska jag aldrig kunna unna mig något"
"Vad ska jag ha för gott till filmkvällen?"
osv...
Mitt förnuft och min fysiska kropp vrålar sig hesa som i en upprepande grekisk kör; sluta nu, sluta nu!

Andas

Aaaa! Så frustrerad jag kan bli ibland på nivån på klassen. Andas Mr!

Jag vill inte sponsra dem

Skolan jag går på samlar in pengar till välgörande ändamål, men ett av dem är till en förening jag inte känner att jag vill sponsra. Jag är emot en av deras kampanjer som jag anser är baserad på felaktiga grunder. Jag har läst undersökningen som det baserar sina åsikter på. Kampanjen skickar ut delvis fel signaler till samhället och smutskastar en stor grupp människor som kämpat hårt för att få ett bättre liv - de behöver inte den negativa synen på sig som den föreningen spyr ur sig.
Vad jag vill säga är att jag tycker det är tråkigt, ledsamt och mycket dåligt, att de får basunera ut att en hel grupp människor är obotliga missbrukare som alla har sido-missbruk och säljer delar av sina medicindoser. Att det sedan i princip dömer ut en hel del av sig själva, och många många andra med exempelvis adhd och add, genom att utesluta människor med en viss typ av mediciner är också beklagligt. Helt otroligt är att att staten sponsrar dem med ekonomiska medel dessutom. De gör förvisso säkert en hel del bra också, men exemplen jag nämnt är så grovt fel att jag inte kan låta bli att yttra mig.

4: samtalet

Jag hade fjärde samtalet med psykologen idag. Vi började göra en tidslinje och det blev jobbigare än jag tänkte mig. Emellanåt satt jag där och tänkte att herregud, vems liv är det jag beskriver, men jo, det är mitt. Fy f-n vilket lidande! Det blev så tydligt, och jag är så otroligt tacksam för hit jag kämpat mig.

Jag hoppas jag aldrig blir så sjuk så att jag tror jag är frisk.

Mannen!

Kul att höra från en lärare när jag frågar, "är arbetet åtminstånde godtjänt nu?"
-"Godtjänt? Mannen, du är här uppe" säger han och håller handen med utsträckt arm ovanför huvudet och ler med sitt speciella leende.
Vanligtsvis uppskattar jag inte att bli kallad mannen, men jag gör ett undantag idag! :)

Det går bra nu

Precis som rubriken förtäljer går det bra nu. Med "det" syftar jag på skolan. Ibland förvånas jag över initiativ jag tar, jag bara får ur mig att det där vill jag göra och märker sen att det här är riktigt kul. Det teoretiska går riktigt bra det med.
Jag tror att beslutet jag tog för ett par månader sedan är ett utav de absolut bästa, nämligen att börja plugga!

Oförmåga att skapa

Jag håller på att skriva ett arbete i historia. Ämnet är HBT (homosexuella, bisexuella och transpersoner), och jag har själv valt det. Jag har aldrig skrivit arbeten, uppsatser, på det här sättet. Jag har fått en manual, alltså hur arbetet ska ställas upp. Det ska vara inledning, frågeställning, syfte, metod (i detta fallet muntlig historia), analys, källförteckning och litteraturförteckning. Typsnittet ska vara new times roman , fet still 16 punkter där, normal 12 punkter där, källmarkeringar osv. Sen tillkommer såklart egna rubriker och det viktigaste - själva innehållet. Där är två syften med att vi i klassen får göra detta, dels för att vi ska lära oss vad muntlig historia är och dels (och troligtvis främst) för det är såhär arbetena ska se ut på högskolan. Det är ju bra att redan nu få lära sig hur arbeten ska se ut. Problemet för mig då, ja det är att jag inte tycker mig kunna skriva, eller rättare sagt skapa/konstruera. Jag fungerar bättre med rena fakta. Här ska det vara en analys av det jag skriver, det ska vara jämförelser. 

Här är förvisso en egen skapad mening: Muntlig historia innebär att i en analys återge en levande persons erfarenheter om en händelse genom att intervjua denne.

Jag har gjort intervjuerna, jag har (som den ända i klassen) skrivit hela arbetet och lämnat in i tid. Och eftersom jag lämnade in i tid, har jag fått feedback och får då möjlighet att bygga ut och/eller fördjupa. 

Nu är det ju så att jag sitter här och skriver, och ska vara klar till måndag (eftersom jag begärde ett datum då jag ville inte arbeta med detta hela terminen, som en del skulle göra enligt läraren), och känner fortfarande att jag inte kan skapa....

En dikt

Fryser, svettas
Nattligt möte, heroin

Ögonlocken faller, livet tystnar
Själen lösgör sig
Vill bli fri
Fri från smärta, ångest och frustration

Blankt, borta

En knuff från ovan, skimrande ljus
Öppnar ögonen
Skakar, allt skakar
Tankar letar sig fram
Känslor blossar upp
Skriker, slår
Jagas, plågas
Vill inte, vill

/en dikt jag skrev i svenskan och som fick omdömet "Starkt! Mycket, mycket bra!"

Bättre att vara hetero?

Kände mig så ensam igår kväll. Tittade lite på körslaget och kände mig helt blödig. Jag är inte desperat efter någon, men jag tror väl inte människan är gjort för att leva ensam. Jag behöver också kärlek.
Det är också i de känslorna som tankar på alkoholen har en förmåga att dyka upp. Inte som i att dränka ensamheten, utan mer som i att det skulle generera sällskap. Att alla andra dricker, att det är lättare att träffa någon på krogen eller nån klubb. Igår kväll var också en sån stund där jag önska att jag inte är homosexuell. Jag inbillar mig att det skulle vara mycket lättare att träffa nån då. Gayvärlden är så ytlig dessutom. Jag tänker att det skulle vara f-n så mycket lättare att nån gång kunna bli en pappa. Det är så klart inte omöjligt nu heller, men jag är precis i början på min liv. Jag håller ju på att ordna upp och bygga ett liv nu när jag är 35+.
Ja, det känns lite stressigt, och ensamt ända in i själen (!) men nej, jag vill inte vara hetero, men ibland vill jag inte vara gay heller.. lite jobbigt sits.

Kallprata?

Onsdag. Tiden har så klart alltid gått i samma takt men nu känns det som den verkligen går fort Om drygt två månader är det jul och halva skolåret har då redan gått.
Jag vet inte hur många läxor jag haft såhär långt men det skulle vara kul att se hur många det blir på en termin. Jag hörde igår Jan Björklund (FP) uttala sig om att det behövs mer läxor i skolan. Kändes lite, stressande. Nu hörde jag i och för sig inte i vilka årsklasser det gällde.
Ja, lite småprat var det. Eller kallprat kanske man säger?

Jag håller på med en nertrappning av medicinen jag haft i cirka 19-20 månader, som jag tidigare skrivit, och jag tänker mig att för varje sänkning jag gör så släpper jag lös en bit av mig själv. För att ta hand om mig på bästa sätt har jag tagit hjälp av en psykolog och vi har nu träffats vid två tillfällen. Sist så pratade vi mycket om självförtroende, eftersom jag tycker att det är en av bitarna med mig själv som jag behöver jobba med. I det diskuterade vi också att kallprata. Att jag tycker jag har svårt för det. Verbalt, inte lika svårt i skrift. Vi pratade en del om hur livet sett ut, när jag växte upp och fram till nu (i korta drag). Hon återgav sen delar av det och jag hörde verkligen hur sjukt det faktiskt varit. Visst har jag förstått det, men att höra en annan berätta det kändes på ett sätt jag inte själv känt.

Skolan nästa!

Jag kommer alltid gör det

Jag har haft tankar på alkohol. Romantisering. Minnen som letat sig upp och tankar som att "jo, men jag kan kanske dricka", "min lever är inte sjuk längre, den hade klarat det", "jag vill kunna ha så roligt som de verkar ha". Sista dagarna har det varit en hel del pratande om alkohol och droger i och för sig, bland andra på skolan och det går inte alltid att komma ifrån.
Men en annan sak som hände ikväll får mig att tänka om. När jag var på gymmet nu sent ikväll så kom en securitasvakt för att kontrollera att det var behöriga som var där. Jag kände igen honom från tiden i mitt missbruket, vilket han också gjorde. Han har ringt på hos mig ett antal gånger i två tidigare lägenheter, jag har varit så påverkat och uppfört mig så fruktansvärt illa när han träffat på mig. Men han frågade hur det var med mig och sa gång på gång att han tyckte det var sån skillnad på mig nu, till det bättre. Han var uppriktigt nyfiken på hur livet såg ut nu och vad jag hade för planer. Han tog i hand när han gick och önska en trevlig helg. Då tänker jag att om jag skulle ta den där ölen, eller ett glas vin, jag vet att jag kommer gå rakt in i ett missbruk och efter bara nån vecka är allt precis som förut. Livet kommer rasera. Jag har gjort det förr och jag kommer alltid göra det.

I CAN..

Funderade härom dagen och tänkte att jag skulle vilja lägga all den energin jag just nu lägger på maten (hur jag äter, vad jag äter, att jag inte vill äta den osv) på studierna istället. Det skulle vara så skönt, och troligen göra pluggandet mer effektivt.
Jag var hos psykologen första gången i måndags. Hon använder sig både av KBT och psykodynamisk terapi och bad mig fundera på tills nästa gång (kommande måndag) vad jag skulle vilja att vi använder. Hm, det känns inte så lätt för mig att veta. Jag skulle också skriva ner saker jag vill jobba  med och göra en prioritering.
För någon dag sedan fick jag läsa inför en del personer, det var under 50 stycken, men mer än i en klass. Så nervös jag var, men så stolt jag kände mig efter. I nästa utmaning blir det 300+ och fritt från hjärtat!
..DO IT!

Är halva jag tillbaka?

Jag är nu nere på nästan halva dosen. Är då nästan halva jag tillbaka? Tillbaka till vad, från vad?
Det är inte så lätt att märka förändringar hos sig själv men jag tror att jag faktiskt märker någon. Hur den ska tolkas, som positiv eller negativ, är svårt att säga. Blandad kanske är ett bra svar.
Det gick en tid, nästan 4 veckor, där jag inte pratade med min sponsor. Jag följde inte mina rutiner och jag var knappt på några aa/na-möten. Tills slut ringde jag min sponsor efter mycket velande. Det kändes som något släppte, kanske att jag tjallat på mig själv för honom, och han sa ungefär att nu gör vi så här (...). Jag började gråta dels för jag fick ur mig saker och dels för att någon annan nästan bestämde över mig, för det behövdes. Tanken är nu att ha en tätare kontakt med honom och det känns bra. Vi avslutade precis ett samtal som också kändes givande och har gjort en plan för det kommande två dagarna. Sen pratar vi igen och gör vi en ny.

Kriget är över

Jag har nyss flyttat. Lite närmre till skola och övrig civilisation. Som jag har längtat! Helt underbart och ett tydligt tecken på att det lönar sig även rent materiellt att fortsätta vara en skötsam produktiv medlem i samhället. Om 4 dagar, förutsatt att jag fortsätter så här, så har jag gjort deti 1½ år.
Jag har dock kvar min medicinering och det känns bättre för mig att numera säga att jag är tacksam för min missbruksfria tid, än drogfri. Jag anser inte att jag missbrukar, knarkar, bara för att jag har en narkotika-klassad medicinering. Jag mixtrar aldrig utan följer ordinationen till punkt och pricka. Däremot upplever jag att jag känner av medicinen. Jag trodde och tyckte mig inte känna så i början. Men jag genomgick en så kallad interferon-behandling för min hepatit c då och självklart påverkade den hur vad jag kände. Jag tror att jag därför inte kände av medicinen på samma sätt som jag sista månaderna gjort.. Det känns otroligt skönt att jag har påbörjat en ned-trappning. Tanken är att var 4:e vecka sänka dosen, alltså göra detta väldigt sakta. Det finns alltid möjlighet att stanna upp eller höja tillbaka en bit, men min förhoppning är att kunna fortsätta hela vägen.
Det har pågått ett litet krig i huvudet på mig angående mina "brickor" och min  medalj, alltså dom jag fått efter 6 månader, 9 månader och sen efter 1 års "drogfrihet". Det är egentligen snart dags för den som heter "18 månader".

Men jag har bestämt mig nu. Kriget är över. Jag tänker inte ta 18 månaders brickan. 

Jag missbrukar inte, jag knarkar inte, men jag vill inte så länge jag har denna medicineringen ta nån bricka eller medalj. Jag funderar lite över vad jag ska göra med dom jag har. Jag vill inte lämna tillbaka dom, för jag vill ha "ta" dom igen. Just precis dom som jag har hållit i och just precis den medaljen som har skickats runt och laddats till mig. 

Läxa efter läxa

Ja skolan är igång och redan efter cirka en vecka sitter jag med 5 läxor och ett matematik-kapitel som allt ska bli färdigt till nästa vecka. 2 av läxorna är projektarbete med muntlig redovisning. Den ena tog jag självmant på mig när ingen annan först vill börja. Det är en stående redovisning varje vecka, så går det runt bland alla i klassen, 2 åt gången. Jag tänkte det är lika bra att direkt gå emot rädslan av att stå framme vid tavlan och tala inför övriga, det kommer ju faktiskt bli mycket mer av det framöver.
Under en stund när vi i min grupp skulle jobba med det ena projektet började jag fundera "vad fan gör jag här", för dom var mer intresserade av att snacka "brudar, festa, röka och snorta". Det var så påtagligt att vi är i olika åldrar, där jag tillhör dom "gamla", och jag funderade över hur det ska gå att samarbeta under resten av skoltiden. Men, det blev lite bättre efter några timmar. Under lunchen fick jag mediterat en stund och kände att jag kunde hantera det bättre med. Det handlar ju inte bara om dom, utan hur jag ställer mig till dom och på vilket sätt jag går in i samarbetet med. Ge och ta.

Dagen före

Imorgon är första skoldagen. Tidigare har jag "bara" gått en slags förberedning. Nu är det den långa linjen och då kommer det vara en och samma klass och klassrum, man får en mentor och allt blir mer på allvar. Jag hoppas att jag ska klara av det, men det tror jag. Fast även ekonomiskt hoppas jag att jag klarar av det. Terminsavgift och busskort tillsammans är ca 1400 kronor per månad, och med tanke på att jag lever på existensminimum blir det oerhört tufft.
Jag är sugen på att börja och jag tror jag har en bra motivation. Säger jag nu iallafall :)

Känsla

Jag känner mig lite ensam. Det känns tomt. Tidigare kände jag mig arg.

På ovanstående rad har jag beskrivit att jag känner något. Det jag verkligen kände tydligast var att jag var arg. Jag tror mig till och med veta att jag kände mig lite arg och inte mycket arg. Det kanske låter flummigt det jag skriver, men det är skönt att veta att jag faktiskt kände något. Inte bara veta att teoretiskt ska jag känna si eller så. Rätt ofta är det dock så att jag vet att jag borde känna något men inte gör det rent fysiskt. Ibland känner jag men kan inte identifiera vad. Sen kan det nog vara så att en känsla jag teoretiskt bör ha inte känns konstant. Som tacksamhet. Att känna tacksamhet för att jag inte längre sitter på en toalett med en nål i armen, att jag inte längre lever i missbruket. Teoretiskt bör jag ju vara tacksam, men ja jag tror inte tacksamhetskänslan måste vara konstant.
Jag är rätt säker på att den medicinen jag är ordinerad och tar exakt enligt anvisning påverkar det här med känslorna. För jag tror att det måste finnas mer än att känna lite eller mycket. Det måste vara som på en termometer, grader av en känsla, en skala av känslor. Inte så "antingen eller".

Medicineringen

Jag har haft flera samtal som handlat om min medicinering och jag har beslutat mig för att försöka med en ut-trappning. Har också bestämt mig för att ta hjälp av en psykolog. Jag vill veta vad jag flyr från, vilka känslor det är. Jag tänker mig att vid nedtrappningen av medicinen kanske mer känslor släpps lös inom mig och att då ha en psykolog till hands, utöver min sponsor och na-möten, är en god idé.
En sak jag funderat över är att det är lite som att jag åkt på en räkmacka in i drogfriheten, så sätt att jag sluppit opiat-sug på grund av medicinen. Det här med att ta ett beslut om att bara för idag ska jag vara drogfri, och sen kämpa sig igenom första tiden av många och starka sug, sug vid motgångar, sug vid konflikter och så vidare.. det har jag inte gått igenom. Jag säger inte att allt varit en dans på rosor för det. Tanken på att lösa mitt eventuella problem med någon drog har ändå funnits där, konstigt vore väl annars när det har varit lösningen under så många år. Det har varit det mest naturliga, att på bara ett par sekunder stänga av själen. Men det fysiska suget har jag inte haft.

Obehaglig dröm

Jag berättade för min sponsor om en dröm jag hade härom dagen och att jag inte förstod varför jag drömde den, igen, och just nu. I drömmen är jag jagad av en man som håller mig fången. Jag vaknar vid två tillfällen av att jag försöker skrika hjälp. Men jag skriver om gamla händelser i anonyma narkomaners steg 4 och kanske drömde jag om den människan för att jag behöver ta med han i det jag skriver, där rubriken är "Harm". Sanningen är att den människan jag drömde om hade jag förr i tiden långt gångna planer på att skada något så fruktansvärt illa att jag till slut mådde illa över den inre synen av vad jag tänkt åstadkomma. Jag vågar inte skriva det här och jag vill inte ens tänka på det. Han överföll mig vid två till fällen. Ena gången satte han en kniv mot halsen, misshandlade och rånade mig. Vid andra tillfället misshandlade han mig med ett basebollträ och höll mig fången i mitt hem i vad som kanske varit 2-3 timmar men som kändes som en vecka. Den otryggheten jag kände efter det är så fruktansvärd. Tiden innan rättegången var fruktansvärd, jag vågade knappt vara utomhus. 3 ynka månaders fängelse fick han för den första händelsen, den andra hände nått år senare och betydligt värre på grund av att jag anmälde första gången.
Samtidigt, det var på grund av drogerna jag träffade på den människan. Kanske var drömmen också en påminnelse om vad som väntar ifall jag plockar upp drogerna igen.

Telefonmöte

Precis provat ett oa-telefonmöte. Det är som en telefonkonferens och går till som ett vanligt möte. Jag ville mest lyssna, jag känner att jag verkligen behöver lyssna på hur andra gör. Men jag behöver också agera, jag kan inte bara låta det skena. Det funkar inte att hetsäta varje dag och sen kräkas var och varannan dag. Det funkar inte i längden med ångesten det ger.
Ibland tänker jag bara att varför i helvete ska jag ha den här jävla sjukdomen? Beroendet. Men så är det och förhoppningsvis kan jag känna att det är rätt okej en dag. Det finns de som menar att det till och med är en välsignelse. Jag har en bit kvar till dess dock.

Detta förbannade matmissbruk!

Hela dagen gick fint och jag fick till och med tränat. Men nu ikväll kom tankarna på bara lite glass. Jag satt i soffan och skulle kolla tv. Det är väl lite där problemet ligger, jag har svårt att bara vara och bara känna vad jag känner, och vad känner jag egentligen? 

Det sluta med ett besök till affären och där köpte jag både choklad och 1 liter glass. Chokladet börja jag äta direkt utanför entrén. Väl hemma tog inte lång tid innan både det och glassen var slut. Det tog heller inte lång tid innan jag börja må dåligt av det, fysiskt men mest psykiskt. Jag satt en stund i soffan och reste mig sen och gick ut på toa och satte fingrarna i halsen, gång på gång. Efter jag kräkts upp allt kom det kom lite blod ur halsen och ur näsan. Kände mig alldeles varm och svettig, darrig och kände mig svag i knäna. Mitt i detta dåliga mående fanns något som kändes bra, något som "kändes som det skulle", där var något jag kände igen, samtidigt som jag mådde dåligt över att ha tvingat mig att kräkas.

På söndag ska jag mest troligen till OA, anonyma överätare. Behövligt!

Mod

Varje morgon ber jag och jag sista tiden har jag bett om framför allt ödmjukhet och mod.
Ibland, som idag, behöver jag det där extra modet och till slut fick jag tillräckligt med det för att prata med min sponsor för första gången på två veckor. Det är verkligen inte bra att sitta själv med sina tankar och funderingar. En ensam missbrukare är i dåligt sällskap heter det. Det var riktigt skönt att prata lite med honom och jag känner att jag har fått förnyat energi till att fortsätta med mitt 4:e steg; "Vi gjorde en grundlig och orädd moralisk inventering av oss själva". 

Besökte mamma

Här sitter jag och lyssnar på lite musik och tänker, nyss hemkommen efter ett besök hos min mamma och ena syskonet.
Jag hade en tanke med att hälsa på, mer än att bara umgås en stund. Jag ville veta en del från när jag var liten. Jag ville veta hur gammal jag var när hon var gift med den, jag ville veta hur länge jag bodde där, jag ville veta om jag var själv med den och främst ville jag kanske få svar på varför så många år är helt bort-raderade ur mitt minne.
Efter vi fikat satte mitt syskon igång en dvd med en serie. Sen sa hon "oj jag vet inte om det är okej", avsnittet handlade om att sonen i familjen hade ett missbruk och hon ursäktade sig. Jag sa att det gör inget. Men minnen väcktes. Jag kom tänka på ett annat tillfälle som jag hälsade på, då var jag fullproppad med heroin och vi satt ute i deras kök och fikade. Jag vet jag sa att jag var riktigt bakis. Jag tog mod till mig och berättade som det var, bad om ursäkt för jag ljugit och kommit dit påverkad och med heroin i fickorna. Jag kämpade emot tårarna, höll andan, blinkade. Sen sa jag att jag ville fråga några saker. Jag sa att jag minns i stort sett inget under många av dom först åren och funderar såklart över anledningen, för jag tänker att det kan finnas en anledning mer än att jag knarkat bort mycket. Jag frågade när hon var gift med den. Hon tänkte, och sa att hon inte mindes riktigt hur länge dom var gifta, hon tittade ut i vardagsrummet en stund och sen på mig igen och sa "han misshandlade mig och hade det inte varit för dig en gång hade jag kanske inte suttit här nu, den gången kom du in i sovrummet när han misshandlade mig och det var antagligen därför han slutade då". Jag satte handen för munnen, blundade. "Jag tror nog bara du var 2 år då, jo nån gång var du ensam med honom". Jag fortsatte kämpa emot tårarna men till slut brast jag. Hon flyttade fram ett steg och kramade om mig, båda grät.
Det fick räcka denna gången.

Nykter dejt

Yes, jag har dejtat. Igår träffade jag en kille som jag chattat med under nån månad. Vi hade bestämt att ses en gång tidigare men då hoppade jag av dagen innan. Dels så ville jag inte helt och hållet och dels så tyckte jag det skulle bli för jobbigt. På morgonen igår började jag känna samma, att det skulle bli för jobbigt. Jag kan faktiskt ofta känna så, även om det inte är en dejt. Som att träffa en vän alltså. Nu har jag i och för sig inte så många och djupa vänner. Med det menar jag att jag tror jag skulle kunna känna mig mer avslappnad i sällskap med någon som jag känner väl. Tillbaka till igår-morse. Samtidigt som jag messade med syskonet och skrev att jag delvis kände för att hoppa av igen, så skickade jag ändå också ett till honom och frågade om han fortfarande ville ses. Jag tänkte att jag måste gå emot tryggheten i mig, annars kan jag aldrig lära känna nya människor och än mindre hitta nån kärlek i framtiden. Han svarade rätt snabbt att han fortfarande ville ses och vi bestämde ett klockslag. Därefter började nervositeten slå på. Syskonet frågade i sms:et vad det värsta som skulle kunna hände var, och för mig skulle det vara att behöva skicka iväg han, att be han gå, att säga nej.

På eftermiddagen mötte jag honom vid bussen. Det tog faktiskt en stund innan jag såg honom bland dom som gick ur bussen och då var dom ändå inte många. Saken är den att jag bara sett han på några bilder på det internet-community som vi båda är medlemmar på. Bild och verklighet är två saker, ofta olika och rätt mycket även i detta fallet. Dragen fanns där men det kändes ändå rätt mycket som en annan person. Sen är det delvis min uppfattning som jag bildat mig av bilderna jag sett och mail och sms-kontakten vi haft. 

Vi tog en promenad längst med stranden som jag hade föreslagit tidigare i sms:et på morgonen och efter det åt vi glass med bär och drack te till det. Samtalet flöt på bra i stort sett hela tiden. Jag var inte bara den som lyssnade utan var med och ställde frågor och kommenterade och berättade. Jag hade gått igenom flera gånger i huvudet vad jag skulle säga om han frågade si eller så, det "fattas" ju rätt många år i mitt liv, men under samtalets gång tänkte jag inte ens på det. Konstigt nog, och skönt, så släppte nervositeten efter kanske redan 10 minuter. Efter cirka 3 timmar kände jag att "nä men nu får han gärna dra sig hemåt", så frågade jag först lite fint om han sett ut returresan. Han hade inte det så då slog jag upp tiderna på datorn och sa sen att jag tyckte nästa buss skulle bli bra. 

Fatta, jag bad han gå! Precis det som jag trodde mig skulle tycka vara det värsta. Klart det kändes lite obekvämt, men jag gjorde det! Sen kanske det var lite ofint att bussen jag föreslog gick efter bara 6 minuter men jag bor 1 minut från busshålls-platsen och han verkade inte ta illa upp. 

Känns bra att ha gått emot nervositet och trygghet och att våga säga ifrån. Jag var stolt efteråt. Nu kanske jag lite lättare vågar träffa nån mer, nu när jag lite bättre förstår att jag inte är så usel som jag faktiskt emellanåt trott, att jag inte är värdelös, att jag får säga nej och att jag inte behöver vara använda droger för att kunna umgås.

Ånger

Jag bestämde mig i morse för att verkligen försöka undvika sötsakerna.. men vid 18 stod jag på Ica med choklad och två små paket glass. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte. Rätt snabbt var det slut och jag snegla på klockan, "är där öppet ännu?". Tankarna börja snurra, börja känna mig uppsvälld och ångerfull.
In på toaletten och ner på knä, böjd över toastolen med fingrarna i halsen. Kräktes. Ögonen rann och näsan full av snor. Till slut kom bara magsyran upp, tillsammans med blod.
Efteråt, yrsel, illamående, magont och mer ånger.

Snedsteg med påminnelse

Helgen avslutad och rutinerna är tillbaka. Jag märker att jag tycker rätt bra om rutiner.
Tillbaka till helgen. Igår fyllde mitt ex år och redan för några dagar sedan satte det "griller" i huvudet på mig. Jag hade först inte tänkt berätta om detta för någon, jag kände mig rädd för vad som skulle tyckas om mig. Gamla tankar och känslor kom och jag började tycka synd om honom. Jag var och skulle hämta min cykel och tänkte att jag cyklar förbi och säger grattis. Jag hade fått höra att det skulle gå bättre för honom nu. Han öppna dörren och jag gick in i vardagsrummet, jag sa grattis samtidigt som jag kände mig nervös. Jag tittade mig omkring, det var fruktansvärt skitigt överallt, det låg droger på bordet och han verkade påverkad. Han började till och med prata om droger. Jag slogs då direkt av tanken "Vad fan gör jag här", varpå jag sa att jag måste gå. Tänk om jag hade haft en svagare dag. Jag kände mig besviken på mig själv och tänkte att det här berättar jag inte för någon. Men idag förstod jag att det blir helt fel, jag vill inte ha någon "hemlighet". Jag delade med mig om det på ett möte och pratade först med min samtalskontakten på laro-mottagningen och nu ikväll med min sponsor. Nu känns det bättre.
Vad har jag lärt mig, finns det något positivt med detta? Jo, jag varken behöver eller vill gratulera honom och jag kände en stark avsky till misären missbruket för med sig och till själva drogerna. Oavsett vad vill jag aldrig tillbaka till det, en dag i taget.

Bli närvarande

Jag har kämpat mycket sista tiden, och gör än, med att bara vara. Jag känner mig osäker på hur jag ska vara, vad jag ska säga, hur jag ska röra mig osv. Jag är alldeles för upptagen med tankar på sånt. Jag behöver släppa fokuset på mig själv och bli närvarande istället. Rikta uppmärksamheten på vad som sker runt om mig istället för i mig.

Sweet dreams!

Snart dags för meditation, ska prova en annan position, och sen ska det sovas! Imorgon träffar jag mindfulness-instruktören, spännande!

Meditera

Jag har provat att meditera 15 minuter varje kväll i ca 3 veckor nu, och jag har lagt till 10 minuter på morgonen också. Vad jag hört så ska det vara särskilt nyttigt att meditera just på morgonen och det låter ju rätt vettigt, att kunna ta med mig lugnet jag får in i dagen. För lugn det blir jag och om jag ska göra en kort utvärdering av den perioden jag mediterat så är det just lugn jag känner mig. På sikt så tror jag att jag kommer få ut ännu mer ur det. Nu i veckan ska jag träffa en som är utbildad mindfulness-instruktör för att få en introduktion. När jag var i Danmark var jag på ett Buddistkollektiv/center och provade meditera med dom. Det är intressant att testa olika och kanske hittar jag något som känns bra för mig.
Vilken kontrast det är, meditation och heroinmissbruk. Ibland kommer känslan verkligen över mig, känslan av hur otroligt skönt det är att det aktiva missbruket ligger bakom mig. Ändå kan jag känna mig väldigt ledsen och uppgiven för vart jag är i livet, jag kan till och med känna mig besviken på mig själv. Samtidigt vet jag också att jag tagit mig en bra bit framåt, livet är faktiskt så mycket bättre nu.

Midsommar

Då var det dags för midsommar. Ikväll ska jag själv bara ta det lugnt och imorgon blir det firande med nära och kära. Det blir en nykter midsommar för min del :)
Önskar alla en trevlig midsommar/helg!

Budget 2

Jag har precis gjort min andra riktigt ordentliga budget i livet. Det är inte speciellt kul kanske, men nödvändigt för mig. Även om jag inte har mer att spendera så blir det ändå som att jag tar mer kontroll över hur mycket som får gå till olika kategorier. Förresten när jag tänker efter så har jag ju faktiskt i stort sett hela min inkomst mer än förut, med tanke på att jag använde det mesta av dom till droger då. Sen om jag tänker efter ytterligare en gång så har jag ju 2480 kronor mer denna månaden, eftersom jag fick den summan ur en fond. Jag hade först tänkt använda dom till skolans första terminsavgifter, men jag har gjort en del ändringar. Jag tänker bland annat använda cirka 1000 kronor för att kastrera katten, det skulle gjorts för ett bra tag sedan. Sen har jag faktiskt spenderat lite på en ny rakgel och nya rakblad. Det förra skummet gjorde mest troligen huden torr och bladen jag hade kvar var använt mer än en månad. Dom kostar cirka 130 kronor för 5 blad och gelen cirka 40. Inga stora summor men med den ekonomin jag generellt har finns det dåligt utrymme för sånt. Många bäckar små. Det får ofta bli de billigaste sakerna, ibland dock med sämre kvalitet. Annars så har jag köpt lite annat som jag ansett mig behöva men inte kunna köpa innan, men jag har också en del kvar.
Hm. Det känns som vuxenpoäng detta!

Semester

Jag kom hem idag efter en liten semester på 4 dagar i Danmark. Det var riktigt trevligt och jag fick till och med doppat mig i havet. Har inte badat i havet på många många år, förvisso var det kallt men ändå.
En trevlig överraskning väntade hemma, jag har blivit beviljad 2480 kronor från en stiftelse som ska gå till låsårsavgifterna för 1 termin. Allt löser sig!

Gullbranna 2013

Jag var spänd och förväntansfull, jag var glad och smålycklig. Tårar stack innanför ögonen påväg tidigt i morse av glädje. När jag väl var framme på konventet blev det jobbigare än jag trott. Registreringen var väl inte så farlig i och för sig och jag drog en lapp med uppmaningar ur en skål. På lappen stod att jag skulle fråga om min hjälp behövdes i caféet. Glöm det! Noway! tänkte jag. Lite senare började jag uppleva det hela jobbigt, med alla dessa människor, varav jag bara kände ett fåtal. Hur skulle jag göra, vad skulle jag säga, och till vem. Efter ett tag gick jag på ett "maratonmöte" och efter ett tag delade jag kort om det, att jag upplever det som att jag låser mig i folksamlingar. Efteråt gick jag själv iväg en stund och satt ensam på en bänk och bara fanns. Jag tänkte inte så mycket utan bara var. Sen gick jag tillbaka till sällskapet jag var där i, och tack för det, att jag ändå hade sällskap. Rätt som det var fick jag frågan att göra service, att stå i caféet och hjälpa till. Det som jag tänkte om lappen jag drog när jag kom dit att "Aldrig, Noway" men jag sa ja, om en i sällskapet (som frågade) följde med. Och det gick ju faktiskt skitbra. Trots min dåliga huvudräkning och anstormningen av "kunder". Efter det kändes det mycket bättre. Jag bör försöka att bara "Just do it", inte tänka efter så mycket. Jag försöker också tänka att jag är en person som just nu inte tar så mycket plats, jag är inte den som gärna står i centrum, främst behöver jag tänka och känna att det är helt okej med.

Nu är jag hemma igen och tycker att det blev faktiskt kul, även om det kändes jobbigt i början så blev det bra och jag trivdes mer efter nån timme. Sinnesrobönen (som blev det sista för mig) med kanske 60-70 personer i ring var riktigt häftigt, och jag var fan en av dom! :)

Konvent

Yes, imorgon är det dags. Det är faktiskt det första, men imorgon ska jag på ett NA konvent i Halmstad. Det känns riktigt spännande :) Berättar om det imorgon!

Medicineringen

Härom dagen skrev jag klart steg 3 och idag träffade jag min sponsor för att gå igenom det. Men vi diskuterade också medicinen jag har. Jag har hela tiden sagt att jag inte upplever att den påverkar mig, men jag har sista tiden upplevt att den faktiskt gör det. Dels så känner jag mig mycket och ofta trött, vilket kan vara av naturliga orsaker också, dels så har jag väldigt torr hy som precis som tröttheten är en vanlig biverkning. Men främst så upplever jag det som att mina känslor inte är lika djupa som dom egentligen är. Att jag saknar en del nyanser av känslorna. Det är som att medicinen klipper av topparna eller bottnarna. Jag kan inte säga 100% att det är så för jag är ibland ledsen och jag är ofta glad, men bara att jag misstänker att jag inte känner känslorna fullt ut får mig att vilja göra något åt det. Jag tänker att jag borde känna mer och annat också. Samtidigt har jag i stort sett hela livet tryckt undan känslor och aldrig lärt mig att tyda eller hantera dom.
Jag tänker inte vara impulsiv och sluta tvärt (utan nedtrappning) eller nu direkt. Jag har däremot, med mottagningen med i beslutet, sänkt dosen två gånger och av "bara" det upplever jag att jag känner mer. Men jag behöver prata mer om beslutet att gå vidare utan medicinering med både de på mottagningen och min handläggare på socialförvaltningen. Jag behöver låta det gå tid för att känslan i det ska komma ifatt tankarna. Jag behöver också veta mer fakta om vad som gäller. Jag vet exempelvis att det finns retentionsrätt i 1 år, vilket betyder att man får börja medicineringen igen utan kö och utredningar. Kön och utredningarna tog i mitt fall cirka 2 år, generellt ligger den tiden alltid minst på 1 år. Men sen handlar det också om mitt boende som är indirekt kopplat till medicineringen, genom vårdplanering och handlingsplan. Även en eventuell skuldsanering är inblandad såsätt att jag behöver verifierad drogfrihet, men jag tänker att det borde gå att lämna drogtester även efter fast kanske på ett annat ställe. Som sagt är det en del att ta reda på och tänka (och försöka känna) igenom.

Träffade en vän

Idag träffade jag en vän som jag inte sett på ett par månader. Av en händelse hade han ärende i fastigheten jag bor i och då ringde han på efteråt. Vi pratade lite och bestämde sedan att träffas igen på lördag och åka till ett naturreservat för att promenera och sedan äta något. Det skulle nog aldrig hänt när jag missbrukade. Jag hade inga vänner och på så sätt hade det blivit svårt med. Visst fanns det människor men de gånger dom ansåg sig vara en vän var när det fanns droger. Jag var likadan. Falsk och desperat.
Denna vännen har liknande bakgrund som mig men har varit drogfri ett antal år. Det var faktiskt en hel del tack vare honom som jag började åka till möten igen. (Jag hade varit på några möten förr med syskonet, men då var jag väldigt "nynykter", och bara en kort stund tyvärr) Han hade även då ärende i den fastigheten jag bodde i just då och vi började prata. Jag fick sen höra av syskonet att han hade hälsat till mig och jag fick då också veta att vi hade liknande bakgrund. Så nästa gång vi träffades pratade vi på ett helt annat sätt. Han frågade om jag ville följa med på möten och det blev att han skjutsade mig till och från flera möten, tills jag började känna mig lite mer säker. Sen började jag gå dit med syskonet och nu har jag inga svårigheter med att gå själv. Så den här vännen är verkligen en vän. Sann och ärlig.

Ensamhet

Jag känner mig ensam. Har funderat på framtiden och att träffa någon. Nu som nykter och hur det ska gå. När. Att jag är gay gör det inte direkt lättare. Jag saknar någon att mysa med, dricka varm choklad, se på film, massa kuddar, filtar och levande ljus. Kärlek. Jag vill dela min glädje, mina framgångar och tårar. Jag vill få stöd, kramar och kärlek. Jag vill få ge kärlek. Ta hand om och bry mig om.

Värmande ord

Igår träffade jag socialförvaltningens verksamhetschef för vuxenenheten, hon sa:
-"Det syns att du mår mycket bättre. Det ser inte längre ut som att du ber om ursäkt för att du finns. Otroligt vilken förändring. Det lyser om dig. NN skvallrar om att du gör ett bra jobb". NN är handläggaren jag har där. Jag har träffat henne från och till så långt bak i tiden som 1999 då hon jobbade som socialsekreterare. Jag glömde skriva detta igår, men det värmde verkligen och leendet jag hade blev ännu bredare :)

Utveckling

Ikväll har jag skrivit klart steg 3 och i nästa vecka ska jag gå igenom det med min sponsor. Jag ringde honom nu ikväll och pratade lite. Jag berättade att jag haft en känsla av att vara innesluten. Han sa då att det bara var nån månad sedan jag tyckte det kunde vara riktigt jobbigt med möte med människor och att jag skulle se vilken fantastisk utveckling jag gjort som nu går ofta på mötet och pratar med de flesta där, och som går i skolan och ska börja en längre linje till hösten. Att jag fått ett mycket bättre självförtroende och självbild. Ibland ser jag inte utvecklingen så det var bra att han påtalade den. Det kanske inte är så konstigt då heller om jag ibland har kvar en känsla av att vara innesluten, med tanke på det inte är länge sedan jag var betydligt mer av just det. Utvecklingen har gått väldigt fort framåt faktiskt. Så skönt och häftigt det är att utvecklas!

Ja just det, i fredags fick jag antagningsbesked till den längre linjen på skolan. Wohoo! Det är gymnasiet jag ska läsa in och eftersom jag inte har mer än ett ämne därifrån har jag 3 år att se fram emot av kunskapslärande! Det lär bli ännu mer utveckling, häftigt!

Blandade känslor

I morse var första gången på fyra veckor som jag verkligen kände för att ligga kvar i sängen, ringa och sjukanmäla mig och sen sova vidare. Men jag tvingade mig upp och kom så småningom iväg. Sista lektionen handlade bland annat om spänningar i kroppen och hur man påverkar vad man gör och hur man känner sig genom tankarna. Lite träffande med tanke på att jag tänkte sjukanmäla mig för jag hade ont i nacken/ryggen och kände mig trött. Efter skolan var jag och hälsade på min mamma och minsta syskonet. Jag var lite småspänd innan över hur det skulle bli men det gick och kändes rätt bra. Visst, det var några tillfällen när det blev tyst och jag inte riktigt visste vad jag skulle säga. Men samtidigt tyckte jag emellanåt att vi förde ett rätt vuxet samtal om skola, samhällsfrågor och ekonomi. Vid närmare eftertanke var det nog mest jag som berättade i och för sig. Jag blev också rätt tagen och ledsen när jag fick veta att dom på en månad hade 1100 kronor att leva på efter räkningar. Det är inte på något sätt mitt ansvar men det kändes inte bra. Eftersom jag precis fått lära mig hur jag gör en budget så berättade jag lite om det och rådde henne att boka tid hos en budget och skuldrådgivare. Vi kom också in på min barndom och eftersom jag av någon okänd anledning inte minns mycket så var jag nyfiken, men jag ställde ändå inte alla de frågor jag kanske egentligen hade velat. Allt får ha sin tid. Kort sagt har dagen bestått av blandade känslor.