Läxa efter läxa

Ja skolan är igång och redan efter cirka en vecka sitter jag med 5 läxor och ett matematik-kapitel som allt ska bli färdigt till nästa vecka. 2 av läxorna är projektarbete med muntlig redovisning. Den ena tog jag självmant på mig när ingen annan först vill börja. Det är en stående redovisning varje vecka, så går det runt bland alla i klassen, 2 åt gången. Jag tänkte det är lika bra att direkt gå emot rädslan av att stå framme vid tavlan och tala inför övriga, det kommer ju faktiskt bli mycket mer av det framöver.
Under en stund när vi i min grupp skulle jobba med det ena projektet började jag fundera "vad fan gör jag här", för dom var mer intresserade av att snacka "brudar, festa, röka och snorta". Det var så påtagligt att vi är i olika åldrar, där jag tillhör dom "gamla", och jag funderade över hur det ska gå att samarbeta under resten av skoltiden. Men, det blev lite bättre efter några timmar. Under lunchen fick jag mediterat en stund och kände att jag kunde hantera det bättre med. Det handlar ju inte bara om dom, utan hur jag ställer mig till dom och på vilket sätt jag går in i samarbetet med. Ge och ta.

Dagen före

Imorgon är första skoldagen. Tidigare har jag "bara" gått en slags förberedning. Nu är det den långa linjen och då kommer det vara en och samma klass och klassrum, man får en mentor och allt blir mer på allvar. Jag hoppas att jag ska klara av det, men det tror jag. Fast även ekonomiskt hoppas jag att jag klarar av det. Terminsavgift och busskort tillsammans är ca 1400 kronor per månad, och med tanke på att jag lever på existensminimum blir det oerhört tufft.
Jag är sugen på att börja och jag tror jag har en bra motivation. Säger jag nu iallafall :)

Känsla

Jag känner mig lite ensam. Det känns tomt. Tidigare kände jag mig arg.

På ovanstående rad har jag beskrivit att jag känner något. Det jag verkligen kände tydligast var att jag var arg. Jag tror mig till och med veta att jag kände mig lite arg och inte mycket arg. Det kanske låter flummigt det jag skriver, men det är skönt att veta att jag faktiskt kände något. Inte bara veta att teoretiskt ska jag känna si eller så. Rätt ofta är det dock så att jag vet att jag borde känna något men inte gör det rent fysiskt. Ibland känner jag men kan inte identifiera vad. Sen kan det nog vara så att en känsla jag teoretiskt bör ha inte känns konstant. Som tacksamhet. Att känna tacksamhet för att jag inte längre sitter på en toalett med en nål i armen, att jag inte längre lever i missbruket. Teoretiskt bör jag ju vara tacksam, men ja jag tror inte tacksamhetskänslan måste vara konstant.
Jag är rätt säker på att den medicinen jag är ordinerad och tar exakt enligt anvisning påverkar det här med känslorna. För jag tror att det måste finnas mer än att känna lite eller mycket. Det måste vara som på en termometer, grader av en känsla, en skala av känslor. Inte så "antingen eller".

Medicineringen

Jag har haft flera samtal som handlat om min medicinering och jag har beslutat mig för att försöka med en ut-trappning. Har också bestämt mig för att ta hjälp av en psykolog. Jag vill veta vad jag flyr från, vilka känslor det är. Jag tänker mig att vid nedtrappningen av medicinen kanske mer känslor släpps lös inom mig och att då ha en psykolog till hands, utöver min sponsor och na-möten, är en god idé.
En sak jag funderat över är att det är lite som att jag åkt på en räkmacka in i drogfriheten, så sätt att jag sluppit opiat-sug på grund av medicinen. Det här med att ta ett beslut om att bara för idag ska jag vara drogfri, och sen kämpa sig igenom första tiden av många och starka sug, sug vid motgångar, sug vid konflikter och så vidare.. det har jag inte gått igenom. Jag säger inte att allt varit en dans på rosor för det. Tanken på att lösa mitt eventuella problem med någon drog har ändå funnits där, konstigt vore väl annars när det har varit lösningen under så många år. Det har varit det mest naturliga, att på bara ett par sekunder stänga av själen. Men det fysiska suget har jag inte haft.