Translate

söndag 29 juni 2014

Dag 1

Första dagen utan medicinering.
Tänkte skriva att det inte känns något speciellt just nu. Men jag har funderat mycket på ordet "känns". Oftast när jag använder det ordet, som faktiskt ska beskriva en känsla, så känner jag inte själva känslan. Det är som att den sitter i huvudet mer än i kroppen. jag försöker därför istället säga att jag "upplever" mig si eller så. Det är mer sant.
Så får det vara tills jag får mer rätsida på vad som är känslor.

tisdag 24 juni 2014

Självcentrering, bland annat

Jag känner mig ofta tjatig när jag pratar om min kamp med att avsluta den medicinering jag stått på under drygt 2 år. Jag kan uppleva mig som patetisk och svag, att jag bara borde låsa i mig i lägenheten, hålla käften och bita ihop, för att sedan komma ut glad och välmående.
Nätet är perfekt för här kan jag skriva av mig, här behöver jag inte tänka lika mycket på hur andra ska uppfatta mig, vad de ska tycka och så vidare. Jag vet - troligen tänker inte alla så himla mycket om mig - jag kan vara rätt självcentrerad dock.
Samtidigt är det viktigt för mig att kunna prata om den här resan och kampen på NA-mötena jag går på. Det är NA som jag vill använda mig av för att fortsätta mitt nya liv. Det har dock tagit tid innan jag känt mig tillräckligt trygg för att kunna prata om det på mötena, men nu gör jag det, om än lite.

Idag mår jag fortfarande rätt bra. Visst, humöret svänger lite och emellanåt fryser jag, samt på morgonen känner jag mig rätt rastlös i benen. Men det är helt överkomligt. Risken finns ju dock fortfarande att jag blir sämre, men jag upplever det ännu som mycket mildare.

Jag diskuterade sista uttrappningen med min kontakt på mottagningen igår. Det vi kom fram till var att jag själv får utvärdera efter en vecka och bestämma om jag vill sluta redan där eller fortsätta exempelvis en vecka till. Men på så låg dos gick det rent teoretiskt att sluta redan efter en vecka, enligt några papper dom hade. Hon sa också att de inte är vana vid den här situationen - att någon självmant vill avsluta. Faktum är att ingen annan gjort det på just den mottagningen.

Inte så dumt att få bli den första där att avsluta medicineringen, men huvudsaken för mig är att ta mig igenom detta. Om det sen inspirerar någon annan till att göra samma resa blir jag glad för den personens skull. Det absolut viktigaste är att man vill göra det för att man själv vill.

Idag ser det ut att bli soligt och varmt väder. Jag tänkte ta cykeln ner till stranden och promenera där en stund. Om det fläktar lite så kanske jag solar en stund med.
Jag borde ta med en bok dit - ja, så får det bli! Fast först ska jag till gymmet en stund :)


Om någon är intresserad av att veta hur NA-möten går till är, klicka då här.

söndag 22 juni 2014

Nästan längtar efter att bli sjuk

Beroendeperson som jag är, är mitt tålamod inte alla gånger det bästa. Jag är mitt i avtrappningen av subuxone-medicineringen. Eller mitt i blir ju fel, jag är nu i slutet på den, på lägsta möjliga dos.

Tanken var denna gången att göra avtrappningen saktare för att inte bli så sjuk. Det är här tålamodet kommer in i bilden. För cirka två veckor sedan gick jag ner till 4 mg och för 3 dagar sedan gick jag ner till 2 mg (lägst möjliga dos)

Jag försökte trappa ur och sluta med den i April, men på 5:e dagen valde jag att backa. Jag tyckte inte att jag stod ut, och visst, jag mådde riktigt dåligt. Just nu går jag bara och väntar på att komma in i den dåliga måendet. Då i April startade det dåliga måendet redan på 4 mg (näst lägsta dosen) efter cirka 1 ½ vecka.
Det "ända" jag märkt nu är att mitt humör svänger och jag är stundtals betydligt "blödigare". Det borde börja köra i magen, jag borde börja frysa och känna rastlöshet. Rent fysiskt borde det börja.

Det kan inte vara ofta jag nästan längtar efter att må dåligt, men nu gör jag i princip det. Jag vill bara att "avtändningen" ska börja, för då vet jag åtminstone att det är ingång och behöver inte gå och vänta. Om jag sen tänker mig en heroin-avtändning, som jag haft ett antal gånger om än länge sedan, så bör det dåliga måendet vara som värst på 5:e dagen ungefär, för att sedan lätta successivt. Nu är ju detta mer kemiskt, i form av subuxone, och jag har hört vissa säga att det tar längre tid.

Puuuh!
Så j*vla hemskt det är att sitta med dessa tankarna och behöva skriva ord som avtändning och heroin. Det måste vara 2 ½ år sedan jag var i ett aktivt missbruk, men med dessa tankebanor känns det betydligt närmare.
Jag vill verkligen komma igenom detta, jag vill komma ur och in i den verklighet jag vet finns där. Visst är den verkligheten till stor del likt denna, det är på ett annat sätt jag menar. Efter det misslyckade uttrappnings-försöket i April fick jag väldigt tydligt uppleva att jag visst går runt i en påverkan konstant, det är bara det att efter ett par dagar så känner jag inte längre av det utan är i medicinens grepp.

Usch usch usch!

onsdag 4 juni 2014

Belastningsregistret

Yeeees!
Jag är grön, jag är ett steg närmare en eventuell lärarutbildning. Jag fick mitt utdrag ur belastningsregistret avseende skola/omsorg idag och det var helt blankt. Vilken fröjd!
Förvisso visste jag att jag inte begått några grova våldsbrott, sexualbrott eller liknande och det är "bara" sådana som ska finnas med på detta register.