Mörka moln

Snart är då ledigheten slut, om en vecka börjar plugget. Det ska bli riktigt underbart att återgå till fasta rutiner och få en struktur på dagarna.

De här månaderna har varit stundtals väldigt jobbiga. Jag har vandrat in och ut ur mörka moln med självförakt, pessimism, negativitet och tankar på att livet är för jobbig att leva. Allt har dock inte varit ett levande helvete, det finns glädje och skratt också, men det här mörkret har liksom legat i bakgrunden hela tiden.
Mycket startade när jag inte klarade av att sluta med medicinen jag tar. Jag har känt mig förbannat misslyckad och att jag inte passar in. Att jag inte duger. Jag har tryckt i mig mängder med glass, godis och kakor för att försöka döva allt. Jag har känt mig ensam och ledsen. En del av mig uppskattar ändå de här känslorna. Det betyder att jag känner något, att jag inte är totalt känslodöd av medicineringen och det är viktigt. Det så klart varit bättre med andra känslor, men möjligheten finns ju följaktligen.

Som sagt, plugget börjar snart, och jag hoppas att det kommer hjälpa till att vända mitt mående åt ett positivare håll

6000

Sex tusen besökare fram till idag. Kul att människor är intresserade. Jag trodde nog inte det skulle bli så många. När jag startade bloggen gjorde jag det för att jag såg det som en kanal där jag kunde få ur mig mina tankar, funderingar och kanske känslor. Dela min väg framåt. Det fungerar fortfarande rätt bra, ibland dröjer det bara mellan inläggen. Så är det i det verkliga livet med, jag går och samlar på mig innan jag delar med mig. Jag har dock blivit betydligt bättre på att släppa ut en del, vilket jag också gör på mötena jag går på. Däremot har jag svårare för att dela med mig om det allra innersta och kanske allra viktigaste. Ibland vet jag inte riktigt vad det är i heller, men jag tror där är mycket som behöver komma ut. Men det får ta sin tid. Rom byggdes inte på en dag ju.