Kanske är det lycka

Vilken dag det varit! Sov mindre bra. Dels hade jag sovit lite på kvällen innan läggdags (vilket jag inte ska göra om) dels var jag nervös inför första skoldagen. Ja, det var första skoldagen idag. Det är en studiemotiverande folkhögskolekurs som pågår till två veckor innan höstterminen startar. Jag hade fått klartecken från biträdande rektorn och arbetsförmedlingen, samt försäkringskassan, och jag valde att tro på det. Men så visade det sig idag att det inte var så enkelt, det handlade om kostnader som arbetsförmedlingen inte är så positivt inställda till. Skolan försöker övertala dom och under tiden får jag gå där. Hoppas hoppas! I alla fall, jag var inte så nervös när jag satt på bussen och jag var inte så nervös när jag kom in i klassen som redan hade startat och presenterade mig. Värsta tänkbara scenario kändes det som, men som sagt det gick bra. Men en stund in i undervisningen när vi fick i uppgift att skriva upp de 8 saker som stod oss närmast, där jag skrev drogfriheten som allra viktigast, så började hjärtat slå. Tanken slog mig sen att det kanske skulle visas inför hela klassen och mycket riktigt, en efter en fick vi redogöra för vilken sak vi lämnade ifrån oss, sak efter sak och slutligen förklara varför vi behållit den sista som blev kvar. Hjärtat slog snabbare och snabbare allt eftersom alla redogjorde, jag kände mig varm och småskakig. Men det gick bra det med. Några skrattade och kunde inte förstå varför jag tyckte drogfriheten var viktigast, dom sa öppet att dom vill kunna "röka på" ibland. Jag argumenterade inte emot utan sa bara att för mig är det grunden till allt annat. Skönt att ha det ur mig.
Jag är stolt över min första dag. Min sponsor tyckte det var grymt starkt av mig att jag berättat. Vi pratade på telefon nu ikväll. Jag berättade om allt och sen kom vi till hur jag känt mig efter skolan och under eftermiddagen och kvällen. Det har känts lite lätt och svävande eller hur jag ska förklara det. Han frågade om jag kände igen känslan från missbrukstiden, och nej det gör jag inte, varpå han berättade något riktigt smart. Han sa; känner du inte igen en känsla så utgå ifrån att den är bra, med tanke på att jag känner igen de flesta jobbiga känslor från i stort sett hela missbrukstiden som varit skit, så är det ju inte en av dom. När jag tänker efter vet jag att jag känt samma känsla ett par gånger innan och det har varit i min nyktra och drogfria tid. Jag har satt den i samband med att mycket varit på gång, att jag gjort saker, träffat människor osv.
Men vem vet, jag kanske har känt av lycka idag?

Ensam kväll

Varit en småtråkig dag, men så är det väl ibland. Känt mig lite ensam och skulle faktiskt vilja träffa någon, dejta någon, fast jag är lite rädd för det. Det har alltid varit någon substans inblandad vid mina dejter så det är väl inte så konstigt om jag känner mig nervös inför det. Men nu ska jag sova. Det blir en tidig morgon och första dagen i nya sysselsättningen, plugga! Spännande, häftigt och helt och hållet på grund av drogfriheten.

Leende av stolthet

Jag träffade tidigare idag en vän från förr som försöker få ordning på livet och varit nykter ett tag. Hans flickvän var också med så jag sträckte fram handen för att presentera mig, varpå hon säger att -"men vi har redan träffats några gånger, fast då satt du mest med huvudet hängandes och var i ett helt annat tillstånd", "nu ser du ju så ordentlig och frisk ut, riktigt starkt jobbat". Hon verkade uppriktigt förvånad. Först tyckte jag det var oerhört pinsamt att jag inte alls mindes henne men leendet av stolthet kom rätt snabbt.
En stund senare påväg till bussen hade leendet spridit sig till hela kroppen och det småstack bakom ögonen av en slags stolthets-tårar. Återigen, det känns så skönt att vara drogfri. Hennes ord kändes som ett kvitto på jobbet jag gör.

Åter lugn

Jag fick pratat med handläggaren både på arbetsförmedlingen och försäkringskassan och det ska inte föreligga några hinder för att börja skolan på måndag. Skönt! *andas ut* Det medförde inte någon avgift för arbetsförmedlingen enligt biträdande rektorn och det får jag ju lita på. Jag har dessutom lusläst regelverket för den ersättning jag har, sjukersättning enligt reglerna till 2008, och då ska jag inte ens behöva meddela försäkringskassan om jag börjar studera. Så med andra ord "slipper" jag båda de två myndigheterna ett antal år framöver, om allt går som planerat.
Tänk så skönt att jag utvecklats åt rätt håll och inte "löste" den motgång jag var orolig att jag stod inför med en dos heroin, utan istället undersökte fakta och talade med berörda personer.
En kopp kvällsro-te och nyhetssändning sen ska Mr Jag sova. F-n så skönt det är att vara drogfri!

Förvirring

Tog jag ett förhastat beslut? Blir allt otroligt pinsamt då jag måste ringa och be om att få tillbaka min jobbcoach och praktikplats?
Just nu råder en hemsk ovisshet. Kanske jag inte kan börja på måndag. Eventuellt innebär sommarstudierna en avgift för arbetsförmedlingen och då är dom inte längre så positiva. Jag förklarade ändå tydligt för skolan, tyckte jag, om min situation och enligt dom skulle det inte vara några problem. Inte heller från försäkringskassans sida, därifrån jag har min ersättning. Jag visste inte att arbetsförmedlingen var tvungen att vara med i detta. Men det är i så fall jag som inte undersökt allt tillräckligt.
Förr hade jag inte klarat av den här ovissheten, jag hade "löst" den med en fix. Självklart känns det jobbigt nu med, men det är ändå kontrollerbart.

Jobbig dag

Halvmörkt väder, inga direkta "måsten" och inget annat planerat resulterade i ett mindre bra mående. Har ätit godis, kakor och till och med druckit grädde. För tillfället mår jag illa och vill bara kräka, men det lägger sig. Fast ångesten lär dröja längre. Jag borde åkt på mötet jag brukar gå på men jag ursäktade mig med att jag var så trött i morse. Men som sagt, jag borde. Då hade en del tid gått och jag hade träffat människor och fått prata och dela med mig. Tack och lov öppnar jag mötet imorgon så då finns inga ursäkter!

Beslut

Beslut tar jag flera, varje dag. De första beslut jag tar är att "bara för idag ska jag inte använda några droger, och bara för idag ska jag inte röka några cigaretter". En dag kan jag vara utan, och det har ju fungerat. Nya beslut dagen efter, men det är då.
Men igår kväll tog jag ett annat beslut. Först pratade jag med syskonet och sedan även med min sponsor. Jag bestämde mig för att göra en förändring i planeringen framöver. Egentligen skulle jag börja en praktik i veckan men nu under helgen dök en annan mycket mer fördelaktig möjlighet upp. Jag blev erbjuden en plats på en skola jag tänkt söka till i augusti. Plasten finns redan nu i form av förberedande studier och ger förtur till höstterminen. Enligt informationen jag fick på mötet där idag så kommer jag mest troligen börja redan nu på måndag den 29:e.
Det känns som ett stort beslut och början på något väldigt bra. Ser fram emot det med både spänning och viss nervositet.

Synda

Ikväll syndar jag, och med all rätt tycker jag.
Sen att jag nog tycker det för ofta glömmer jag för ikväll.

Dagen har varit bra. Gick emot en rädsla. Åkte själv på
ett öppet hus där det var ett par hundra personer. Stolt!

Kvällsångest

Egentligen är det väl som vanligt, snålt som satan. Jag kommer börja på en praktik (vilket är jättekul) så jag behöver köpa arbetskläder. Jag har letat på secondhand men fann inget så nu har jag letat upp det absolut billigaste på ett varuhus för cirka 400 kronor. Sen var det pendelkort, mediciner och annat som behövs till tänderna, sen fylla på mobilen och räkningar, ja det rullar snabbt på. Förra månaden fick jag 1000 kronor av en vän för att jag hjälpt henne. Tanken var att spara dom men dom gick till mat och räkningar. Hade ju inte varit dumt att haft dem nu. Budgeten för månaden ligger på cirka 1600 kronor.
Jag har själv försatt mig i situationen genom ett liv av aktivt beroende, så jag gnäller av mig här och försöker knipa käft och klistra på ett leende sen!
Det finns två saker som är viktiga framöver, utbildning och skuldsanering, annars kommer mitt liv se likadant ut (ekonomiskt) tills jag efter kremering sprids ut över minneslunden. Men viktigast är drogfriheten, för utan den är inget möjligt.

Framtidsutsikter

Jag funderar, jag tänker och försöker få till en hållbar planering. Det kanske är dumt att "bestämma" hur dom närmsta åren ska se ut men jag tror det är bra att ha framtidsutsikter. Även i missbruket dök det ordet upp, framtidsutsikter, oftast förknippade jag det med hur mycket jag kunde köpa in och vad jag kunde tjäna på försäljning, hur många som var "beroende" av mig på grund av att jag hade drogerna. På något sätt gillade jag den känslan. Antagligen för att jag kände mig behövd. Förtjänsten injicerade jag i armarna i form av heroin. Ibland betydde framtidsutsikter också att bli drogfri, skaffa ett jobb, få en fungerande ekonomi och framför allt att kunna må bra. Oftast stannade det vid en hastig tanke, drogerna var så mycket starkare än min vilja. Det är drogerna nu också, därför är det så otroligt viktigt för mig att inte ta den där första fixen (eller någon annan drog). Även om jag vill ta en dag i taget känner jag att jag behöver tänka igenom mina framtidsutsikter. Förvisso har jag nyss sökt en utbildning, en yrkes-vuxenutbildning, och jag har ett studiebesök på onsdag angående en eventuell praktik. Men ärligt talat så vet jag ju inte om jag klarar av den utbildningen, jag kanske behöver repetera en del. Det är trots allt 12 år sedan jag pluggade något.
Och samtidigt har en annan tanke börjat ta form, att läsa in hela gymnasiet och få högskolekompetens. Det skulle ta några år och sen med högskola ytterligare några. Tänk att bli akademiker, kanske socionom. Sen om något år är det dags att söka skuldsanering, den tar 5 år. Jag tänker att som student är man fattig så varför inte kombinera de två. Tänk att kanske vara skuldfri och utbildad, exempelvis socionom. Att få behålla de pengar jag tjänar, att känna att det är ekonomiskt lönt att jobba. Att kunna välja var och hur jag vill bo. Det tål att tänkas på.
Som sagt, allt tål att tänkas på mer än en gång. Jag vill bygga ett bra och grundligt liv, och samtidigt må bra. Idag är ännu en nykter och drogfri dag, så förutsättningen för en bra framtid har jag.

Högre makt

Jobbcoachen sa att det skulle bli förändringar nu, hon hade inte riktigt visst hur de skulle jobba och inte fått ordentliga instruktioner från Arbetsförmedling sa hon. Skulle inte tro det! Nån konstig undanflykt och ursäkt, som hon inte berättade om vid uppföljningsmötet med just Arbetsförmedlingen. Förändringen ska bestå av 2 workshops per vecka, som hon ska hålla. Okänt innehåll. Eftersom det i princip inte fanns något alls att göra innan dom så är de det hela schemat. Fast jag har ett studiebesök på Onsdag angående en eventuell praktik. Förhoppningsvis känns det bra och kan bli något. Arbetsförmedlingen bryter avtalet om jag inte fått någon praktik inom tre veckor och anlitar ett annat ställe i så fall. Ett ställe som jag är bekant med men nog haft lite fördomar om. Oavsett ska det nog bli bra. Jag försöker behålla min positiva inställning även om den ibland brister. 
I mina dagliga beslut och böner, till min "högre makt", ber jag om styrka och mod. Men också tillit till att jag blir ledd i rätt väg och att allt blir bra. Och tänker jag tillbaka till bara ett år sedan så är allt så mycket bättre redan. "Problemet" är väl att jag (troligen många med mig) vill ha mer i livet. 
Förresten det här med mig högre makt har jag funderat mycket på. Som liten fanns det en kristen tro inom familjen, dels en som arbetade inom kyrkan och dels andra som startade någon egen "kristen förgrening" eller möjligen "sekt" utifrån sett. Åtminstånde kallade dom den vid samma namn som en självmordssekt i USA, även om de nog inte visste det just då. Under uppväxten blev det konstigt, hela kristendomen, tycker jag. Skamligt också. Men sen när jag tänker tillbaka till alla år i missbruket, alla konstiga substanser och överdoser, alla våldssituationer och skumma personer så visst finns det en högre makt.  Oavsett hur tron såg ut i barndomen så har något definitivt vakat över mig där ute. Jag kallar det min högre makt. 

Choklad & Gud

Ja, jag äter choklad, mycket choklad. Jag äter så mycket choklad att det är ett problem. Egentligen är det sockret, för det spelar inte så stor roll om det är choklad eller låt säga kakor. Kakor som jag för övrigt vräkt i mig idag. Det är det där med balans, och balans för mig är riktigt svårt gällande i stort sett allt. Beroendesjukdom stavas det problemet för mig. Nu är jag i tillfrisknade och jag försöker ta ansvar för min sjukdom. Men jag har också förstått att ta en sak i taget, det viktigaste först, och då handlar det om att låta bli heroinet för min del. Sen är det klart att jag kan försöka begränsa sockerintaget, men inte "slå på mig" så hårt för att jag äter det.
På morgonen, faktiskt i sägnen innan jag ska sova med, så ber jag till "min gud". Vem och vad den eller det nu är. Just nu är jag i det skedet där jag försöker lägga över, att låta guds vilja ske. 3:e steget: vi tog ett beslut att lägga vår vilja och våra liv i händerna på gud, som vi uppfattade honom. I bönen har jag angående choklad bett om att guds vilja ska ske, men sedan ätit en massa choklad/kakor under dagen ändå. Det är ju fel att tro att det är guds vilja. Det är ju inte guds vilja som sker, att jag sen äter det, det är min egen vilja. Precis som det var min egen vilja att jag använde heroin och andra droger i stort sett hela livet till för ett år sedan. Det är just därför det är viktigt att jag hittar modet och tilliten att lägga över min vilja.
Att inte låta min vilja styra, men samtidigt inte sitta på soffan och tro att jag ska bli styrd av guds vilja. Knepigt, men jag kommer dit, för jag vill.

Trött

Jag känner mig så energilös, trött på ett jobbigt sätt. Ja menar det är vårväder med solsken ute och då borde jag inte ligga på soffan i en slags dvala. Känns som att tröttheten legat på lur i mig ett tag i och för sig och när jag tänker efter så har jag också känt ett behov att lugn och ro, tysthet. Jag kanske har varit stressad, trots att kalendern är rätt tom.
Ikväll ska jag i alla fall på en föreläsning, eller en författarkväll kanske det heter, så då får jag minsann piggna till!

Panik

Idag drabbades jag av något som liknade en panikångest-attack eller kanske början på epilepsi-anfall.
Jag var på gymmet och körde på rätt hårt. Stod på crosstrainern i 40 minuter. Under gårdagskvällen hade jag ett socker-återfall och det kändes när jag stod där, så sätt att det var tyngre än vanligt. Jag blev snabbare varm och började svettas tidigare. Efter de 40 minuterna gick jag över till roddmaskinen för att avsluta med 2000 meter på den, men redan efter cirka 300 meter kände jag att något inte var som det skulle. Något i kroppen kändes fel. Jag kände att min ena hans var stel och drogs ihop i en slags kramp. Jag avbröt och gick i stället ner för att stretcha. Under tiden fortsatte handen och hjärnan/tankarna kändes liksom lite lätt och flyktig. När jag sen kom in i omklädningsrummet och vidare in i duschen började "anfallet" rejält. Trots varmvattnet började jag frysa, blicken blev lite dimmig, jag började skaka okontrollerat och krampkänslan steg i händer, ben och käkarna. Tankarna började snurra ordentligt på hur jag skulle hantera vad som hände. Jag började mer och mer drabbas av panik och försökte hålla i mig i duschkabinen. Jag blev rädd att jag skulle trilla ihop på golvet och krampa, att de övriga i omklädningsrummet skulle behöva ringa efter ambulans. Tårarna tryckte i ögonen och andningen var ryckig. I efterhand undrar jag varför ingen frågade hur jag mådde. Samtidigt försökte jag dölja det själv. Känslan av att förlora förståndet låg där hela tiden. Jag har förr varit med om allt från krampanfall och psykosliknande tillstånd till panikångest, men då har det alltid funnits misssbruk med i bilden. Jag tänkte att på något sätt måste jag flytta fokus och jag började därför tyst inom mig rabbla sinnesrobönen: "gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden". Först hjälpte det inte och jag började sen säga det rakt ut (med risk för att få konstiga blickar på mig) men det gjorde att jag lyckades torka mig, klä på mig och sedan ta mig ut därifrån. Jag tänkte att jag måste ringa någon som får mig trygg och då föll valet på mitt ena syskon. Jag hade svårt att prata när jag ringde, jag var fortfarande skakig, småkrampig och tårarna rann. Men syskonet satte sig i bilen och kom och hämtade mig. (Tack <3 )
Ja, jag har analyserat till höger och vänster men kan inte fullt ut förstå vad som hände, mer än att det var fruktansvärt jobbigt och skrämmande. Det finns nog flera alternativ, så som överansträning, koffein (som jag inte är riktigt van vid), blodsocker, stress.. Skönt är att det i skrivande stund är helt lugnt igen.

Angående jobbcoach

Jag har sett ett inslag om ett jobbcoach-företag nu ikväll. Det visade att en del av fördomarna nog kan stämma. Det mesta som räknas verkar vara vinster, alltså pengar. Jobbcoachindustrin omsätter miljarder.
När jag började hos den jobbcoachen jag går hos gick jag in i det med en väldigt positiv inställning. Jag visste dessutom att jag kunde sluta när jag ville eftersom jag inte gick där mot ersättning. Nu har jag gått där sedan den 5 Februari. Jag har varit på 1 studiebesök, som för övrigt min jobbcoach inte följde med på. Sista veckorna har jag varit där endast 1 timme per vecka, men AF betalar löpande summa för hela veckor om jag förstått det rätt. Samtidigt förstår jag att jag bara är där 1 timme per vecka, det måste ju rimligen finnas saker att göra. Jag har haft personliga samtal, gjort ett test och fyllt i ett antal frågeformulär sedan har jag själv fått sitta och leta tänka bara praktikplaster via eniro.se som coachen föreslog. Hm. Jag ska inte bara kasta skit, jag har faktiskt sett vad jag har för styrkor och svagheter vilket är bra att ha med mig. Jag vet också att det skulle anställas en person som enbart skulle jobba med att hitta platser för arbetsträning och praktik. Imorgon har jag min nästa tid med coachen. Jag hoppas på något framsteg då.
Men jag sökte för nån vecka sedan en utbildning, en vuxen-lärlingsutbildning som jag i och för sig sedan fick beskedet att den inte kommer starta. Fast det finns en liknande utbildning som jag bokat tid till studie & yrkesvägledare för att söka till istället. Det känns som att jag då har en planering utifall det fortsatt inte ger något konkret hos jobbcoachen.
Jag måste också skriva att jag beundrar de som jobbar, somliga upp till 100% och mera. Själv tycker jag inte tiden räcker till med det "lilla" jag gör.

Nikotinfri

Jag hade nyss blivit drogfri och skulle kort därefter påbörja en interferonbehandling för Hepatit C (kronisk leverinfektion). Jag visste att den medicinska behandlingen kunde vara rätt tuff och tänkte att om jag ändå skulle må dåligt kunde jag samtidigt passa på att sluta med rökningen också. När jag sen tog beslutet så använde jag nikotinplåster under 2 månader för att trappa ner. Att börja med snus för att lindra abstinens var aldrig något alternativ för mig. Det är ju faktiskt nikotin det med, vilket ger ett beroendet som är minst lika starkt som cigaretter.
Nu idag är det ett år som rökfri. Det känns helt underbart och fantastiskt. Jag är både förvånad och stolt. Det är så skönt att vakna på morgonen och kunna andas fritt. För att inte tala om konditionen som blivit så mycket bättre. Jag minns när jag började gymma och bara kunde stå 15-20 minuter på crosstrainern, nu går det med 60 minuter och då är jag ändå inte helt nära en kollaps. Vissa dagar tänker jag inte på att jag har rökt, det kan faktiskt gå en vecka och ibland mer innan jag liksom tänker "ja just det ja". En annan fördel är att dofter och smaker blir intensivare. Tänk så underbart speciellt på våren och sommaren!
(Jag kanske ska tillägga, på grund av dagens datum, att detta inte är ett Aprilskämt)