Dags att gå vidare

Tiden rusar fram och jag har inte skrivit något på hm 26 dagar tror jag att jag räknade det till. 

Jag mår rätt bra, skolan går bra och livet i allmänhet också. Nja, mitt ätande går i och för sig mindre bra, men just nu vill jag fokusera på det positiva. 

Jag har ett datum på när jag blir fri från min medicin, 25 Maj, förutsatt att det går som jag tänkt mig. Men så här långt har nedtrappningen gått mycket bra. På måndag ska jag göra nästa sänkning, från 6 mg till 4 mg. Jag startade på 18 mg och har sänkt med 2 mg var 4:e vecka.

Jag har bestämt mig för att ta en "vit bricka" när jag trappat ur medicinen helt. En vit bricka är den första man får hos anonyma narkomaner, det är även den brickan man får om man varit ute i ett återfall. Jag vill börja om, utan narkotikaklassade kemikalier i kroppen. Jag tänker inte se det som att jag varit ute i ett återfall, jag har gått min väg. Jag har inte mixtrat med medicinen eller tagit någon narkotika eller alkohol under lite mer än 2 år nu. Men jag vill lämna den här biten med underhållsmedicinering bakom mig, det är dags att gå vidare och att att stå på samma premisser som övriga drogfria. Yeay! :)

Käftsmäll

Idag fick tryggheten sig en ordentlig käftsmäll.
Jag var på ett ställe och kom till dit lite tidigt, jag gick där och småpratade med några. Sen kliver en man innan genom dörren.
FAN, tänkte jag. Är det inte..? Han hälsar på några och går sedan mot mig, han sträcker fram handen, jag tar hans hand i min och jag ser han i ögonen. Något gryr inom mig. Jag sitter sedan så jag har honom en bit snett ifrån mig, men, han flyttar och sätter sig mitt emot mig. Jag tittar på honom, han tittar på mig. Jo, det är han. Vid två tillfällen har jag haft den här personen "efter mig". Vid ett tillfälle fick han tag i mig och då blev det en fysisk konfrontation jag helst vill glömma. Jag vill gärna glömma skräcken från det första tillfället också, när jag blev jagad genom en stad mitt i natten.

Hur ska jag hantera den här situationen? Minns han ens mig?
Jag kommer ihåg honom som det var igår. All den tiden jag la på att hålla mig borta och gömd från honom. Den ständiga skräcken att möta honom.
Det ända jag tror mig förstå är att det borde ligga bakom mig, jag vill lägga detta bakom mig. Men finns det någon risk att allt det gamla hatet och rädslan vaknar till liv när vi nu möts igen?