Ljusstrimma

För första gången på länge känns det som, även om det "bara" rör sig om cirka en månad, så har jag känt mig lite lättare i sinnet och jag har haft lite glädje i mig. Dagen har gått lättare. Jag har känt mig mer okej med mig själv, inte tänkt så mycket på att jag skulle vara värdelös och misslyckad. 

Whats up?

Ja, om jag helt visste det, vad som är fel.
Sista dagarna, snarare sista tiden, har jag inte varit mig själv. Det började väl egentligen redan efter att jag, igen, misslyckades med uttrappningen av medicineringen. Började uppleva mig som misslyckad igen, tänkte att jag inte platsar/hör hemma. Dämpar allt med mängder av godis och glass samtidigt som jag känner mig äcklig och uppsvullen, sätter fingrarna i halsen ibland, och har en nästan ständig rädsla av av jag ska få en propp eller stroke av sätter jag äter på.
Tankar kommer som att tror jag verkligen att jag skulle kunna bli en partner eller en pappa någon gång? En hetsätande man med narkotika-klassad medicinering, vem f-n vill ha det?