Obehaglig dröm

Jag berättade för min sponsor om en dröm jag hade härom dagen och att jag inte förstod varför jag drömde den, igen, och just nu. I drömmen är jag jagad av en man som håller mig fången. Jag vaknar vid två tillfällen av att jag försöker skrika hjälp. Men jag skriver om gamla händelser i anonyma narkomaners steg 4 och kanske drömde jag om den människan för att jag behöver ta med han i det jag skriver, där rubriken är "Harm". Sanningen är att den människan jag drömde om hade jag förr i tiden långt gångna planer på att skada något så fruktansvärt illa att jag till slut mådde illa över den inre synen av vad jag tänkt åstadkomma. Jag vågar inte skriva det här och jag vill inte ens tänka på det. Han överföll mig vid två till fällen. Ena gången satte han en kniv mot halsen, misshandlade och rånade mig. Vid andra tillfället misshandlade han mig med ett basebollträ och höll mig fången i mitt hem i vad som kanske varit 2-3 timmar men som kändes som en vecka. Den otryggheten jag kände efter det är så fruktansvärd. Tiden innan rättegången var fruktansvärd, jag vågade knappt vara utomhus. 3 ynka månaders fängelse fick han för den första händelsen, den andra hände nått år senare och betydligt värre på grund av att jag anmälde första gången.
Samtidigt, det var på grund av drogerna jag träffade på den människan. Kanske var drömmen också en påminnelse om vad som väntar ifall jag plockar upp drogerna igen.

Telefonmöte

Precis provat ett oa-telefonmöte. Det är som en telefonkonferens och går till som ett vanligt möte. Jag ville mest lyssna, jag känner att jag verkligen behöver lyssna på hur andra gör. Men jag behöver också agera, jag kan inte bara låta det skena. Det funkar inte att hetsäta varje dag och sen kräkas var och varannan dag. Det funkar inte i längden med ångesten det ger.
Ibland tänker jag bara att varför i helvete ska jag ha den här jävla sjukdomen? Beroendet. Men så är det och förhoppningsvis kan jag känna att det är rätt okej en dag. Det finns de som menar att det till och med är en välsignelse. Jag har en bit kvar till dess dock.

Detta förbannade matmissbruk!

Hela dagen gick fint och jag fick till och med tränat. Men nu ikväll kom tankarna på bara lite glass. Jag satt i soffan och skulle kolla tv. Det är väl lite där problemet ligger, jag har svårt att bara vara och bara känna vad jag känner, och vad känner jag egentligen? 

Det sluta med ett besök till affären och där köpte jag både choklad och 1 liter glass. Chokladet börja jag äta direkt utanför entrén. Väl hemma tog inte lång tid innan både det och glassen var slut. Det tog heller inte lång tid innan jag börja må dåligt av det, fysiskt men mest psykiskt. Jag satt en stund i soffan och reste mig sen och gick ut på toa och satte fingrarna i halsen, gång på gång. Efter jag kräkts upp allt kom det kom lite blod ur halsen och ur näsan. Kände mig alldeles varm och svettig, darrig och kände mig svag i knäna. Mitt i detta dåliga mående fanns något som kändes bra, något som "kändes som det skulle", där var något jag kände igen, samtidigt som jag mådde dåligt över att ha tvingat mig att kräkas.

På söndag ska jag mest troligen till OA, anonyma överätare. Behövligt!

Mod

Varje morgon ber jag och jag sista tiden har jag bett om framför allt ödmjukhet och mod.
Ibland, som idag, behöver jag det där extra modet och till slut fick jag tillräckligt med det för att prata med min sponsor för första gången på två veckor. Det är verkligen inte bra att sitta själv med sina tankar och funderingar. En ensam missbrukare är i dåligt sällskap heter det. Det var riktigt skönt att prata lite med honom och jag känner att jag har fått förnyat energi till att fortsätta med mitt 4:e steg; "Vi gjorde en grundlig och orädd moralisk inventering av oss själva". 

Besökte mamma

Här sitter jag och lyssnar på lite musik och tänker, nyss hemkommen efter ett besök hos min mamma och ena syskonet.
Jag hade en tanke med att hälsa på, mer än att bara umgås en stund. Jag ville veta en del från när jag var liten. Jag ville veta hur gammal jag var när hon var gift med den, jag ville veta hur länge jag bodde där, jag ville veta om jag var själv med den och främst ville jag kanske få svar på varför så många år är helt bort-raderade ur mitt minne.
Efter vi fikat satte mitt syskon igång en dvd med en serie. Sen sa hon "oj jag vet inte om det är okej", avsnittet handlade om att sonen i familjen hade ett missbruk och hon ursäktade sig. Jag sa att det gör inget. Men minnen väcktes. Jag kom tänka på ett annat tillfälle som jag hälsade på, då var jag fullproppad med heroin och vi satt ute i deras kök och fikade. Jag vet jag sa att jag var riktigt bakis. Jag tog mod till mig och berättade som det var, bad om ursäkt för jag ljugit och kommit dit påverkad och med heroin i fickorna. Jag kämpade emot tårarna, höll andan, blinkade. Sen sa jag att jag ville fråga några saker. Jag sa att jag minns i stort sett inget under många av dom först åren och funderar såklart över anledningen, för jag tänker att det kan finnas en anledning mer än att jag knarkat bort mycket. Jag frågade när hon var gift med den. Hon tänkte, och sa att hon inte mindes riktigt hur länge dom var gifta, hon tittade ut i vardagsrummet en stund och sen på mig igen och sa "han misshandlade mig och hade det inte varit för dig en gång hade jag kanske inte suttit här nu, den gången kom du in i sovrummet när han misshandlade mig och det var antagligen därför han slutade då". Jag satte handen för munnen, blundade. "Jag tror nog bara du var 2 år då, jo nån gång var du ensam med honom". Jag fortsatte kämpa emot tårarna men till slut brast jag. Hon flyttade fram ett steg och kramade om mig, båda grät.
Det fick räcka denna gången.

Nykter dejt

Yes, jag har dejtat. Igår träffade jag en kille som jag chattat med under nån månad. Vi hade bestämt att ses en gång tidigare men då hoppade jag av dagen innan. Dels så ville jag inte helt och hållet och dels så tyckte jag det skulle bli för jobbigt. På morgonen igår började jag känna samma, att det skulle bli för jobbigt. Jag kan faktiskt ofta känna så, även om det inte är en dejt. Som att träffa en vän alltså. Nu har jag i och för sig inte så många och djupa vänner. Med det menar jag att jag tror jag skulle kunna känna mig mer avslappnad i sällskap med någon som jag känner väl. Tillbaka till igår-morse. Samtidigt som jag messade med syskonet och skrev att jag delvis kände för att hoppa av igen, så skickade jag ändå också ett till honom och frågade om han fortfarande ville ses. Jag tänkte att jag måste gå emot tryggheten i mig, annars kan jag aldrig lära känna nya människor och än mindre hitta nån kärlek i framtiden. Han svarade rätt snabbt att han fortfarande ville ses och vi bestämde ett klockslag. Därefter började nervositeten slå på. Syskonet frågade i sms:et vad det värsta som skulle kunna hände var, och för mig skulle det vara att behöva skicka iväg han, att be han gå, att säga nej.

På eftermiddagen mötte jag honom vid bussen. Det tog faktiskt en stund innan jag såg honom bland dom som gick ur bussen och då var dom ändå inte många. Saken är den att jag bara sett han på några bilder på det internet-community som vi båda är medlemmar på. Bild och verklighet är två saker, ofta olika och rätt mycket även i detta fallet. Dragen fanns där men det kändes ändå rätt mycket som en annan person. Sen är det delvis min uppfattning som jag bildat mig av bilderna jag sett och mail och sms-kontakten vi haft. 

Vi tog en promenad längst med stranden som jag hade föreslagit tidigare i sms:et på morgonen och efter det åt vi glass med bär och drack te till det. Samtalet flöt på bra i stort sett hela tiden. Jag var inte bara den som lyssnade utan var med och ställde frågor och kommenterade och berättade. Jag hade gått igenom flera gånger i huvudet vad jag skulle säga om han frågade si eller så, det "fattas" ju rätt många år i mitt liv, men under samtalets gång tänkte jag inte ens på det. Konstigt nog, och skönt, så släppte nervositeten efter kanske redan 10 minuter. Efter cirka 3 timmar kände jag att "nä men nu får han gärna dra sig hemåt", så frågade jag först lite fint om han sett ut returresan. Han hade inte det så då slog jag upp tiderna på datorn och sa sen att jag tyckte nästa buss skulle bli bra. 

Fatta, jag bad han gå! Precis det som jag trodde mig skulle tycka vara det värsta. Klart det kändes lite obekvämt, men jag gjorde det! Sen kanske det var lite ofint att bussen jag föreslog gick efter bara 6 minuter men jag bor 1 minut från busshålls-platsen och han verkade inte ta illa upp. 

Känns bra att ha gått emot nervositet och trygghet och att våga säga ifrån. Jag var stolt efteråt. Nu kanske jag lite lättare vågar träffa nån mer, nu när jag lite bättre förstår att jag inte är så usel som jag faktiskt emellanåt trott, att jag inte är värdelös, att jag får säga nej och att jag inte behöver vara använda droger för att kunna umgås.

Ånger

Jag bestämde mig i morse för att verkligen försöka undvika sötsakerna.. men vid 18 stod jag på Ica med choklad och två små paket glass. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte. Rätt snabbt var det slut och jag snegla på klockan, "är där öppet ännu?". Tankarna börja snurra, börja känna mig uppsvälld och ångerfull.
In på toaletten och ner på knä, böjd över toastolen med fingrarna i halsen. Kräktes. Ögonen rann och näsan full av snor. Till slut kom bara magsyran upp, tillsammans med blod.
Efteråt, yrsel, illamående, magont och mer ånger.

Snedsteg med påminnelse

Helgen avslutad och rutinerna är tillbaka. Jag märker att jag tycker rätt bra om rutiner.
Tillbaka till helgen. Igår fyllde mitt ex år och redan för några dagar sedan satte det "griller" i huvudet på mig. Jag hade först inte tänkt berätta om detta för någon, jag kände mig rädd för vad som skulle tyckas om mig. Gamla tankar och känslor kom och jag började tycka synd om honom. Jag var och skulle hämta min cykel och tänkte att jag cyklar förbi och säger grattis. Jag hade fått höra att det skulle gå bättre för honom nu. Han öppna dörren och jag gick in i vardagsrummet, jag sa grattis samtidigt som jag kände mig nervös. Jag tittade mig omkring, det var fruktansvärt skitigt överallt, det låg droger på bordet och han verkade påverkad. Han började till och med prata om droger. Jag slogs då direkt av tanken "Vad fan gör jag här", varpå jag sa att jag måste gå. Tänk om jag hade haft en svagare dag. Jag kände mig besviken på mig själv och tänkte att det här berättar jag inte för någon. Men idag förstod jag att det blir helt fel, jag vill inte ha någon "hemlighet". Jag delade med mig om det på ett möte och pratade först med min samtalskontakten på laro-mottagningen och nu ikväll med min sponsor. Nu känns det bättre.
Vad har jag lärt mig, finns det något positivt med detta? Jo, jag varken behöver eller vill gratulera honom och jag kände en stark avsky till misären missbruket för med sig och till själva drogerna. Oavsett vad vill jag aldrig tillbaka till det, en dag i taget.

Bli närvarande

Jag har kämpat mycket sista tiden, och gör än, med att bara vara. Jag känner mig osäker på hur jag ska vara, vad jag ska säga, hur jag ska röra mig osv. Jag är alldeles för upptagen med tankar på sånt. Jag behöver släppa fokuset på mig själv och bli närvarande istället. Rikta uppmärksamheten på vad som sker runt om mig istället för i mig.