Nykter dejt

Yes, jag har dejtat. Igår träffade jag en kille som jag chattat med under nån månad. Vi hade bestämt att ses en gång tidigare men då hoppade jag av dagen innan. Dels så ville jag inte helt och hållet och dels så tyckte jag det skulle bli för jobbigt. På morgonen igår började jag känna samma, att det skulle bli för jobbigt. Jag kan faktiskt ofta känna så, även om det inte är en dejt. Som att träffa en vän alltså. Nu har jag i och för sig inte så många och djupa vänner. Med det menar jag att jag tror jag skulle kunna känna mig mer avslappnad i sällskap med någon som jag känner väl. Tillbaka till igår-morse. Samtidigt som jag messade med syskonet och skrev att jag delvis kände för att hoppa av igen, så skickade jag ändå också ett till honom och frågade om han fortfarande ville ses. Jag tänkte att jag måste gå emot tryggheten i mig, annars kan jag aldrig lära känna nya människor och än mindre hitta nån kärlek i framtiden. Han svarade rätt snabbt att han fortfarande ville ses och vi bestämde ett klockslag. Därefter började nervositeten slå på. Syskonet frågade i sms:et vad det värsta som skulle kunna hände var, och för mig skulle det vara att behöva skicka iväg han, att be han gå, att säga nej.

På eftermiddagen mötte jag honom vid bussen. Det tog faktiskt en stund innan jag såg honom bland dom som gick ur bussen och då var dom ändå inte många. Saken är den att jag bara sett han på några bilder på det internet-community som vi båda är medlemmar på. Bild och verklighet är två saker, ofta olika och rätt mycket även i detta fallet. Dragen fanns där men det kändes ändå rätt mycket som en annan person. Sen är det delvis min uppfattning som jag bildat mig av bilderna jag sett och mail och sms-kontakten vi haft. 

Vi tog en promenad längst med stranden som jag hade föreslagit tidigare i sms:et på morgonen och efter det åt vi glass med bär och drack te till det. Samtalet flöt på bra i stort sett hela tiden. Jag var inte bara den som lyssnade utan var med och ställde frågor och kommenterade och berättade. Jag hade gått igenom flera gånger i huvudet vad jag skulle säga om han frågade si eller så, det "fattas" ju rätt många år i mitt liv, men under samtalets gång tänkte jag inte ens på det. Konstigt nog, och skönt, så släppte nervositeten efter kanske redan 10 minuter. Efter cirka 3 timmar kände jag att "nä men nu får han gärna dra sig hemåt", så frågade jag först lite fint om han sett ut returresan. Han hade inte det så då slog jag upp tiderna på datorn och sa sen att jag tyckte nästa buss skulle bli bra. 

Fatta, jag bad han gå! Precis det som jag trodde mig skulle tycka vara det värsta. Klart det kändes lite obekvämt, men jag gjorde det! Sen kanske det var lite ofint att bussen jag föreslog gick efter bara 6 minuter men jag bor 1 minut från busshålls-platsen och han verkade inte ta illa upp. 

Känns bra att ha gått emot nervositet och trygghet och att våga säga ifrån. Jag var stolt efteråt. Nu kanske jag lite lättare vågar träffa nån mer, nu när jag lite bättre förstår att jag inte är så usel som jag faktiskt emellanåt trott, att jag inte är värdelös, att jag får säga nej och att jag inte behöver vara använda droger för att kunna umgås.