Träffade en vän

Idag träffade jag en vän som jag inte sett på ett par månader. Av en händelse hade han ärende i fastigheten jag bor i och då ringde han på efteråt. Vi pratade lite och bestämde sedan att träffas igen på lördag och åka till ett naturreservat för att promenera och sedan äta något. Det skulle nog aldrig hänt när jag missbrukade. Jag hade inga vänner och på så sätt hade det blivit svårt med. Visst fanns det människor men de gånger dom ansåg sig vara en vän var när det fanns droger. Jag var likadan. Falsk och desperat.
Denna vännen har liknande bakgrund som mig men har varit drogfri ett antal år. Det var faktiskt en hel del tack vare honom som jag började åka till möten igen. (Jag hade varit på några möten förr med syskonet, men då var jag väldigt "nynykter", och bara en kort stund tyvärr) Han hade även då ärende i den fastigheten jag bodde i just då och vi började prata. Jag fick sen höra av syskonet att han hade hälsat till mig och jag fick då också veta att vi hade liknande bakgrund. Så nästa gång vi träffades pratade vi på ett helt annat sätt. Han frågade om jag ville följa med på möten och det blev att han skjutsade mig till och från flera möten, tills jag började känna mig lite mer säker. Sen började jag gå dit med syskonet och nu har jag inga svårigheter med att gå själv. Så den här vännen är verkligen en vän. Sann och ärlig.

Ensamhet

Jag känner mig ensam. Har funderat på framtiden och att träffa någon. Nu som nykter och hur det ska gå. När. Att jag är gay gör det inte direkt lättare. Jag saknar någon att mysa med, dricka varm choklad, se på film, massa kuddar, filtar och levande ljus. Kärlek. Jag vill dela min glädje, mina framgångar och tårar. Jag vill få stöd, kramar och kärlek. Jag vill få ge kärlek. Ta hand om och bry mig om.

Värmande ord

Igår träffade jag socialförvaltningens verksamhetschef för vuxenenheten, hon sa:
-"Det syns att du mår mycket bättre. Det ser inte längre ut som att du ber om ursäkt för att du finns. Otroligt vilken förändring. Det lyser om dig. NN skvallrar om att du gör ett bra jobb". NN är handläggaren jag har där. Jag har träffat henne från och till så långt bak i tiden som 1999 då hon jobbade som socialsekreterare. Jag glömde skriva detta igår, men det värmde verkligen och leendet jag hade blev ännu bredare :)

Utveckling

Ikväll har jag skrivit klart steg 3 och i nästa vecka ska jag gå igenom det med min sponsor. Jag ringde honom nu ikväll och pratade lite. Jag berättade att jag haft en känsla av att vara innesluten. Han sa då att det bara var nån månad sedan jag tyckte det kunde vara riktigt jobbigt med möte med människor och att jag skulle se vilken fantastisk utveckling jag gjort som nu går ofta på mötet och pratar med de flesta där, och som går i skolan och ska börja en längre linje till hösten. Att jag fått ett mycket bättre självförtroende och självbild. Ibland ser jag inte utvecklingen så det var bra att han påtalade den. Det kanske inte är så konstigt då heller om jag ibland har kvar en känsla av att vara innesluten, med tanke på det inte är länge sedan jag var betydligt mer av just det. Utvecklingen har gått väldigt fort framåt faktiskt. Så skönt och häftigt det är att utvecklas!

Ja just det, i fredags fick jag antagningsbesked till den längre linjen på skolan. Wohoo! Det är gymnasiet jag ska läsa in och eftersom jag inte har mer än ett ämne därifrån har jag 3 år att se fram emot av kunskapslärande! Det lär bli ännu mer utveckling, häftigt!

Blandade känslor

I morse var första gången på fyra veckor som jag verkligen kände för att ligga kvar i sängen, ringa och sjukanmäla mig och sen sova vidare. Men jag tvingade mig upp och kom så småningom iväg. Sista lektionen handlade bland annat om spänningar i kroppen och hur man påverkar vad man gör och hur man känner sig genom tankarna. Lite träffande med tanke på att jag tänkte sjukanmäla mig för jag hade ont i nacken/ryggen och kände mig trött. Efter skolan var jag och hälsade på min mamma och minsta syskonet. Jag var lite småspänd innan över hur det skulle bli men det gick och kändes rätt bra. Visst, det var några tillfällen när det blev tyst och jag inte riktigt visste vad jag skulle säga. Men samtidigt tyckte jag emellanåt att vi förde ett rätt vuxet samtal om skola, samhällsfrågor och ekonomi. Vid närmare eftertanke var det nog mest jag som berättade i och för sig. Jag blev också rätt tagen och ledsen när jag fick veta att dom på en månad hade 1100 kronor att leva på efter räkningar. Det är inte på något sätt mitt ansvar men det kändes inte bra. Eftersom jag precis fått lära mig hur jag gör en budget så berättade jag lite om det och rådde henne att boka tid hos en budget och skuldrådgivare. Vi kom också in på min barndom och eftersom jag av någon okänd anledning inte minns mycket så var jag nyfiken, men jag ställde ändå inte alla de frågor jag kanske egentligen hade velat. Allt får ha sin tid. Kort sagt har dagen bestått av blandade känslor.

Jag ville verkligen inte

Jag ville inte sitta i ösregnet, omgiven av gravstenar, ensamhet och ångest. Jag var förbannad på mig själv och grät. Jag satt tätt intill en stor gravsten för att skydda mig mot regnet. Egentligen brydde jag mig inte om att bli blöt, det som betydde mest just då var att lågan kunde brinna från den gula bic-tändaren. Jag var så ledsen och frustrerad, så jävla besviken på mig själv och arg på hela världen. Tyckte att varför kom ingen och bara räddade mig. Varför var jag lämnad helt själv. Varför kom ingen åtminstone med ett jävla paraply. Varför i helvete kokade inte fixen fortare för. Tårarna fortsatte rinna och händerna skaka. Jag frös som om mitt inre frusit till is, men svettades som om tändarlågan vore självaste helvetet.
Slutligen lyckades jag koka heroinet och fick fixen i mig. Rätt så snabbt tyckte jag att det var helt okej att sitta bland de döda och bli genomblöt. Synfältet var grumligt, kroppen kändes tung och andningen svag. Jag tänkte att blir det för mycket så är jag på rätt ställe. Jag tyckte det var komiskt när jag tänkte att här sitter jag och firar min födelsedag på en kyrkogård med dödens drog, heroinet. För bara några sekunder sedan kändes livet så outhärdligt och nu brydde jag mig inte om något. För tillfället tyckte jag mig må helt superbra.
Den euforin jag tyckte mig känna var i själva verket en tillfällig avsaknad av känslor på grund av heroinet. Jag klarade inte av att känna vissa känslor, jag klarade inte av att hantera dom.
Idag när jag gick förbi samma kyrkogård mindes jag igen och grät, men denna gången mer av glädje för att jag inte satt kvar där bland gravarna, totalt vilse i själen. Sista åren ville jag verkligen inte droga, men drogerna är så mycket starkare än mig.
För mig är en för mycket och tusen aldrig nog..

Positiv sidoeffekt

Så kom då beskedet att jag jag får gå kvar på den studieförberedande och motiverande kursen på skolan. Det känns som ett bevis på att saker och ting löser sig. Jag har dessutom pratat med kursföreståndaren för linjen jag sökt till hösten och ska intervjuas vidare imorgon. Skönt att det blir så snabbt. Dom ville gärna ha tillsatt platserna innan sommaren och jag vill otroligt gärna veta om jag får en plats. Men jag tror att det också kommer lösa sig på ett eller annat sätt. Så länge jag inte tar den där första drogen kan det bara bli bra. Studierna kan jag kalla en positiv sidoeffekt på drogfriheten.

Heja Sverige!

Förr hade det varit en sotig matsked, en tändare, en spruta, blodigt papper och tomma "rör" (heroin). Ikväll ser det istället ut såhär, chips i skålar med Sveriges färger och varm choklad! Det är riktigt skönt att vara drogfri!

Lära mig meditera

Aj aj aj! Det började redan igår eftermiddags. Eller rättare sagt det började kännas betydligt mer igår men jag tror något hände redan för ett par dagar sedan på gymmet. Just nu strålar en smärta från nedre högra delen av nacken och ner mellan skulderbladen oavsett hur jag vrider huvudet men speciellt när jag vrider huvudet åt höger. Jag hade tänkt träna idag men det hade nog varit rätt dumt, fast det blir lite sport genom ishockey vm som jag snart ska se.
Förr hade jag försökt lösa smärtan, precis som allt annat, men droger. Det är inte kul att ha ont men jag får se det som att där är en mening med även detta. Kanske är meningen att jag ska ta det lugnare med träningen, kanske är meningen att jag ska använda den tiden till att skriva i stegen (anonyma narkomaners tolv steg) istället. Kanske ska jag bara sitta still och lära mig meditera och komma mig själv närmre.

Helg

Så skönt det är att jag nu tar helg. Att jag överhuvudtaget har helg, för att det ingår i det jag gör, att jag gör något som ger en ledighet. Jag har förstått vad det innebär att man har helgledigt, men först nu känner jag verkligen själv känslan av att vara ledig och det är riktigt skönt och behövligt.
Min kvälls-syssla kanske inte är den roligaste, jag gör en budget och tvättar, men det är helt okej det med. Allt är bättre än den bästa dagen ute i missbruket!

Skönt att få veta

Imorgon har jag gått 3 veckor i skolan utan att veta om jag får gå kvar. Jag träffade rektorn där idag. Först visste hon inte vem jag var, men det kan jag förstå med tanke på alla elever, men sen när jag förklarade det här med att jag väntar på beslut så sa hon "vill du gå kvar här?" varpå jag svarar ja det är det det handlar om, hon säger då att "ja men va bra då vet vi ju det i alla fall, då ska jag säga det till din handläggare". Hm, ja jag vet inte vad jag ska säga.

Även om jag tror att allt löser sig slutligen så skulle det kännas skönt med ett beslut, skulle vara skönt att få veta.

Hm

Ibland är beslut svåra. Men jag kände att det var det rätta utifrån vad som hänt, samtidigt visste jag att det skulle röra upp starka känslor. Jag både ångrar mig och inte. Jag ber och hoppas att allt bli bra.

Skuldsanering

Igår hade jag ett informationsmöte med en budgett och skuldrådgivare, samma dag som jag dessutom fick beskedet att min hepatit c är utläkt genom behandlingen jag genomgått. Att bli av med mina skulder är också en sån där stor sak som följt mig genom livet. Det kommer bli som en milstolpe. Om jag inte minns fel hade jag skulder redan som tonåring. Det var andra regler och lagar då. Barn fick sättas i skuld. Exempelvis via skolfoton som sedan föräldrarna inte betalade, även läkarbesök. Mina skulder började tidigt och jag gjorde verkligen inget för att inte dra på mig nya. Förr gick det så lätt att beställa hem saker på faktura (utan kreditkontroller som krävs idag) så jag skickade efter mycket som jag sen sålde för att få droger. Samma sak med det lokala biblioteket, och det i staden bredvid. Jag maxade vad man fick låna, i dvd och cd's. Jag har fruktansvärt många obetalda läkar- och tandläkaravgifter. Jag mixtrade med mitt dåvarande vísa-kort och blev skyldig nästan 30000 på det.. Jag har blivit dömd åtskilliga gånger och fått böter och även skadestånd. Sen alla hyresskulder. Sammanlagt ligger jag nånstans runt 600000. Allt har bara rullat på i och med missbruket. Kort sagt har jag varit extremt oansvarig.
Jag har varje månad betalat genom utmätning från kronofogden, men det täcker inte ens räntorna som ökar över 1200 kronor varje månad. Det finns ingen chans att jag skulle kunna betala tillbaka allt och skuldsanering är ända utvägen. Visst, jag har varit ett "kräk", men nu försöker jag förändra livet och förhoppningsvis kommer jag få jobb i framtiden och därmed kunna betala tillbaka i form av skatt. Men jag behöver samhällets hjälp genom denna tjänsten, skuldsanering alltså. Rådgivaren bedömde mina chanser som goda, men det är inte aktuellt direkt. Först måste jag verkligen klara av att hålla en budget och absolut inte dra på mig nya skulder. Annars är det ingen mening med skuldsanering och en sån kan man få endast en gång i livet. Om den blir godkänd kommer den pågå under 5 år där jag lever på existensminimum.
Vi har gjort en budget och den känns genomförbar. Mitt mål är att hålla den cirka 1 år och sedan ansöka om skuldsanering. Det är redan fruktansvärt snålt men tanken är att jag ska ta makten över pengarna, att jag ska styra vad dom ska gå till och därmed få dom att räcka. En förutsättning är att jag inte använder narkotika, alkohol eller nikotin. Så återigen är jag oerhört stolt över att vara nykter och drogfri.

Frisk och fri

Milstolpe. Ett delmål i ett större sammanhang.
Ja, idag träffade jag läkaren som ordinerade interferon-behandlingen mot min Hepatit C.
Om jag minns rätt så fick jag veta att jag fått Hepatit C år 2002. En kronisk leverinfektion. Jag har inte precis tagit hand om kroppen utan tvärtom utsatt levern både hårt och konstant. För knappt 2 år sedan gjorde jag en leverbiopsi. Den visade att min lever låg på 3 av 4, där 4 innebär att den slutar fungera. Jag minns att jag inte tog några droger precis innan, men skulle bli tvungen att ta samma dag för att inte bli abstinent. Jag var tvungen att ligga kvar på sjukhuset i 6 timmar eftersom det fanns risk för inre blödning. Jag minns att dom timmarna kändes riktigt långa men slutligen efter mycket tjatande fick jag gå lite innan. Jag gick då direkt och köpte heroin och satte mig i ett parkeringshus tillsammans med två andra och injicerade en rätt stor dos. Så fruktansvärt sjukt när jag tänker på det nu. Jag kunde ju dött, dels av överdos dels av inre blödningar.
Jag hade varit drogfri i 2 månader ungefär när jag träffade läkaren för biopsi-svaret. Hon sa att man bör varit drogfri i minst 1 år innan behandling, för att visa på att man verkligen slutat missbruka. Man borde också vara stabil psykisk, fysisk och ha det ordnat runt om sig. Jag var ärlig och berättade om mina endast två drogfria månader, men sa också att jag fått hjälp via laro-mottagningen. Hon sa att eftersom jag låg på 3 av 4 så var det viktigt att påbörja behandling snarast och att hon helt enkelt fick lita på att jag tog det på allvar. Det var där jag började fundera på att försöka sluta röka med. Jag tänkte lite att jag troligen skulle må skit av behandlingen så varför inte göra det samtidigt. Jag hade hört att en del kunde gå genom behandlingen helt utan symptom men vissa blev fruktansvärt sjuka. Det är en form av cellgift så det är kanske inte så konstigt. Jag åt två sorters tabletter, totalt 12 om dagen och väldigt noga med klockslaget. Jag hade ställt alarm på mobilen, med ringsignalen av ett barn som skratta för att göra det lite roligare. Utöver tabletterna var det en injektionspenna som jag tog i magen 1 gång i veckan. Jag var rätt orolig för hur det skulle gå, med tanke på jag missbrukat med sprutor, men det gick bra. Jag var också inställt på att må riktigt skit och att kanske göra det under 12 månader.
Men, det gick med 6 månader och jag kände inte mig döende hela tiden. Visst, jag var extremt trött och hade en blodvärde på som lägst 78. Normalt skulle vara över 130. Jag fick väldigt torr hud och utslag på stora delar av kroppen. Jag hade ett hemsk illamående och kände mig ofta svag och yr. Första tiden kändes det också som jag hade lite av en influensa. Men jag tyckte jag klarade mig förhållandevis bra, kanske på grund av att jag förväntade mig det värsta.
Så idag kom då beskedet hos läkaren. Hon sa "jag märker att du är nervös" efter ha tagit mig i hand när jag hälsade, men lugnade mig snabbt och sa "det ser bra ut, du är frisk"
Jag kan knappt beskriva med ord hur lättad jag känner mig över att vara frisk från den sjukdomen. Inte för att jag kände mig speciellt sjuk av den innan, men skammen över att ha den. Just den typen av hepatit är mest förknippad  med sprutnarkomaner. Självklart också med tanke på hur långt gången den var. Jag vet ju inte hur det skulle blivit om jag hade behövt en transplantation, det var ju mot det jag gick. Hade de funnit en, hade den funnits i tid.
Jag är friskt. Nu har jag avverkat en milstolpe.

Milstolpar

Som utlovat kommer här inlägget. Delvis.
Jag har spenderat dagen med att städa, och då menar jag verkligen städa. Allt från spisfläkten, skåpsluckor, golvlister till toaletten. Det tog nästan 6 timmar men nu är det också riktigt rent. Inte för att det var extremt skitigt innan men ibland behövs det ju göras mer grundligt.
Jag skulle skriva om milstolpar, men just den milstolpe jag tänkt skriva om måste jag vänta med tills imorgon. Det är först då jag veta om jag är framme vid den.
Men det finns fler milstolpar i mitt liv. För mig är en milstolpe något speciellt jag uppnått eller klarat av. Någonstans jag kommit i livet. De som jag har framför mig är gå en utbildning, hitta ett jobb, att bli skuldfri och skaffa ett körkort. Jag vet att jag kan och tids nog ska jag komma dit.
Sitter som på nålar inför beskedet imorgon. Återkommer då!

Kommer strax!

Det kommer ett inlägg senare ikväll. Det kommer handla om milstolpar, håll ut! :)

Jag vill inte..

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig men det blev inget bra, inget bra alls. Jag borde välja bort vissa personer. Det blir alldeles för mycket tankar och känslor som snurrar runt. När det handlar om familj känns det ännu jobbigare på något vis. Jag måste umgås, jag måste vara glad och trevlig.. men jag vill inte, just nu är det bara för jobbigt. Jag känner inte människorna och förlåt om jag inte ger någon chans till det heller.

Allt löser sig slutligen

"Tung" morgon (söndags)
Ja återigen hade jag bestämt träff med en som jag chattat med i säkert ett år. Vi har bestämt att träffas en gång tidigare men då ställde jag också in. Denna gången skrev jag i ett sms att "jag är ledsen, något är fel med mig" och "det är för tidigt för mig att träffa någon". Att det är något fel på mig förstår jag ju i efterhand, som syskonet också påpekade, att det inte stämmer. Jag är osäker och rädd, jag är inte van att umgås med människor nyktert, än mindre en dejt. Det kommer bli bättre och lättare med tiden. Jag ska försöka att inte "slå på" mig själv så mycket.

Jobbigt möte - konflikt
Jag tänker inte återge vad som exakt sades för det vore helt fel, möten är anonyma. Däremot kan jag skriva vad jag själv sagt, om jag vill. Men jag skriver så här, jag dela med mig om något jag ibland tycker är jobbigt för det påminner om och ibland ger sug efter främst heroin. Det kan säkert tyckas konstigt att jag kan få sug efter något som jag samtidigt hatar så mycket. Egentligen handlar det nog mer om sug efter en tillfällig flykt från känslor. Min delning blev bemött efter mötet, togs inte emot väl och en konflikt uppstod. Men jag menade inget personligt utan talade till alla och inte minst även mig själv.
Det kändes inte bra efteråt, jag kanske inte skulle sagt vad jag sa, men jag ska inte "spinna" vidare på det.

Prövande tålamod - beslutet
Hela förra veckan har jag väntat på beslut om ifall jag få gå kvar på skolan. Tydligen ska denna kursen jag går, en studiemotiverande och förberedande folkhögskolekurs, gå via arbetsförmedlingen eftersom den medför en kostnad som dom i så fall står för. Som jag tidigare har skrivit fick jag beskedet av biträdande rektorn att så inte var fallet. Det var därför jag vågade avsluta kontakten med jobbcoachen och tacka nej till praktikplatsen jag slutligen blev erbjuden. Jag avslutande också samarbetet mellan försäkringskassan och arbetsförmedlingen, själva rehabiliteringsplanen, den behövdes ju inte då. Men om jag tror rätt så är det ett sånt samarbete som måste göras igen, där kursen på skolan är själva rehabiliteringsåtgärden. Men det är inte säkert att det blir godkänt, speciellt med tanke på att jag avslutade det förra. Handläggaren sa när jag talade med henne att dom inte var så "pigga på den kostnaden". Jag undrar vad som är dyrast, att vara hos en jobbcoach eller gå en studieförberedande kurs. Ett annat mycket välmotiverade argument är vad det ger, och då vill i alla fall jag påstå att kursen ger mer med tanke på att jag vill studera till hösten och dessutom får förtur till det då.
Jag får tillämpa tillit och "lägga över". Allt löser sig slutligen.

1 Maj

Dagens datum förknippas väl mest med demonstrationer, och jag har säkert också en del att demonstrera för, men det blev inga sådana för jag gjorde nytta på annat sätt. Kom hem nu för en knapp timme sen och ska bara "slappa" på soffan tills det är dags att sova, vilket blir rätt snart.
Trots den tidiga tiden imorgon bitti så är det häftigt att jag ska upp och iväg till skolan. Inte vakna med ångest inför hela livet och börja jakten på nästa fix. Nä imorgon fortsätter investeringen för framtiden. Det lät lite coolt, men det är det ju också!