Vinterjackan

"Denna gången åker jag inte till stan med hål i armvecken, jag åker inte dit i ett rus, jag åker inte dit med avsikt att få ett rus, denna gången åker jag inte till stan för någon som helst drog, utan denna gången åker jag in till stan för att fortsätta utvecklas i livet"
Dom meningarna tänkte när jag satt på bussen, och det är ju så sant. Anledningen att jag började minnas alla "drogresor" med just den bussturen var jackan jag hade på mig. En vinterjacka som jag inte använt sen jag missbrukade. Samma jacka som jag fick när jag höll till på härbärget. Ett snällt företag skänkte ett par kartonger med jackor till härbärget och jag var en av dom som fick en för att hålla värmen när det inte var öppet där. Jag hoppas och tror att jag var väldigt tacksam för jackan då, idag känner jag en väldig tacksamhet mot företaget som skänkte dom. Jag tänker att om vi alla hjälpte varandra skulle mindre människor behöva lida. Tänk så mycket bara en jacka kan göra, ett par ragg-sockar eller ett par kängor. Alla kan göra något.
Höll på att glöma.. på Tisdag börjar jag på jobb-coachstället. Mötet idag kändes riktigt bra. Jag är dock för trött för att dra allt nu.

Ska alldeles strax sova

Jag blev så fruktansvärt trött när jag kom hem i kväll. Inte varit hemma sedan i morse. Det är väl i och för sig så de flesta har det alltid. Jag har i alla fall varit på na-möte, på gymmet och sen på apoteket. Resten av tiden har jag suttit på bussar till och från de olika ställena. Brukar passa på att läsa då. Just nu läser jag sista boken i Camilla Läckbergs deckarserie. På apoteket hämtade jag ut en medicin som heter Levaxin. Jag fick veta att min sköldkörtel underproducerar sköldkörtelhormoner och skulle börja ta denna medicinen. Jag skulle givetvis få träffa en läkare och få vet mer också. Faktum är att jag misstänkt att det varit något galet med sköldkörteln, fast åt andra hållet. Alltså överproduktion. Detta för att jag har sådana problem med värme. Att jag kan sitta still och plötsligt bli rasande varm och svettig. Men det stämmer ju inte med underproduktion. Jaja. Jag får ta allt sånt vid läkartiden.
Dagen har för övrigt varit nykter, drogfri och riktigt bra. Känt en sån härlig glädje och positiv energi, helt underbart! Ska upp tidigt imorgon för ett sista möte med jobb-coachstället och sen börjar jag mest troligen där från nästa vecka. Återkommer om det imorgon. Spännande! Men nu, sängen. Godnatt!

Tankesätt

JAG VILL

JAG KAN

JAG SKA

Som en klocka

Dagens "att göra" har gått fint. Först na-möte och sen vårdplanering som det kallas på laro-mottagningen. En sån görs var 3:e månad, skulle varit gjord i december men blivit framskjuten. I den sätter man upp mål och annat som ska göras, eller behövs göras. Den utformas individuellt. I alla fall så kunde jag bocka av alla punkter. Handläggaren från socialförvaltningen sa att "du går som en klocka och ser pigg och fräsch ut", sjuksköterskan/kontaktpersonen på laro höll med. De tyckte att så mycket hänt på så kort tid. Ja det har det ju faktiskt. Idag kände jag verkligen glädje och energi i hela kroppen. Efteråt var jag och lämnade leverprov på infektionen. Denna gången ska "bara" levervärdena kollas, nästa gång blir det cellprov med. Jag hoppas så innerligt att det ska se bra ut efter de 6 månaderna med interferon-behandlingen, men allt tyder på det. Även där fick jag höra att jag såg pigg och fräsch ut.
Det känns som att jag faktiskt går som en klocka, men samtidigt som jag vill njuta (och gör) av drogfriheten, så vill jag vara medveten om var jag varit. Det blir jag genom att höra andra dela med sig av sitt, och av att dela med mig själv om mitt på na-mötena. Jag tror det är väldigt viktigt att göra. Att inte plötsligt börja ta drogfriheten för givet. Tänka att "nä men jag kan ta en öl, bara en folköl". Jag KAN INTE det. Det kanske "går" en vecka eller månad, men det stannar inte där för mig. Det blir mer och mer och till slut sitter jag med en spruta i armen undrar vad fan som hände. Jag har gått den vägen flera gånger så jag vet att det är så för mig. Därav är det viktigt att minnas. Men för den sakens skull behöver jag inte gå och må dåligt över det. Jag kan gå som en klocka och känna mig som idag, full av energi och glädje.
Idag var det skönt att vara Mister Jag!

Det fungerar

Påväg hem i snöslasket och blåste värmde mig insikten om att det fungerar.
Jag menar då NA, anonyma narkomaner. Jag säger inte att det fungerar på alla, jag säger att det fungerar för mig. Livet må vara motigt och vissa stunder kan kännas för j-vliga, men jag är drogfri.
Det finns verkligen hopp, det finns verkligen tro, och fram för allt finns det verkligen kärlek.

Om min mamma

Jag har under en tid kännt dåligt samvete för att jag inte hälsat på min mamma. Hon har skickat sms och ringt. Hon har berättat när hon är ledig och viljat träffas. Så idag lördag hade jag haft funderingar på att åka dit. Det är inte långt alls egentligen, fast mitt pendelkort gäller inte dit. Snålt är det med pengarna med, ännu mer för jag tatuerade mig igår. Vilken prioritering kan man tycka. Men jag minns när jag började en ny skola, osäker vilken klass, och kom dit med ett oklippt hår som såg hemskt ut. Där startade mobbingen direkt. Där pratar vi också prioritering. Vad kan en klippning kostat på den tiden? Jag funderade på om hon kunde komma hit istället. Men jag har svårt att säga ifrån och hon kan dröja sig kvar länge. Jag hör hur hemskt det låter, min egen mamma liksom. Men jag upplever det oftast som smått besvärande såsätt att jag inte känner henne, inte så som man normalt borde. "Vad ska man göra nu.. eller jaha, vad ska vi prata om.." Jag minns när jag träffade henne vid en busshållsplats runt julen. Efter artighetsfraserna och det allmäna som händer just nu började det bli svårt. Jag önskar jag kunde säga det. Jag vill inte bara skriva negativt om henne. Jag antar att hon under min uppväxt har handlat efter sina förmågor och rådande situationer. Som att under en lång tid levt med min dåvarande styvfar. En aggressiv man, i mångt och mycket ett kräk. Nånstans måste jag släppa taget om allt gammalt och efter alla terapi- och psykolog-timmar har ansett att jag gjort det. Men nu är jag osäker. Kan man nånsin helt lägga åt sidan känslan av att hon inte fanns där när jag behövde henne. När min styvfar fysiskt och psykiskt misshandlade under så lång tid. När jag grät och behövde tröst, när jag trodde jag skulle dö. Jo visst, till slut lämnade hon honom. Många år efter att jag flyttat. Jag hade hoppats att det handlade om hur han behandlat mig. Men jag vet inte. Hon ville väl inte det skulle upprepas på minsta syskonet. Sista åren har hon börjat säga att hon älskar mig, något jag inte kan minnas en ända gång som liten. Där är mycket jag i och för sig inte minns under uppväxten. Troligen både pga drogerna och sånt jag behövt förtränga.
Nä fy f-n så blev jobbigt att dra upp dessa minnen!

Nä, bättre är nu och framåt

Tatuerat mig. Det blev en text, en ständig påminnelse som jag behöver.
Hade 1½ timmes bussresa hem framför mig, varav 30 minuters väntan i -10 grader, men så fick jag skjuss av syskonet och blev så glad.
Ibland "suger" det att bo på landet, men jag försöker tänka på mitt förra boende när jag känner så. Där var det ständigt oväsen från missbrukare som bodde i lägenheterna runt om. Hela huset med sina 9 lägenheter var till för både aktiva missbrukare, och för de som lagt av. Hur sunt är det att blanda dem kan man undra. Men efter 7 långa månader fick jag ju denna. Där i det huset fanns bara 1 dusch, i källaren. Jag fick ha skor på mig när jag gick ner dit, det hände nämligen att det låg använda kanyler på olika håll. Jag minns den ständiga oron att träffa på nån i trappan när jag jag skulle nånstans. Den trappan som alltid stank av hasch. På samma våning hade jag min ex-kille som ständigt knackade på. Ibland påtänd så han studsa och ibland så borta att ögonen rullade. Mitt humör som ständigt eldades på. Vansinnet och återfallsrisken som hela tiden bara låg ett ögonblick bort.
Nä, jag är ändå väldigt glad över att ha fått denna tillfälliga lägenheten och kommit bort från det helvetet. Här bor förvisso två alkoholister i samma trappa som mig, men dom stör ytterst sällan. Jag vet också att jag står på kö till en annan lägenhet, också den via socialen men inne i det större samhället, även om det kan ta lång tid.
I mitt fall var det verkligen inte "bättre förr". Desto längre tillbaka, desto värre, tidvis i alla fall. Som när jag sov på cementgolv i trappuppgångar. Eller då under bar himmel vid buskarna runt parken. Där precis vid ingången. Eller på härbärget bland dom andra missbrukarna. Då jag var "tvungen" att droga för att orka leva så.
Nä, bättre är nu och framåt.

Strömbrytare

Kännt mig trött idag. Har haft så mycket tankar som snurrat runt. Nästan känt mig fången i min hjärna. Liksom sett mig själv utifrån.
Jag var på H&M i förmiddags. Hittade en tröja och tänkte den måste jag prova.
Inne i provhytten fasnade blicken inte på tröjan jag tagit på mig utan mer på mitt ansikte. Stod så en stund och bara tittade. Desto längre jag stod och tittade desto mer börja jag känna det som jag tittade på en främling. Känslan blev riktigt olustig. Tankarna gick runt i banor som vem är jag? Kan jag kan definiera mig själv? Vad är det jag gör? Är det rätt? Vad vill jag göra? Vad ska jag göra? Jag tittade bort, bytte om och gick därifrån. Gick på ett möte där jag höll på att gråta. Efteråt åkte jag till gymmet, men stannade inte länge. Kände att jag behövde åka hem och bara vara. Bara slå mig ner i soffan, andas lugn och samla tankarna.
Tänk om jag bara kunde slå av hjärnan. Som en strömbrytare. On. Off.

Stegarbete och inventering

Ikväll har jag ägnat min tid åt NA:s stegarbete.
Jag bestämde mig för att skippa gymmet, skippa tv:n, skippa mobilen och den fruktansvärt tidskrävande datorn med sociala medier och allt annat. Ibland sitter jag där och klickar mig runt & runt och känner att det är riktigt meningslöst. Så istället satt jag här i lugn och ro, alldeles tyst och skönt, och skrev färdigt steg 2.
En annan sak jag tänkte börja göra är en kort "inventering" av dagen. Inte göra det till ett stort projekt, utan bara ett par minuter innan jag ska lägga mig och sova. Jag läste om det i en bok jag läser, "Bara för Idag".
Har jag en knut, stor eller liten, i magen?
Känner jag mig illa till mods över dagen jag just avslutat? 
Vad hände? Vilken var min del i saken? Är jag skyldig gottgörelse?
Vad har gett mig tillfredsställelse idag? 
Var jag produktiv, ansvarsfull, vänlig, kärleksfull? 
Vad gjorde jag idag som jag vill göra igen? 
Tror det kan vara en riktigt bra avslutning på dagen, och säkert något som kan vara bra för alla egentligen.

Kort sagt

Dagen har kort sagt varit bra och riktigt trevlig.
Städade i morse och sen kom en god vän jag nyligen lärt känna över på mat. Entrecote och potatisgratäng hade vi, med grönsallad brevid.
Sen ikväll var jag på gymmet och försökte bränna bort en del. Fast nu för en stund sen blev det glass med kiwi och clementin och varm choklad till det, så där kom kalorierna tillbaka. Men men, det viktigaste först och i mitt fall är det att hålla mig ifrån drogerna.
Ska tvätta en maskin kläder och skriva lite i na:s steg 2. Fick rådet att ta åtminstone en fråga varje dag, och kommer jag in i det blir det några till vilket såklart också var lite meningen med rådet.

Återblick

Nyinköpt färgpatron till skrivaren, som nu självklart inte vill fungera. Trots installationer hit och dit. En toalett, som också självklart, när det är helg och jag inte kan ringa vaktmästaren, är stopp i. Bortsett från dom glädjedödarna så mår jag bra.
Idag den 18 Januari är det nämligen 1 år sedan jag tog heroin sist. Jag minns det tydligt. Hade bråkat med ex:et och tog det som en perfekt anledning till att ta något. Jag åkte till centralen och köpte 4 "rör". Gick in på en toalett där och injicerade, det var skitigt och med en stank av urin. Huvudet blev tyngre och tyngre, jag höll på att glida av toalettstolen, jag minns att jag tänkte tanken att det här håller på att bli för mycket, så jag drog ur sprutan och blodet börja rinna längst armen, blicken blev suddigare och suddigare, men så efter en stund minskade dragningskraften och synfältet blev lite klarare, då injicerar jag resten. Tanken på den gången, alla andra gånger och all annan skit gör mig så illamående och tårögd. Jag vill inte att det där ska ha varit jag, men hellre att det Varit än Är. Livet kan vara långt ifrån perfekt men ändå så otroligt underbart i jämförelse, jag känner lycka över att jag faktiskt lever. Jag borde inte men jag gör det. Något måste verkligen ha vakat över mig, hållit mig vid liv.
Jag blir så tårögd och låter mig brista ut i gråt, det behövs. Tack för att jag lever, och tack för att jag lever nykter och drogfri.

Hjärnsläpp

Jag brukar få pengar den 19:e varje månad, men jag hade fått dom redan idag. Så jag bestämde mig för att ta bussen till stan och handla lite. Såhär innan "de nya pengarna" kommer brukar kyl, frys och skafferi vara i behov av ordentlig påfyllning. Men så står jag då där på busshållplatsen och börjar tänka på vad min kod är på bankkortet. Mitt pendelkort har gått ut och bussarna tar inte kontanter längre. Paniken börjar komma krypande och tankarna snurra. Jag har glömt koden, jag kan inte komma på min kod! Helt totalt borta. Kollar mobilen om jag har skrivit upp den, men inte. När jag tänker vidare så inser jag att jag antingen får gå in till stan, 1 mil, eller vänta i en upp till vecka på en ny kod från banken. Jag går bort till affären för att se om jag kan ta ut pengar eller handla med hjälp med legitimationen och samtidigt prova ett par olika koder, men inget av det fungerar. I just den butiken, den ända där jag bor, kan man inte ta ut pengar eller betala utan kod. Så då ska jag sitta ute på landet i en vecka och dessutom inte kunna köpa mat tänker jag. Börjar stressa upp mig själv och snart tro att jag blivit knäpp. Hur kan något jag använder varje dag, ibland flera gånger om dagen, vara totalt borta? Det typiska beroendebeteende kom fram: problemet skulle va löst helst redan igår, inte om en vecka!
Men men, lösningen var ju egentligen inte så svår, jag hade inte behövt stressa upp mig. Jag förde helt enkelt över pengar via internetbanken till en person, som kommer hit imorgon. Han tar ut pengarna och kör mig till stan så jag kan ladda mitt pendelkort och har lite pengar ute tills koden kommer. Men att man ska vara så beroende av en 4-siffrig kod, det är ju inte klokt. Tänk om jag vore exempelvis pensionär, utan nån som kunde hjälpa mig.
Jaja. Jag sparade pengar på bussresan och kanske nått onödigt inköp. Framförallt fick jag tid till att arbeta med anonyma narkomaners stegarbetsguider.

NEJ, NEJ och åter NEJ

Tidigare idag kom en kille fram till mig på stan. Han sa "du som håller på med allt möjligt kan ju sånt här, jag undrar vad flu är och hur mycket jag behöver ta av det".
Men alltså hallå, jag håller inte på med något längre, vilket jag sagt flera gånger. Det är precis som om tiden står stilla. Det är som om man mitt i sitt missbruk inte hänger med och märker av förändringar utanför det. Jag antar, trots att jag inte vill bli stoppad på stan och tilltalad, att det kommer hänga i ett tag framöver och att jag gång på gång får låta missbrukare efter missbrukare veta att NEJ, jag håller inte på. När jag tänker efter så oavsett något handlar om detta eller annat behöver jag inte gå längre än till mig själv och hur jag skulle sagt och agerat, när jag var aktiv i beroendet.

Jag måste berätta en rolig sak med. Min katt är nästan som en hund. Hon har en kork från en kaviar-tub som hon gillar att leka med. Jag kastar iväg den och hon far efter så fort att hon fortsätter förbi korken och in i skorna, soffan eller vad som än är i vägen. Oftast tar hon med sig korken i farten. Men sen så tar hon den i munnen, springer tillbaka och lägger den framför mig och står liksom och väntar på att jag ska kasta den igen. Som om hon leker "Apport" :)

Positiva besked

Gått runt och nynnat och haft ett leende på läpparna större delen av dagen, och kvällen.
Det känns positivt till att börja med jobbcoachen. Ett möte till ska först hållas innan allt är klart, men de håller i alla fall en plats till mig. För mig är detta riktigt stort, nu finns det ju inte några droger inklusive alkohol inblandat längre, det har det alltid gjort innan. Självklart känns det nervöst, men tro f-n det när jag inte är van vid att leva nykter och drogfri. Jag har ju aldrig ens haft ett riktigt arbete. Jag jobbade lite svart under en kort period för ett antal år sedan, men då "var jag tvungen" att ta ett gäng tabletter och hälla i mig en massa alkohol innan jag började passet och eftersom det handlade om att servera mat och alkohol slank det ner ytterligare öl och sprit under tiden. Nu är jag äntligen så klar i huvudet jag tror jag kan bli och då kommer det också bli annorlunda.
Så i natt kommer jag sova gott nu när jag fått positiva besked!

Jag reser mig igen

Snart är denna dagen till sin ände, ytterligare en drogfri dag.
Idag har jag gått runt och tänkt på, och kännt av, vinsterna med att vara drogfri. Mitt liv börjar äntligen ordna upp sig. Jag är påväg nånstans, till en tillvaro med ett bra mående. Snart en sysselsättning, jag har fått vänner, bättre kontakt med delar av familjen. Främst har jag börjat hitta ett inre lugn. Vissa dagar känner jag inte så mycket av det, men mer och oftare faktiskt. Allt för en enda sak, jag är drogfri.
Jag behöver inte längre vakna med oro, ångest, skam, förtvivlan, sorg och så vidare.
Jag behöver inte bedöva mig med heroin, eller andra droger. Jag är inte "färdig" och dit kommer jag kanske aldrig, men jag är i alla fall påväg.
Jag har verkligen varit nere på botten i omgångar, men som Torsten Flinck sjunger; Jag reser mig igen. Det kändes skönt att sitta i lugn och ro i soffan och bara känna vart denna resan, såhär långt, har tagit mig.
Dagen har annars varit en bra dag. Började med ett samtal med arbetstränings-företaget eller jobbcoacher som de är. Hade några frågor som jag fick besvarat. Fast som senare under eftermiddagen blev flera. Sen tog jag bussen till ett na-möte. Efter mötet var jag på Laro-mottagningen, som är en måndags-rutin. Där pratade jag om veckan som gått och mycket om jobbcoach-stället. Påväg hem stannade jag till vid gymmet. Igår brände jag hela 1707 kalorier, så det blev betydligt lugnare idag. Efter gymmet bar det hem till katten, kjela med henne och fixa mat. Pasta och köttfärs jag hade kvar sen igår. Pratade med en vän i telefon nyss och mailade över receptet på GI-knäcke.
Hade jag inte slutat droga vet jag inte om jag kunna sitta här och återge min dag, så det ska jag njuta av när jag nu avslutar kvällen med en kopp te.

Symbolik

Jag hade en hemsk dröm nu i natt. Familjen hade beställt en tv från något ställe och som levererades hem. När den kom var tv:n sönder, något med bilden. Min styvfar blev vansinnig och trodde att jag hade haft sönder den när jag bar den. Han tog tag i mig och jag började bli rädd. Han tryckte in mig i ett hörn och jag sa "ska du slå mig eller?". Han slog då ett slag mot sidan av huvudet på mig och rädslan slog på med full kraft. Jag tittade på min mamma som stod brevid, likaså min styvfar tittade på henne, hon fick tårar i ögonen men lämnade rummet. Min styvfar tog struptag på mig och börja kväva mig. Ja försöker skrika på hjälp o vaknar sen oroligt.
Detta var en dröm, men liknande har hänt. Och även om inte mamma var i närheten så måste hon ha visst vad som försegicks. Det var en slags symbolik att hon var med i samma rum.
Jag tänker att det kanske inte är så konstigt att jag gått den vägen jag gått sen. Samtidigt kan man inte skylla allt på sin barndom, och det vill jag inte. Nånstans i livet måste man nog försöka släppa en del, acceptera att de hänt men att man inte kan göra något åt det nu. Så är det i alla fall för mig. Eller jo jag kan göra något åt det, som vuxen kan jag försvara mig, något ett barn varken har möjlighet till eller ens ska behöva!

En drogfri lördag

Varit en riktigt bra och trevligt dag idag. Hade sovmorgon till strax efter 10. Sen så tog jag bussen till en vän. Den vännen jag nyss lärt känna. Vi tog en lång promenad längst stranden där hon bor och när vi var tillbaka blev det lite te för att få upp värmen igen. Lite senare åt vi en kryddstark gryta hon lagat, med vildsvinsfärs, som var riktigt god. Vi pratade om, och diskuterade, allt mellan himmel och jord. Måste säga att det känns riktigt bra att ha fått en vän, som dessutom är nykter och drogfri, det behövde jag. Jag firar 10 månader som nykter och drogfri idag och fick en bok av henne som hon skrev i till mig. (Jag bad henne signera den hehe)
Påväg hem stannade jag vid gymmet och körde ett pass. Och nu sitter jag här i soffan och smälter dagens intryck.
Förresten, gårdagen var också bra och mötet jag skulle på med de som jobbar med arbetsträning/rehabilitering gick riktigt bra. Blev lite nervös en stund men det gick snabbt över. Tänkte på det sättet jag skrev om  igår. Kvinnan där berättade om stället och visade mig runt. Jag fick också med mig två informationsblad. Grejen är att alla de här företagen har samma mål, att hjälpa en tillbaka till att bli arbetsför. De jobbar alla på ungefär samma sätt, så det känns som att jag inte behöver ringa runt och boka möte med de andra 8 företagen. Det kändes ju dessutom bra där. Jag bestämde i alla fall inget där direkt utan bad att få tänka över det till nu i veckan som kommer. Det kommer säkert bli bra allt.
Tack för denna fina drogfria lördag!

Möte

Ska strax iväg på möte. Först ett na-möte, lunchmöte kallas just det mötet. Det finns ett på kvällarna med, men jag har börjat gå på lunchmötet för att det passar mig bättre både tidsmässigt och att det oftast inte är lika många där. Vilket jag trivs bra med.
Jag har börjat bli vän med en av de som går på lunchmötet med. I förrgår var vi och fikade och igår var vi hos henne och åt middag och pratade en massa. Det var riktigt trevligt faktiskt, och jag behöver verkligen nyktra och drogfria vänner.
En timme efter lunchmötet är det dags för nästa möte. Det mötet är med ett företag som hjälper till med arbetsträning/rehabilitering. Känns riktigt spännande. Som vanligt lite nervöst, men jag försöker tänka på ett sätt som min kontakt på laro-mottagningen berättat om. Det går ut på att en händelse, eller något man vill, delas upp i 3 aspekter. Saken i sig, Relationen och Självrespekt. För detta mötet blir "Saken i sig" nr 1, vilket gör att jag inte tänker så mycket på personen där och vad hon ska tycka om mig. Låter kanske konstigt men det fungerar för mig. Jag kan annars sitta och tänka så mycket om allt annat att jag inte hänger med lika bra i mötet. Jag försöker vara mer medveten. Mötet ska nog gå bra och förhoppningsvis kommer det något gott ur det också.

Jag blir tårögd

Haft en bra dag. Också denna har varit nykter och drogfri. En förutsättning för att den ska kunna bli bra faktiskt, i alla fall för mig.
I morse, när jag väl orkade ta mig upp strax efter 08, satte jag mig vid datorn och klickade upp några hemsidor och deras telefonnummer. Det var olika företag som jobbar tillsammans med Arbetsförmedlingen. Dom hjälper till med arbetsträning bland annat. Jag letade upp dessa och läste igenom deras hemsidor för några dagar sen. En del kändes mindre seriösa faktiskt, men det fanns också några som skulle kunna vara bra för mig.
Ett av dom ringde jag och fick bestämt ett möte till nu på Fredag. Riktigt spännande, och som vanligt lite nervöst.
Jag har varit en kort stund på ett sånt här ställe för ett antal år sedan. Det började med att jag var och handlade droger, innan det första inledande mötet där, och tack vare det började jag bli försenad. Jag tyckte då att det var riktigt smart att injecera ungefär ett gram amfetamin på en toalett påvägen dit. Då skulle jag bli pigg och både hinna dit i tid och vara allert under mötet. Jovisst! Under tiden jag småsprang dit ringde jag och meddelade att jag skulle bli lite sen, så dom inte skulle undra. Sånt kan hända sa dom när jag kom. Men det måste ju varit väldigt tydligt att något inte stod rätt till med mig, fast dom kanske tog det för att jag stressat dit. Jag fick ju börja ett par dagar senare. Jag lät sen bli att ta några droger under de första 3 dagarna jag var där. Fast såhär i efterhand förstår jag ju att kroppen ändå var fullproppad med droger och det minns tar dom dagarna att gå ur.  Så det gick inte alls bra. Jag uppfattade stället som ett vuxendagis och när tog initiativ till att göra de saker som var avtalat blev jag ombädd att inventera en första-hjälpen-låda. Jag kände mig kränkt och det hjälpte mig att ta beslutet att hoppa av och fortsätta missbruka. För i missbruket kände jag mig trygg, i det visste jag vem jag var och vad jag skulle göra.
Men nu inför fredag är det helt andra förutsättningar. Jag har lagt missbruket bakom mig och har viljan om att fortsätta utvecklas. Om jag ger mig själv och andra saker och ting tid kommer det bli bra.
Jag känner hopp och det är en riktigt skön känsla. Så skön att jag blir tårögd.

Galen

Jag tror jag blivit galen. Inte galen som i missbruket utan på ett mer roligt sätt.
Jag bakar nämligen för tredje dagen samma knäckebröd. Jag kanske håller på att bli en huslig hemma-tant hehe Men det är riktigt gott och dessutom kul.
Tänkte att förutom det jag själv äter (vilket lätt kan bli en hel del) så kan det kanske bli fint att lägga lite i en glasburk med ett band runt om. Som en present till nån menar jag.
Åter igen slås jag av vilken otrolig skillnad det är på denna dagen och en dag då från förr. Jag är oerhört tacksam och stolt.

Godnatt!

Egna medel och mer knäckebröd

Det blev mera bakning nu ikväll. GI-knäckebrödet jag bakade igår var så himla gott så det blev två satser till.
Dagen har varit bra, och drogfri. Syndat lite med godsaker dock men det försöker jag ta igen på gymmet. I förmiddags var jag på ett möte med kommunen. Jag har något som kallas "Egna Medel-konto". Det innebär att min aktivitetsersättning går till kommunen, som ser till att räkningarna (i mitt fall hyran) blir betald. Jag tycker det är både skönt och en trygghet. Om något mot förmodan skulle hända så blir jag i alla fall inte vräkt, igen, eller får hyresskulder, igen. Beroende på hur mycket pengar man har, kan man även komma överrens om att handläggaren sparar undan något varje månad. Fast det krävs ju att man har något att spara då, vilket inte jag har i nuläget. Man kan också komma överens om att få sina pengar utportionerat exempelvis en gång i veckan eller två gånger i månaden. Om pengarna tar slut för fort kan det va skönt att ha det så, så man vet att det snart kommer nytt. Men jag har en gång i månaden, känns närmre "verkligheten" och jag får dom oftast att räcka hela månaden numera. Det går ju inget till alkohol, knark och cigaretter längre. I alla fall så blev beslutet idag att mitt "Egna Medel-konto" förlängs 6 månader.
På eftermiddagen träffade jag min kontakt på Laro-mottagningen. Det är 3 veckor sen jag var där nu så vi hade en del att prata om. Det är verkligen inte så att de bara ger en medicin och sen får man klara sig själv. Det finns möjlighet till samtal med sjuksköterska, läkare och psykolog där, vilket är jättebra. Det finns olika terapiformer och övningar man kan gå/göra. En del är obligatoriskt för alla. Dom följer också med (om man vill) på möten med Arbetsförmedlingen Försäkringskassan osv. Bra att det finns resurser.
Mellan mötena träffade jag på en person som jag nyss börjat lära känna. Hon föreslog att vi skulle ta en fika nån dag snart och det vore trevligt. Jag behöver verkligen lära känna lite nya människor. Det finns inte så många kvar sen jag la missbruket bakom mig. Det fanns i och för sig inte speciellt många då heller, de flesta missbrukade ju.
Ja som sagt, det har varit en bra drogfri dag. Nu ska jag ta hand om knäcket som står i ugnen och sen sova!

13 år som försvann

Jag bakade knäckebröd nu i eftermiddags, ett GI-käcke. Blev riktigt gott faktiskt.
Både att laga mat och att baka är roligt. Jag började en Restaurang och Storhushålls-utbildning år 2002, alltså 13 år sedan. Just då använde jag inte "vanliga" droger, men jag missbrukade alkohol. Efter ett par månader började jag ta tabletter till det. Men i alla fall så trivdes jag med utbildningen, och den gick väldigt bra trots allt. Fast när jag inte hade så mycket kvar av den så började jag få panikångest och "flashbacks". Alltså jag hamnade i tillstånd som om jag vore tillbaka i missbruket. Jag blev helt förvirrad och stundtals gränspsykotisk. Det gjorde att jag inte klarade av att fortsätta utbildningen utan slutade. Jag blev sjukskriven och fick en massa mediciner, som jag inte kunde sköta och tog tillsammans med alkohol. Längre fram blev jag, som det kallades då, förtidspensionerad (pga psykisk ohälsa). Jag minns att det var det ända jag vill då, så jag bara skulle kunna vara hemma och ta det lugnt.Vilket misstag det var! Inte tog jag det lugn. Det är alltså 13 år sedan. Tiden går så fruktansvärt fort i missbruket, samtidigt som tiden kunde känns som en evighet när jag varit mitt i.
Klockan är 17:11 och snart har jag varit drogfri ännu en dag, riktigt skönt!

Trevligt söndagskväll!

Självförtroende

Jag behöver jobba med mitt självförtroende.
Ena dagen är jag så nervös, osäker och blyg, att jag inte får fram många ord och blir alldeles varm. Sen nästa dag, som idag, är kontakten med folk inget problem alls.
Jag var på ett lunchmöte idag och där var kanske 8 personer, det gick hur bra som helst. Jag berättade att jag känner mig lite schizofren såsätt att jag ena dagen nästan isolerar mig hemma och att den andra går det sociala riktigt bra. Efteråt funderade jag på om jag varken mådde bra eller dåligt, jag kanske bara flöt med genom att inte tänka så mycket. Det är något jag gör så extremt mycket annars, tänker, det bara snurrar runt runt och runt. Men som jag sa på mötet så är jag tacksam för att hjärnaktiviteten var längre idag eller något :)
Jag minns att jag redan som barn och tonåring var väldigt blyg och tillbakadragen. Sen hinner jag ju inte bli vuxen innan jag går in i ett missbruk. I det stannar jag i vad som känns som en evighet. När jag tänker efter så var jag nykter och drogfri i 18 månader under tiden jag var på ett behandlingshem år 1999-2000 och sedan under ett par månader år 2008. Resten av åren har där alltid funnit någon skit med. Antingen utskrivna tabletter som jag inte skött och blandat med alkohol, illegala tabletter, knark i form av hasch amfetamin kokain extacy lsd, andra droger jag inte ens vet vad det var för något och heroin. Allt som har gått att lösa upp i vätska har jag tryckt i mig intravenöst. Löst upp drogerna i allt från rödvin och läsk till vatten från vattenpölar på marken och ur toalettstolar. Använt gamla, skitiga och blodiga pumpar och kanyler, delat dom med andra. Det är verkligen ett under att jag lever när jag tänker efter. Och under alla åren med missbruk har jag inte haft min egen personlighet och ett riktigt självförtroende, allt har ju grundat sig på drogerna. Så när jag tänker efter så är det inte konstigt om mitt självförtroende inte är så bra alla gånger. Det är inte så konstigt att jag känner mig nervös, osäker och rädd när jag levt större delen av livet med någon form av drog i kroppen. Jag får väl helt enkelt ge det tid, tid att utveckla ett bättre självförtroende i den riktiga världen.

Vila en liten stund

Dagen började med frukost hos ena syskonet. Sov över där. Åkte till gymmet efter och sen hem.
Så fort jag kom innanför dörren var det som en hemsk trötthet sköljde över mig.
Jag hade tänkt städa med min nya dammsugare, tvätta, fixa med lite annat och avsluta dagen med att jobba med de 12 stegen. Fast jag la mig på soffan för att vila en liten stund, och sov i ungefär 3 timmar. Jag vet inte om jag inbillar mig men jag tycker att den där tröttheten har kommit flera gånger sista dagarna. Då börjar jag såklart fundera på vad det beror på och två olika saker tänker jag att det kan va. Ja tränar ju rätt mycket så det kan va en orsak. Den andra är lite mer skrämmande, hepatit c, om den skulle börja ha kommit tillbaka. Det orsakar trötthet med så. Men å andra sidan gav behandlingen bra resultat snabbt och prognosen skulle se bra ut.
Jaja. Jag ska nog inte tänka så mycket. Jag är glad att jag är drogfri och behövs det 3 timmars sömn så behövs det. Det är ju faktiskt rätt skönt att sova med.

15 år

Jag är hemma hos ena syskonet och hens sambo. Vi tittar på en film som heter ”Safe”, fast den känns lite rörig.

Mitt mående idag har varit sådär. Haft mycket tankar som snurrat runt och runt. Funderat på vad jag gör, om det är rätt och om jag kommer klara av det. Att skapa mig ett bra, nyktert och drogfritt liv. Ibland känns ju dom mest vardagliga sakerna riktigt jobbiga. Små saker blir gärna stora. Som beroende blir den första känslan ofta att vilja fly när något upplevs som jobbigt. Med fly menar jag att fly känslan genom droger

Tidigare i kväll var jag på ett na-möte. Jag hade en väldigt speciell anledning att gå just idag. Mitt ena syskon, som jag är hos nu, firar hela 15 år som nykter och drogfri. Helt ofattbar lång tid mot mina snart 10 månader. Jag satt där och hörde hur de andra delade om hur de ser upp till hen. Det var rätt många personer där och jag kände mig riktigt nervös. Men så tog jag ordet och började med att säga just det, att jag var nervös. Jag berättade kort om hur jag kännt mig tidigare idag. Jag gratulerade mitt syskon, berätta att jag älskar hen och att det får mig att vilja fortsätta leva som drogfri när jag ser hur hen har lyckats med livet. Det var väldigt känslosamt och oerhört svårt att inte låta tårarna komma.

Ibland, som tidigare idag, när jag känner att jag inte orkar mer så ska jag försöka påminna mig om vinsten med att fortsätta vara drogfri.

Livet kommer bli bättre, så länge jag fortsätter vara nykter och drogfri.

Årets första dag

Igår, nyårsafton, var planen att jag skulle firat hos min mamma och minsta syskonet men jag tackade nej. Dom hade firandet alkoholfritt, och säkert trevligt plus god mat, men jag kände att jag ville vara hemma i lugn och ro och kunna gå och lägga mig när jag ville.
Jag trodde min katt skulle vara livrädd för de höga ljuden från raketerna och smällarna men hon sprang direkt och satte sig i fönsterkarmen så jag tog en stol och satte mig där jag med. Jag firade med varm choklad och fruktsallad och hon fick rökt kalkon pålägg!
Idag på årets första dag har jag varit på gymmet och bränt 1514 kalorier. 1 timme på crosstrainern och en timme på löpbanet där jag powerwalkade. Känns rätt mycket i kroppen nu så imorgon får det bli en vilodag. Då kan jag passa på att läsa klart Sjöjungfrun av Camilla Läckberg och kanske fortsätta med Stegarbetsguider av Anonyma Narkomaner. På kvällen ska jag dock på ett na-möte.
Jag kom hem för en stund sen och tänkte laga chiliconcarne, fast jag hade glömt ta fram köttfärs ur frysen så jag sitter och väntar på den ska tina nu. Jag är vrålhungrig ju, men det får bli nån smörgås under väntan. Annars så har årets första dag känts helt okej och jag har mått bra, bortsett träningsvärken (som förvisso är lite av en bra smärta). Inte speciellt händelserik men att jag mår mer åt det bra hållet än det dåliga är huvudsaken. Mår jag bra eller i alla fall okej så blir livet och dess innehåll både enklare och roligare/trevligare, men så kanske det är för alla?!
Nä, smörgås nu (!) och en kopp te!