Nä, bättre är nu och framåt

Tatuerat mig. Det blev en text, en ständig påminnelse som jag behöver.
Hade 1½ timmes bussresa hem framför mig, varav 30 minuters väntan i -10 grader, men så fick jag skjuss av syskonet och blev så glad.
Ibland "suger" det att bo på landet, men jag försöker tänka på mitt förra boende när jag känner så. Där var det ständigt oväsen från missbrukare som bodde i lägenheterna runt om. Hela huset med sina 9 lägenheter var till för både aktiva missbrukare, och för de som lagt av. Hur sunt är det att blanda dem kan man undra. Men efter 7 långa månader fick jag ju denna. Där i det huset fanns bara 1 dusch, i källaren. Jag fick ha skor på mig när jag gick ner dit, det hände nämligen att det låg använda kanyler på olika håll. Jag minns den ständiga oron att träffa på nån i trappan när jag jag skulle nånstans. Den trappan som alltid stank av hasch. På samma våning hade jag min ex-kille som ständigt knackade på. Ibland påtänd så han studsa och ibland så borta att ögonen rullade. Mitt humör som ständigt eldades på. Vansinnet och återfallsrisken som hela tiden bara låg ett ögonblick bort.
Nä, jag är ändå väldigt glad över att ha fått denna tillfälliga lägenheten och kommit bort från det helvetet. Här bor förvisso två alkoholister i samma trappa som mig, men dom stör ytterst sällan. Jag vet också att jag står på kö till en annan lägenhet, också den via socialen men inne i det större samhället, även om det kan ta lång tid.
I mitt fall var det verkligen inte "bättre förr". Desto längre tillbaka, desto värre, tidvis i alla fall. Som när jag sov på cementgolv i trappuppgångar. Eller då under bar himmel vid buskarna runt parken. Där precis vid ingången. Eller på härbärget bland dom andra missbrukarna. Då jag var "tvungen" att droga för att orka leva så.
Nä, bättre är nu och framåt.