Glad påsk

Solen skiner och det känns nästan som sommar. Jag mår rätt bra och jag väljer att låta det väga upp istället för att fokusera på det som inte är bra. Inte alltid det går, men idag så.

Ett steg fram, två steg bak?

Jag valde att backa, stod inte ut med att må så äckligt dåligt. Det måendet var i stort sett likadant som när jag "tänt av" från heroin och jag var inte beredd på att det skulle bli så tufft. Min kontakt (sjuksköterskan på mottagningen) menade tidigare att jag inte skulle märka av utsättningen när jag trappat ner så långt som jag gjort. Ack så fel hon hade. I och för sig hade de ingen annan som slutat med just den medicinen på mottagningen att relatera till.
Jag känner mig både svag och patetisk för att jag valde att backa. Jag känner mig också osäker på vad andra ska tycka, osäker på om jag kommer känna mig accepterad.
Jag är förbannat besviken för att jag inte klarade gå hela vägen. Jag är också ledsen för jag inser att jag inte är fri, jag är en slav under en medicin.
Jag funderar på vad och hur jag ska göra nu. Jag vill fortfarande sluta med medicinen, men kanske ska jag ta det lugnt ett tag, acceptera situationen för en period och koncentrera mig på att fullfölja studierna. Funderar också på om det inte är bättre att be om att få bli inlagd där det finns personal dygnet runt och "gå av" medicinen där. Tror nog det skulle vara bättre, kanske tryggare med.
Om jag ska ta med mig något positivt ur detta, och det vill jag försöka, så är det att jag vet hur jag kommer må (även om jag därigenom kanske inte kan påverka det speciellt mycket) när jag slutar med medicinen. Jag vet också att måendet till dag 5 successivt försämras. Hur länge det fortsätter vet jag dock inte. Sömnen var en av det jobbigaste bitarna, och där vet jag inte hur det ska gå att påverka den i rätt riktning. Jag var på psykakuten i söndagskväll just för att jag stod inte ut med att inte få någon sömn ännu en natt. Jag förklarade situationen för dom och att jag inte ville ha något narkotikaklassat läkemedel. Därför fick jag ett icke-beroendeframkallande & ej narkotikaklassat läkemedel som skulle hjälpa mig att sova. Cirka 1 timmes sömn blev resultatet. Värken och krypningarna i benen var äckligt jobbig med, speciellt när det började armarna med. En annan jobbig sak var att jag började känna mig helt personlighetsförändrad. Jag kände mig aggressiv och hade lust att slå sönder hela lägenheten.

Det är viktigt att prata av sig, att få ut allt, samtidigt är jag "dålig" på att prata så att skriva här blir lite som en kompensation.

Mår som..

..FAN! Mår verkligen inte bra. Jag vet inte om jag hade väntat mig detta. Det känns förbannat jobbigt. Jag slutade med subuxone (som jag haft i lite mer än två år) för hm, ja jag tog sista gången i onsdags. Jag hade då trappat ner den nästan till lägsta. Men jag började må dåligt och ville inte dra ut på det så då slutade jag ta den. Men som sagt, jag mår rätt j#¤%# piss nu. Jag fryser samtidigt som jag ibland kokar, det kryper och värker i benen och sömnen är helt åt h*¤%&#, sen i måndags har det inte gått att somna ordentligt, jag bara ligger och vrider och vänder mig. Jag har inte haft ork att städa eller diska på hela veckan, men tvingade mig och diska nyss och det blev x-antal svordomar och pustande. Konstigt, igår hade jag ändå någon glädje i kroppen, men nu är det som bortblåst.
Försöker tänka att det går över, det går över...

Erkännande

Jag är rädd, jag är orolig, jag är osäker samtidigt som jag vet min innersta önskan.

Halvpsykostankar

Rast och nödig. Halvspringer till toaletten och går in i den första av tre. Känner rätt snabbt en riktigt stark marijuana. Tankarna börjar surra, "tänk om jag blir påverkad" finns det droger här". Jag försöker hålla andan. Löjligt kanske, det fanns ju ingen rök där, men jag ville inte ha in osen i mig, och jag kunde inte gärna rusa ut när jag stod med byxorna nere. Färdig. Mycket riktigt, i vasken ligger rester. Spolar ner dom. Träffar sen min mentor. Tänker ska jag berätta om det? Jo, jag gjorde det. Berättade, och sa att jag kände mig lite skakad av det. För det gjorde jag, ja satt dessutom med "halvpsykostankar".
Men genast kände jag mig urdum, förbannat svag och gnällig.. varför låter jag mig påverkas av andras idioti. Men, det kändes ändå bättre att ha sagt det till någon, istället för att hålla det inom mig.