Jag valde att backa, stod inte ut med att må så äckligt dåligt. Det måendet var i stort sett likadant som när jag "tänt av" från heroin och jag var inte beredd på att det skulle bli så tufft. Min kontakt (sjuksköterskan på mottagningen) menade tidigare att jag inte skulle märka av utsättningen när jag trappat ner så långt som jag gjort. Ack så fel hon hade. I och för sig hade de ingen annan som slutat med just den medicinen på mottagningen att relatera till.
Jag känner mig både svag och patetisk för att jag valde att backa. Jag känner mig också osäker på vad andra ska tycka, osäker på om jag kommer känna mig accepterad.
Jag är förbannat besviken för att jag inte klarade gå hela vägen. Jag är också ledsen för jag inser att jag inte är fri, jag är en slav under en medicin.
Jag funderar på vad och hur jag ska göra nu. Jag vill fortfarande sluta med medicinen, men kanske ska jag ta det lugnt ett tag, acceptera situationen för en period och koncentrera mig på att fullfölja studierna. Funderar också på om det inte är bättre att be om att få bli inlagd där det finns personal dygnet runt och "gå av" medicinen där. Tror nog det skulle vara bättre, kanske tryggare med.
Om jag ska ta med mig något positivt ur detta, och det vill jag försöka, så är det att jag vet hur jag kommer må (även om jag därigenom kanske inte kan påverka det speciellt mycket) när jag slutar med medicinen. Jag vet också att måendet till dag 5 successivt försämras. Hur länge det fortsätter vet jag dock inte. Sömnen var en av det jobbigaste bitarna, och där vet jag inte hur det ska gå att påverka den i rätt riktning. Jag var på psykakuten i söndagskväll just för att jag stod inte ut med att inte få någon sömn ännu en natt. Jag förklarade situationen för dom och att jag inte ville ha något narkotikaklassat läkemedel. Därför fick jag ett icke-beroendeframkallande & ej narkotikaklassat läkemedel som skulle hjälpa mig att sova. Cirka 1 timmes sömn blev resultatet. Värken och krypningarna i benen var äckligt jobbig med, speciellt när det började armarna med. En annan jobbig sak var att jag började känna mig helt personlighetsförändrad. Jag kände mig aggressiv och hade lust att slå sönder hela lägenheten.
Det är viktigt att prata av sig, att få ut allt, samtidigt är jag "dålig" på att prata så att skriva här blir lite som en kompensation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar