Känslor

Hemma igen.
Sitter i soffan och sneglar på Debatt, på Svt1. Samhällsfrågor och politik intresserar mig.
Tidigare ikväll var jag på ett na-möte. Ett bra möte. Jag delade med mig av hur jag kännt mig de sista dagarna och speciellt idag. Det har varit så mycket känslor och det har känts väldigt jobbigt. Både att inte veta vad det är för känslor och att dom verkligen bombat mig. Jag har också kännt av den här avskärmingen som jag skrivit om innan.
Jag har kännt mig helt obekväm med allt, obekväm med mig själv. Skakig, rädd och osäker.


För en liten stund sen, precis innan kl 22, ringer en granne på dörren. Han är alltid väldigt pratglad. Han är också alkoholist och just ikväll ordentligt berusad. Han pratar osammanhängande och ber att få komma in för att prata. Jag är stolt över följande, jag säger vänligt med skarpt att -"nej det får du inte. Dessutom vill jag inte att du pratar med mig när du har druckit. Det är inget personligt men jag har svårt personer som är onyktra". Sen stänger jag min dörr.

Det ger min ändå en känsla av självförtroende. Kan kanske tyckas konstigt, men för mig var det pluspoäng och en skön känsla att avsluta denna Torsdag med!

Godnatt önskar jag dig som läser!

Samtal med mamma

Min mamma ringde nu på kvällen. Vi pratade om att hitta på något tillsammans.
Hon har bestämt med de andra syskonen att gå på bio och undrar om jag vill följa med. Ena syskonet hade sagt att hen kände sig utanför. Det brast lite för mig då och jag sa så som jag uppfattar situationen.
Det syskonet har missbruksproblem, något vår mamma inte vet om, eller visste rättare sagt. Nu vet hon. Det är också därför jag valt att inte gå dit och hälsa på mera. Det kan tyckas grymt, men det handlar om ett ställningstagande. Att missbruk är inte okej, samt att det innebär en återfallsrisk för mig.
Jag hade inte sagt något till min mamma om mina sista års missbruk, men gjorde det också och bad samtidigt om förlåtelse för att jag inte gjort det tidigare. Hon förstod då varför jag inte går dit längre. Hon förstod också varför hen känner sig utanför. Eftersom hen oftast måste ha alkohol så kan hen inte vara med så länge på saker där vi är alla sammlade. Så uppfattar jag det i alla fall.
Något jag lärt mig på senare tid är att är att jag inte kan förändra någon. Så jag sa till min mamma att det måste komma från hen själv, att hen förstår att det är ett problem och vill göra något åt det.

Usch usch. Jag tänker på vilket helvete familjen måste haft under hela tiden jag missbrukade. Jag kan verkligen plågas av tankar på sånt. Så mycket jag utsatt alla för. Jag är skäms verkligen om fan för allt sånt.

Mamma avslutade samtalet med -"du, jag älskar dig".

När jag var liten kan jag inte minnas att jag fick höra det en ända gång. Hon lämnade tack och lov den hon var gift med för några år sedan och efter det började hon förändras, så numera brukar hon skriva det i sms. Men att höra henne säga det. Efter jag lagt på telefonen kom tårarna.
Tårar som kommer allt oftare. Känslor som kommer ikapp.

Jag hade tänkt gå på ett na-möte ikväll men stannade hemma. Fast jag känner att jag borde gått, så imorgon ska jag. Jag vill känna det lugnet som jag känner där, när belysningen dämpas och jag lutar mig bakåt i soffan och blundar emellanåt. Den inre friden, sinnesron.

Läst & skrivit

Jag har under flera timmar suttit och läst samt skrivit svar på frågor ur boken jag håller på med. Nästan så att jag liksom skrivit av mig alla ord, men nä det finns lite kvar att lägga här och det lär finnas väldigt mycket till att skriva när jag fortsätter med boken. Att det tar så lång tid, för jag har ju bara gjort ett par sidor, är för att det blir så mycket tänkande för varje fråga. Jag vill ju göra det så noggrant som möjligt och mycket är så gammalt så det är svårt att minnas hur jag tänkte, kände och agerade då.

En rolig sak som hände igår var att när jag satt på bussen så sa en dam som gick fram till mig, där jag satt och åt mitt äpple, att -"Det är bästa medicinen, frukt, inte godis". Som om hon visste hur mycket godis och onyttigt jag ätit de sista dagarna. Jag måste verkligen skärpa mig med det, annars får jag träna vansinnigt mycket.

Hm, annars så har jag gått runt med en obekväm känsla.
Har inte kunnat sätta ord på vad för sorts känsla/or det är. Men så var jag på ett möte igår och under tiden där bara släppte det. Underbart! Så det delade jag med mig av där. Det är skitskönt att kunna säga vad som helst där, och inte behöva tänka på att nån säger nått sen, eftersom allt stannar där.
Jag tycker jag har blivit bättre på att våga prata. Självklart vill jag bli bättre, speciellt för att lättare prata innan och efter mötet och såklart närhelst jag träffar människor. Nu låter det som jag är världens blygaste person, men så är det inte. Ibland känns det bara jobbigare, men det händer saker. Rätt saker.

Ikväll har katten varit helt galen i sin snusklubba. Springer runt i lägenheten och slår på den så den far iväg och hon efter.
Det var ett bra beslut att ta emot henne. Haft henne nu i ca 6-7 månader. Det är så underbart med sällskapet när jag kommer hem efter ha varit iväg. Mysa till tv:n i soffan.
Nu är det dags för nyheterna och sen sova. Godnatt!

Slappedag

Jag sitter just nu och jobbar med boken stegarbetsguider. Jag ska ju göra NA:s 12 steg.
Mycket text och framförallt många frågeställningar. Jag sitter med kollegieblock och skriver ner svar på alla frågor. Många är på sätt och vis svåra. Vissa har jag redan funderat mycket över under lång tid men annat har jag inte ägnat så mycket funderingar åt.
Jag tror det här kommer bli en väldigt lärorik resa. En lång och lärorik resa!
Annars har dagen mest varit en "slappedag". Visst jag har tvättat och städat lite smått, men mest bara varit hemma och tagit det lugnt.
Detta är också min vilodag från gymmet. Jag har varit där 6 gånger denna veckan och man måste ju ha minst en vilodag så det fick bli idag.
Jag har tränat så mycket för att jag tyvärr ätit så mycket onyttigt hela veckan. Jag är inne i en period där jag har väldigt svårt att låta bli "godsaker". Jag tror att det egentligen handlar om att jag flyr från något.
Några känslor.
Jag har ju inte precis hanterat dom innan. Bara dämpat dom med droger.
Så något som jag vet att den här resan kommer innehålla, ja det är mycket känslor.

Men nu ska jag fortsätta en stund och sen får det bli att sova. Sov gott ni som läser!

Jobbig start

Jobbig start på kvällen

Min ex-kille sms:a innan ikväll.
Egentligen så hade jag bytt mobilnummer, men så en gång när vi träffades på stan så gav jag honom tyvärr det. Just då tänkte jag uppenbarligen inte ordentligt. Jag trodde väl han hade förändrats.
Det han skrev var bland annat att bara 5% av dom inom NA tillfrisknar inom 1 år. Sen ansåg han att NA är en sekt som är värre än psykotiska narkomaner. Även att NA ser ner på personer som är i ett aktivt missbruk.. och ungefär att "gör som vi säger annars går det åt helvete".
Kändes inte bra.. som om han ville förstöra min kväll.
Sen var den en massa att han älskade och saknade mig ännu. Visst kan jag med sakna, men det är inte honom som person utan jag saknar att ha någon. Nån att mysa med på kvällarna, äta frukost med på morgonen och spendera dagen med. Jag kan tänka mig att eftersom han är i ett missbruk så står han kvar, känslomässigt, där då när jag gjorde slut.
Han verkar va den ända personen som inte tycker att jag utvecklas åt rätt håll. Men så hade kanske jag också ansett om jag var aktiv i missbruket. Nej nog om honom, han ska inte få förstöra min kväll.
Jag vet att jag är på rätt väg och får höra det av personer runt mig också.
Sen har jag ju min lista jag satt upp på väggen, där jag skrivit saker jag uppnått. Just nu ser den ut såhär:

Jag är drogfri
Jag är fri från kriminalitet
Jag är rökfri
Jag är alkoholfri
Jag har bostad
Jag har familj
Jag har min katt
Jag har en ekonomi
Jag tar hand om min kropp/gymmar

Jag ska lägga till två saker på den med: Jag har vänner, jag har en sponsor.
För jag har ju faktiskt några vänner, och jag har ju gemenskapen i NA. Det handlar om att våga, att våga fråga om nån vill hitta på något en dag, om nån vill hjälpa till med något, ta en fika och bara prata lite.
Mitt självförtroende, och självkänsla, är inte riktigt så bra som jag skulle vilja. Men jag jobbar med mig själv och med tiden kommer det bli bättre.

Nu ikväll har jag kollat en film. Senaste Johan Falk, "Kodnamn Lisa". Grymt bra! Sen så tittade jag på "Så mycket bättre" på TV4. Tycker det är ett trevligt program och det är intressant att höra alla olika tolkningar.
Men nu ska jag ta en stund med min bok och sen får det bli sova!
Så sov gott alla som läser, det ska jag!

Veckoslut

Fredag kväll, början på helgen!

Just nu är både vardagar och helgerna lite som samma dagar, i och med att jag inte har något jobb. Men visst, jag gör lite skillnad på dagarna.
Fredagskväll förr innebar oftast också alkohol. Jag har inte druckit något sen jag blev drogfri. Men suget efter alkohol kommer ibland. Just det där sociala över det är jobbigt.
Jag tänker på hur det är att träffa nya personer, kanske en ny kille så småningom. Jag har ju oftast varit påverkad. Jag vet att jag inte kan dricka alkohol dock. Det leder direkt vidare till heroin för mig.
Men man kan ju umgås utan alkohol, man kan ha väldigt kul utan alkohol dessutom.
Ikväll skulle jag egentligen hängt med min syster och nån vän till henne ut på ett uteställe. Vi skulle se premiären av Champagne Safaris nya show. När jag fick frågan funderade jag lite och sa sen ja. Men sen började tankarna och det slutade med att jag tacka nej.
Jag blev orolig för att vara bland en massa onyktra människor. Hur skulle jag uppleva det, skulle jag bli sugen, skulle jag kunna hantera det isåfall?
Min syster och en till av sällskapet dricker heller inte alkohol så jag behövde inte oroa mig över det. Jag har pengar och busskort, så om jag skulle känna för det hade det inte varit några problem att ta mig därifrån.
Men just nu kände jag mig för osäker på mig själv och då kändes det bättre att ta det säkra före det osäkra.

Ikväll ska jag istället jobba lite med en hemuppgift jag har. Den handlar om självförtroende och är en förlängning av en återfallsprevention som kallas för Väckarklockan. Det är är ett antal samtalssessioner som bygger på KBT (Kognitiv beteende terapi). Det är LARO-mottagningen som erbjuder detta.
Den handlar om att lära sig strategier för att bibehålla sin drogfrihet.
Sen har jag fått boken "Stegarbetsguider" som är precis som det låter, arbetsguider för stegarbetet i NA (Anonyma narkomaner). Det är tolv steg. Så jag tänkte börja läsa lite i den också.
I alla fall inledningen och skumma igenom steg ett.
"Vi erkände att vi var maktlösa inför vårt beroende, att våra liv hade blivit ohanterliga"
 -Steg ett. För att imorgon gå igenom det ordentligt.


Ja så jag har ju att göra. Dessutom har jag en bra film som ligger och väntar och har fixat lite fruktsallad.
Så trevlig kväll önskar jag dig som läser här, det ska jag ha! 

Avskärmad

Avskärmad

Idag har jag haft en känsla av att vara avskärmad. Det har verkligen inte känts behagligt utan väldigt jobbigt.
Jag vet vad en del av det troligen beror på.
Jag har inte någon praktik, inget jobb eller studerar. Jag har inte har kvar många vänner då jag brutit med de som missbrukar. Jag har inte heller något förhållande.
Alla de olika sakerna resulterar i att jag inte träffar många människor. Visst, jag hälsar på receptionisten på gymmet, busschauffören och grannen men jag samtalar inte direkt med någon under stora dela av dygnet.

När jag ikväll kom till na-mötet så kändes det ungefär som när jag blivit släppt ur häktet efter 28 dagar år 1998, eller om det var 1999. Jag kände mig helt avskärmad från verkligheten  Inte som en del i den. Som en människa som syns som alla andra. En människa man säger hej till, eller kanske frågar hur den mår. En människa man umgås med. En människa man samtalar med!

Det är en form av isolering. Det är en ensamhet.
Att jag sen är blyg och tillbakadragen, ibland lite osäker, gör inte kontakten med människor lättare. På na-mötena träffar jag ju människor och där vet jag att det finns fler som mig. Ändå var denna känslan så stark idag och det gjorde att jag hade svårare att ta kontakt.
I missbruket, som påverkad, har jag antingen isolerat mig eller också varit helt tvärtom, väldigt social. Men nu är jag inte längre ständigt påverkad av heroin eller nån annan drog och då är det jobbigare.
Så vad jag behöver är att träffa mycket människor. Utsätta mig. Hänga med på olika saker. Våga säga hej och inleda ett samtal. Annars kommer denna känslan igen, känslan av att vara avskärmad.

Jag ska jobba med detta, jag vill förändras!

Min medicin och min åsikt

Förkyld

Jag tror jag börjar bli lite förkyld. Nästan rinner och känner mig trött. Men annars mår jag rätt bra.
Jag skrev aldrig något igår, Måndags. Men en av mina rutiner en Måndag är besök på LARO-mottagningen. Jag hämtar min medicin där en gång i veckan. Samtidigt lämnar jag urinprov, som både görs snabbtest på och som skickas på analys. Som jag nämnt innan är jag glad över den höga kontrollen med tanke på att själva programmet och dess läkemedel ofta väcker starka åsikter.

Drogersättningmediciner

På LARO mottagningen ger man Metadon eller Buprenorfin (Subutex och Subuxone), numera helst den senare och då i form av Subuxone. Av Metadon blir man aningen "sänkt". Det ges ibland som starkt smältlindrande. Alla som har behövt ta starka smärtstillande mediciner vet att man blir lite avtrubbad då.
Det gäller även sina känslor. Subuxone (som jag har) har däremot inte den effekten. Den påverkar inte de receptorerna i hjärnan som lindrar smärta och därför blir man heller inte avtrubbad. Det i sin tur gör att man har ett normalt förhållande till sina känslor. Jag är ingen farmaceut så jag kan i och för sig inte förklara de exakta skillnaderna.
Jag pratade med en person som hade haft Metadon under många år. Han hade inte kunnat gråta mer än vid nått enstaka tillfälle under all den tiden. Jag har sista tiden gråtit var och varannan dag. Jag känner verkligen känslor och även om dom inte alla gånger är speciellt sköna är jag glad för det.

Åsikt

Även jag hade förr starka åsikter om programmet/medicinerna. Numera ser jag det faktiskt som väldigt bra att det finns. Men inte just Metadon, med tanke på den drogliknande effekten det ger.
Men jag började ifrågasätta mina åsikter igen alldeles nyligen, angående om jag faktiskt är drogfri och annat. Tankarna väcktes genom att jag är med i NA, anonyma narkomaner.
Mina slut-tankar blev att jag accepterar att detta är min väg fram. Precis som många andras. Jag tror att människor kan gå olika vägar men ändå nå samma mål.
Jag hade provat flera sätt och just nu är det detta som fungerar . Detta tillsammans med na-möten. Jag har dessutom lagt "alla korten på bordet" för min läkare så han vet hur han bäst kan hjälpa.
Sen sköter jag medicinen till punkt och pricka. Det måste handla om syftet när man tar en medicin har jag fått höra och det stämmer ju.
Det är möjligt att jag skulle kunna hålla mig drogfri endast genom programet på LARO-mottagningen. Men jag tror inte riktigt det i längden. Det är därför jag vänt mig till NA (anonyma narkomaner).
Jag vill dessutom mer än att vara drogfri, jag vill förändra mig själv som person. Det är ju denna personen som mått dåligt, som inte kunnat hantera livet och främst känslorna. Så därför behöver jag jobba med mig själv för att inte droger ska bli en utväg igen.

Sponsor, steg

Jag har alldeles nylig skaffat en sponsor i NA för att börja arbeta med deras steg.
Det är 12 steg, och 12 traditioner i NA. Det finns många behandlingshem som använder sig av "12-stegsmetoden". Jag känner mig verkligen sugen på att börja arbeta med mig själv. Där kommer sponsorn också in i bilden som fungerar lite som en handledare, om jag förstått det rätt. Igår fick jag beställt boken "Stegarbetsguider", eller rättare sagt; min syster visste vem som hanterar litteratur och meddelade att jag behöver en bok. Tänk, den boken kostar 125 kronor och en sponsor kostar inget. Det är minst sagt billigt för en så stor investering av sitt liv som det är!
Klicka  här  för att veta mer om Anonyma Narkomaner.



Idag har jag annars haft träning på dags-planeringen. Det blev 10 minuter på cykel, 10 minuter på rodd och 30 minuter på crosstrainer. 760 kalorier totalt blev förbränningen, och det behövs efter bakningen härom dagen kan jag säga! :) Men men, man ska ju leva med :)
Nu blir det en kopp varm choklad och lite tv-tittande. Trevlig kväll!

Huslig

Idag har jag varit lite huslig. 
Förutom städat och tvättat så har jag bakat också.
Saffransskorpor, som blev såå goda! 3 burkar blev det. Vi får väl se hur länge dom varar :)
När jag var och handlade till bakningen så hittade jag en fin dekorationsbelysning i form av en svart hög kon. Så en sån köpte jag med. Perfekt istället för en stor gran, som katten säkert hade haft kul med!
Egentligen tycker jag det är för tidigt att julpynta. 1:e December är mer passande. Men det är ju så mysigt med alla ljus man tänder så det fick bli nu.

(barnet på bilden har ingen anknytning till mig. Hittade bilden på google.se)

Jag ser fram emot denna julen. 
Visst minns jag förra, men bara bitar. Jag hade varit iväg och köpt amfetamin och heroin så jag skulle klara mig ett par dagar. En del var till mitt ena syskon. Väl hemma kokade jag julskinka och stressade sen upp till syskonet. Både hen och jag var nog rätt påverkade.
Fy fan vad jag mår dåligt av det såhär i efterhand. Jag menar, min mamma och övriga syskon kom senare och där sitter jag och låtsas som inget. Minns att ena syskonet påpeka att jag verkade "pundig", det sa hen nog till vårt andra syskon med.
Alla lögner som varit, för det mesta har ju varit en ända stor lögn för omgivningen. Ibland kan minnet av det plåga mig med hemska känslor. Mest ledsenhet och ånger, men också ilska och besvikelse.
Men som sagt, jag ser fram emot denna julen. Denna julen ska jag vara fortsatt drogfri, jag ska njuta av och minnas julen.
Jag har ett syskon i familjen som dessvärre inte är nykter, men jag hoppas hen är det då.
(Att jag skriver "hen" och "syskon" är för att behålla anonymiteten)

Denna dagen, med mina husliga bestyr, har kännts helt okej och det känns som jag mår rätt bra.
Det är nu 2 ½ vecka sedan jag slutade interferonbehandlingen för Hepatit C och jag tycker mig känna att jag är lite piggare.
Under i stort sett hela den behandlingen var jag tvungen att lägga mig och vila nån timme under dagen. Men idag har jag inte gjort det. Skönt!

Nä, som sagt, jag känner mig nöjd med dagen. En kopp te och lite tv sen blir det Godnatt!

Fredag idag då

Fredag idag då!

Känner att jag mår rätt bra idag!
Angående mitt inlägg igår så har jag diskuterat det lite med min sponsor på NA och det känns bättre nu. Vi ska prata vidare om det imorgon kväll.

Nu ikväll ska jag till min kära syster och hennes sambo och se på film. Mysigt!

Annars så har jag precis varit och handlat lite, och då kan det se ut såhär :) Så intressant då?!

Nä, men jag tänker på hur det var förr. Inte skulle jag lagt mina pengar på clementiner och bananer! Becel bordsmargarin liksom!!

Numera försöker jag verkligen tänka på vad jag stoppar i mig. Jag tränar, styrka & kondition, rätt ofta med. Visst unnar jag mig gott ibland. I perioder har jag dessutom rätt svårt att låta bli godsaker. Det är som att man flyr i maten. Men ändå, vilken förändring från hur jag levde förr. Så när jag tittar på bilden tänker jag på det, och uppskattar att livet ser så mycket bättre ut. Att jag faktiskt har ekonomi till att handla MAT!

Trevlig fredagskväll till alla!

Drogfri

Jag har fixat en kopp te.
Jag dricker oftast rött eller grönt te. Aldrig kaffe längre. För mig associerar jag det för mycket till cigaretter, och eftersom jag inte längre röker så blev det så. Plus att jag lätt blir darrig har koffein. Kan tyckas konstigt med tanke på all skit kroppen fått ta emot förr.

Nu till vad jag egentligen tänk skriva om.

Jag tog mig modet igår och frågade en person om han ville bli min sponsor. 

(Det är när en erfaren medlem guidar en nyare medlem) 

Dock gjorde jag det lite enkelt för mig genom att ställa frågan via Facebook. Men så träffades vi på ett möte senare på kvällen och han sa då ja.
Jag ville va ärlig med min medicinering eftersom det för en del kan stöta sig. Dessutom, ja menar till en sponsor ska man kunna va helt öppen, annars blir det inget vidare. I alla fall så sa han angående det att vi nog inte kunde/skulle arbeta med stegen förrän jag trappat ur medicinen. (I NA tillämpar man 12 steg)

Jag vet inte om jag ska vara glad eller ledsen, jag vet inte heller vad jag känner mer än förvirring.

Jag hade tidigare ställt ett par frågor till NA Sverige, och dokumentet dom skickade tillbaka sa tydligt att den typen av medicin ordineras för beroendet. Alltså, enligt min tolkning (och troligen många andras) så är jag beroende av medicinen istället för heroinet. Jag "har ersatt en drog med en annan" som det står.. och som påverkad bör man inte dela med sig under mötena heller.
Efter att ha varit på NA-mötena ett antal gånger så börja det kännas bättre och bättre. Jag fick träffa många med liknande men ändå olika bakgrund. Eftersom de flesta vänner jag hade missbrukar, så har jag brutit kontakten med dom för att lämna det livet. Så att börja träffa nya drogfria genom NA är väldigt stort för mig. Jag har alltid tyckt mig ha svårt för det sociala, men på mötena men dom som går där behöver jag inte känna mig dum på något vis. Alla har varit i liknande situation. Sista månaden har jag dessutom börjat dela med mig av mitt liv där.

Det känns faktiskt fruktansvärt att jag gått och trott att det jag gjort är rätt. Eller är det rätt, eller inte det?

Nu börjar jag gråta..
Utan tvekan, absolut, så räddade den här medicineringen mitt liv. Jag skriver inte det för det ska låta coolt. Det hade inte varit en fråga om "om" utan "när" jag hade tagit min sista överdos. Dom klara stunderna jag hade var dessutom fyllda med tankar på att avsluta livet för jag inte klara hantera det.
Och nu har jag ändå kommit såpass mycket tillbaka till ett riktigt liv. Jag har kommit i kontakt med mina känslor. Jag har börjat förstå hur jag fungerar.

Så... är jag drogfri? 
Är jag påverkad när jag tar denna ordinerade medicin?

NA-mötena betyder mycket för mig. Visst kan man gå dit även påverkad, men du kan inte delta på samma sätt. Exempelvis hålla i ett möte, föra budskapet vidare på avgiftningen, vara talare osv.
Som påverkad kan man väl inte ens ta in vad som händer?
Jag känner att självklart vill jag inte behöva vara ordinerad denna medicinen resten av livet (som många dock är). Men är jag redo att trappa ut den nu? Jag vill ju kunna va fullt delaktig i mötena. Jag vill ta emot medalj för drogfri tid!
Framför allt vill jag kunna komma dit och få berätta hur jag mår just den dagen.

Min handläggare på försäkringskassan ringde i förmiddags och ville träffas tillsammans med arbetsförmedlingen den 18:e December.
Det är också ett stort j*vla steg i rätt riktning. Men just idag har jag svårt att ta till mig glädjen. Jag tänker på en lista jag satt upp på väggen. En lista över saker jag uppnått tackvare att jag är drogfri. Det är jag ju pga medicinen, för att den tar bort suget efter heroin/opiater. Ungefär som antabus för alkoholister.
Men likt förbannat är det i sig ett j*vla beroende.


Jag blir så full i tårar..
Allt jag vill är att skapa ett bra liv, att få va med i gemenskapen som NA erbjuder. Det är den ända gemenskap jag har, bortsett från mitt ena syskon och hens sambo. All kärlek till dom <3

Tålamod

När jag nyss skulle handla på Ica, stod det "Medges Ej" på kortterminalen.. Jag går hem och ska logga in på banken via Internet och då står det "Internetkontoret är tillfälligt stängt".. Andas!!!

Känner mig såå irriterad och arg! Pinsamt i kassan dessutom.
En av de första tankarna och känslorna blir "nä jag skiter i detta o slår i mig något istället".
Men vad hjälper det? Det gör allt bara värre.
Här handlar det om fel på tekniken, det handlar om TÅLAMOD.
Tålamod existerade inte i missbruket och är svårt att lära sig som nykter med.
Men jag är glad att jag är nykter och så sansad att jag inte följer första tanken/känslan.

Nästa gång ska jag göra som nu, ANDAS och tänk logiskt så löser det sig!

Trött

Just nu är jag riktigt trött, och strax ska jag sova.
Först vill jag dock skriva att dagen varit bra, igen. Det är underbart med bra dagar och man får njuta av dom, speciellt när dom dessutom innehåller ett bra mående.
Jag var på ett bra na-möte ikväll. Det gav mig mer funderingar och tankar som jag lägger ut senare!

Nä, jag är verkligen för trött för att stanna uppe längre nu så sov gott alla, det ska jag :)

En ny vecka

Jag gick upp klockan 08 i morse.
Då brukar jag fixa frukost och sätta mig vid datorn för att läsa "Dagens Text" ur boken "Bara för Idag".
Den läggs ut varje dag på Internet. Efter det läser jag Sinnesrobönen:

Gud, ge mig sinnesro
Att acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan
och Förstånd att inse Skillnaden

Just idag när jag läser den kommer utan förvarning tårar i ögonen. Kan inte riktigt säga vad som kom upp i tankarna, men troligen en hel del. Jag har ju under lång tid tryckt undan alla känslor.
Visst hängde jag upp mig, och gör ibland nu med, på ordet Gud i bönen. Jag ser mig inte som religiös, men jag tror det finns en kraft starkare än mig. Den kraften är flera saker för mig.
Lyssnar man på texten i bönen så förstår man hur rätt den är. Jag kan verkligen inte förändra någon annan än mig själv. Ofta krävs det Mod för att förändra sig själv, och att sen inse Skillnaden; ja det är inte alla gånger lätt.
Ett exempel på att "inse skillnaden" är förhållandet jag hade.
När jag valde att lämna drogerna vill jag självklart få med mig min kille på den vägen. Av olika anledningar ville/kunde han inte det. Under flera månader försökte jag förändra honom. Jag förstod inte då att jag inte kunde förändra honom.
Idag när jag jag var ute på stan träffade jag för övrigt på honom.
Även om jag valt att inte ha nån kontakt med honom så händer såklart ibland att man råkar på varann. Tillståndet han såg ut att vara i gjorde mig ont att se.  Det väckte jobbiga känslor i mig, utöver att det jobbiga i att över huvudtaget träffa sitt ex.
Sorg, förtvivlan, ilska, rädsla osv. Jag önskar att jag kunde göra något, men jag kan bara förändra mig själv.
Att förändra sig själv ger dessutom ringar på vattnet, det tror i alla fall jag. Om jag rätar upp livet och tar hand om mig, då kommer kanske det inspirera andra.

Jag har ingen fast sysselsättning om dagarna just nu; inga studier, ingen praktik eller ett jobb.
Men jag vet att rutiner och struktur är viktig. För mig är det väldigt viktigt.
Att bara sitta rakt upp och ner ger mig alldeles för mycket tid att grubbla. Jag är en grubblare/tänkare, på gott och ont.
Jag gör därför varje kväll en dags-planering för kommande dag. Faktiskt även för helgerna, även om den inte innehåller lika mycket då. Jag vill ju ändå känna av skillnaden på vardag och helg.

En av de saker jag har på min planering just på måndagar är besök på LARO-mottagningen.
Jag hämtar medicin och lämnar prov. Det finns mycket förutfattade meningar om den här medicinen, så det är bra att dom har hög kontroll. Vanligtvis har jag även samtal där om måndagarna, men just denna är min kontakt där ledig.
En annan punkt på planeringen är möte, NA möte.
Jag hade inte riktigt tänkt på något att dela (berätta) om.Vilket jag oftast annars gör. Men eftersom tiden går börjar jag tänka över en sak; tacksamhet. Helgen som gått har varit riktigt bra och faktiskt otänkbar för drygt ett år sedan. Så alltmera nuförtiden har jag börjat känna tacksamhet.
Att jag lever, drogfrihet, rökfri, bättre familjerelationer, begynnande vänskaper, bättre hälsa, bättre ekonomi, riktig bostad osv.
Så ja, mitt sista ord innan jag ska krypa ner under täcket och sova får bli att jag känner TACKSAMHET :)

Mitt liv

Jag har tänkt berätta här om mitt liv, hur det har förändrats och hur jag vill det ska fortsätta utvecklas.

För 8 månader sedan kan jag inte påstå att jag levde.
Allt jag skulle kunna känna tryckte jag undan med heroin, heroin och åter mer heroin. All tid gick åt att skaffa pengar till drogen, det var verkligen ett 24/7 jobb. Bara för att vid nästan varje gång jag tog det, riskera livet i en överdos. Att undvika människor och gömma injektionsmärken för att ingen skulle förstå.. när det ändå var så uppenbart. All smärta jag tillfogade mig själv och alla i min omgivning. Alla konsekvenser.
Nä, det är inte att leva!

12 Mars 2012 blev jag inskriven på LARO-mottagningen. En läkemedels-assisterad rehabilitering med målet att bygga upp en tillvaro med sociala kontakter och sysselsättning, en fungerande ekonomi och hälsa.
I ca ett och ett halvt år hade jag väntat på att få komma in på "programmet". En lång väntan med prover och utredningar. Äntligen skulle jag få börja skapa ett liv.
Bland det första jag gjorde var att bryta helt med alla som var aktiva i missbruk. Det gällde även min kille. Det var långt ifrån lätt att bryta med den man älskat, men för att inte jag skulle "trilla tillbaka" var det nödvändigt. Likaså är det nödvändigt att inte umgås med de gamla "vännerna". Jag kunde inte "ha en fot kvar" så att säga.

Först tror man lite att det bara handlar om att bli drogfri. Men när man sen är nykter  ja jag skriver "man" för det gäller mer än mig, så upptäcker man att det handlar om så mycket mer. Men för att komma någonstans, kunna skapa något, måste man först bli nykter.
Jag hade försökt så många gånger, jag hade också tagits flera överdoser så jag är tacksam att jag fick börja på detta programmet. Troligen hade jag inte suttit och skrivit här annars.

I somras började jag gå på NA möten (Anonyma Narkomaner). Jag hade varit där för några år sedan när jag var aktiv i mitt missbruk. Men nu, när jag var nykter, kunde jag ta in vad det handlade om.
Jag började förstå att drogandet faktiskt är en sjukdom. Som handlar om mycket mer än bara droger.
Det var så skönt att höra andra dela (berätta) om precis samma känslor och tankar jag hade. Numera går jag regelbundet på möten. Jag har tänkt skaffa en sponsor där, och börja arbeta efter de 12 stegen som NA tillämpar. Jag vill ju mer än "bara" bli drogfri, jag vill ju även bli en bättre människa.
För den som vill veta mer om Anonyma Narkomaner, klicka här: www.nasverige.org

Det är verkligen inte så att "bara för att jag är drogfri är livet en dans på rosor". Nä, ibland dansar man på taggarna med. Men om jag fortsätter vara nykter kan jag lära känna mig själv, förstå hur jag fungerar, jag kan börja skapa mig ett drägligt liv. Och det är detta jag gör nu.

En stor sak som hände tidigt i mitt tillfrisknande, som jag väljer att kalla det, var att jag hade en virus-sjukdom som blev värre och värre. Jag hade Hepatit C, genotyp 1. En kronisk leverinfektion, som kan utvecklas till levercirros (skrumplever).
Jag blev rätt snabbt insatt på en sk Interferonbehandling. En medicinsk behandling som till ca 80% botar. Två sorters tabletter dagligen och en injektion per vecka, som man ger sig själv. Inte så kul när man varit sprutnarkoman.
Det var stundtals mycket biverkningar av den. Bland annat var det i början mycket känslor som påminde av avtändning på heroin. Annars har det varit en fruktansvärd trötthet de sista månaderna.
Men tack vare att jag bestämt mig för att sluta droga, och fick hjälp med det, så fick jag denna chansen med behandling. Det hade jag aldrig fått om jag fortsatt missbruka. Idag talar allt för att jag är frisk till 100%. Helt säkert vet man efter 6 månader.

En konsekvens av missbruket är problem med tänderna. Jag har klarat mig bra i jämförelse med många andra. Men missbruket tillsammans med genetisk tandlossning gör att jag kommer behöva operationer.
En annan konsekvens är skulder. Kronofogden finns med i bilden och lär göra lång tid framöver. Men som nykter går det ju faktiskt att börja göra förändringar.
För att skryta lite så är en stor förändring att jag slutade röka också 1 April 2012. Av det sparar jag förutom hälsa, även mycket pengar.

Framöver så väntar jag på ett möte med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen angående sysselsättning och tids nog ett riktigt jobb. Jag menar, jag är 34 år och förtidspensionerad.. så vill jag inte ha det. Jag kämpar som sagt för att skapa mig ett värdigt liv, och för mig innebär det även ett jobb. Eftersom jag tycker mig ha förmågan.
När man missbrukat så många år av sitt liv och inte har nån direkt arbetslivserfarenhet så är det självklart också skrämmande.

Idag känns det faktiskt rätt bra att vara jag. Jag är verkligen påväg tillbaka.
Jag har fått en betydligt bättre kontakt med min familj. Jag har så smått börjat skapa nya vänskaps kontakter. Min hälsa är mycket bättre. Ekonomin blir bättre.
Jag har en egen säng att sova, i en egen lägenhet. Bara det liksom.. från att ibland sova i trappuppgångar och i parker till att bo i en riktig lägenhet. Sova i en mjuk skön säng.
Självklart kommer det vara både lätta och svåra bitar framöver, men så är ju livet.

Vill du hänga med på resan? Följ bloggen!