Avskärmad

Avskärmad

Idag har jag haft en känsla av att vara avskärmad. Det har verkligen inte känts behagligt utan väldigt jobbigt.
Jag vet vad en del av det troligen beror på.
Jag har inte någon praktik, inget jobb eller studerar. Jag har inte har kvar många vänner då jag brutit med de som missbrukar. Jag har inte heller något förhållande.
Alla de olika sakerna resulterar i att jag inte träffar många människor. Visst, jag hälsar på receptionisten på gymmet, busschauffören och grannen men jag samtalar inte direkt med någon under stora dela av dygnet.

När jag ikväll kom till na-mötet så kändes det ungefär som när jag blivit släppt ur häktet efter 28 dagar år 1998, eller om det var 1999. Jag kände mig helt avskärmad från verkligheten  Inte som en del i den. Som en människa som syns som alla andra. En människa man säger hej till, eller kanske frågar hur den mår. En människa man umgås med. En människa man samtalar med!

Det är en form av isolering. Det är en ensamhet.
Att jag sen är blyg och tillbakadragen, ibland lite osäker, gör inte kontakten med människor lättare. På na-mötena träffar jag ju människor och där vet jag att det finns fler som mig. Ändå var denna känslan så stark idag och det gjorde att jag hade svårare att ta kontakt.
I missbruket, som påverkad, har jag antingen isolerat mig eller också varit helt tvärtom, väldigt social. Men nu är jag inte längre ständigt påverkad av heroin eller nån annan drog och då är det jobbigare.
Så vad jag behöver är att träffa mycket människor. Utsätta mig. Hänga med på olika saker. Våga säga hej och inleda ett samtal. Annars kommer denna känslan igen, känslan av att vara avskärmad.

Jag ska jobba med detta, jag vill förändras!