Drogfri

Jag har fixat en kopp te.
Jag dricker oftast rött eller grönt te. Aldrig kaffe längre. För mig associerar jag det för mycket till cigaretter, och eftersom jag inte längre röker så blev det så. Plus att jag lätt blir darrig har koffein. Kan tyckas konstigt med tanke på all skit kroppen fått ta emot förr.

Nu till vad jag egentligen tänk skriva om.

Jag tog mig modet igår och frågade en person om han ville bli min sponsor. 

(Det är när en erfaren medlem guidar en nyare medlem) 

Dock gjorde jag det lite enkelt för mig genom att ställa frågan via Facebook. Men så träffades vi på ett möte senare på kvällen och han sa då ja.
Jag ville va ärlig med min medicinering eftersom det för en del kan stöta sig. Dessutom, ja menar till en sponsor ska man kunna va helt öppen, annars blir det inget vidare. I alla fall så sa han angående det att vi nog inte kunde/skulle arbeta med stegen förrän jag trappat ur medicinen. (I NA tillämpar man 12 steg)

Jag vet inte om jag ska vara glad eller ledsen, jag vet inte heller vad jag känner mer än förvirring.

Jag hade tidigare ställt ett par frågor till NA Sverige, och dokumentet dom skickade tillbaka sa tydligt att den typen av medicin ordineras för beroendet. Alltså, enligt min tolkning (och troligen många andras) så är jag beroende av medicinen istället för heroinet. Jag "har ersatt en drog med en annan" som det står.. och som påverkad bör man inte dela med sig under mötena heller.
Efter att ha varit på NA-mötena ett antal gånger så börja det kännas bättre och bättre. Jag fick träffa många med liknande men ändå olika bakgrund. Eftersom de flesta vänner jag hade missbrukar, så har jag brutit kontakten med dom för att lämna det livet. Så att börja träffa nya drogfria genom NA är väldigt stort för mig. Jag har alltid tyckt mig ha svårt för det sociala, men på mötena men dom som går där behöver jag inte känna mig dum på något vis. Alla har varit i liknande situation. Sista månaden har jag dessutom börjat dela med mig av mitt liv där.

Det känns faktiskt fruktansvärt att jag gått och trott att det jag gjort är rätt. Eller är det rätt, eller inte det?

Nu börjar jag gråta..
Utan tvekan, absolut, så räddade den här medicineringen mitt liv. Jag skriver inte det för det ska låta coolt. Det hade inte varit en fråga om "om" utan "när" jag hade tagit min sista överdos. Dom klara stunderna jag hade var dessutom fyllda med tankar på att avsluta livet för jag inte klara hantera det.
Och nu har jag ändå kommit såpass mycket tillbaka till ett riktigt liv. Jag har kommit i kontakt med mina känslor. Jag har börjat förstå hur jag fungerar.

Så... är jag drogfri? 
Är jag påverkad när jag tar denna ordinerade medicin?

NA-mötena betyder mycket för mig. Visst kan man gå dit även påverkad, men du kan inte delta på samma sätt. Exempelvis hålla i ett möte, föra budskapet vidare på avgiftningen, vara talare osv.
Som påverkad kan man väl inte ens ta in vad som händer?
Jag känner att självklart vill jag inte behöva vara ordinerad denna medicinen resten av livet (som många dock är). Men är jag redo att trappa ut den nu? Jag vill ju kunna va fullt delaktig i mötena. Jag vill ta emot medalj för drogfri tid!
Framför allt vill jag kunna komma dit och få berätta hur jag mår just den dagen.

Min handläggare på försäkringskassan ringde i förmiddags och ville träffas tillsammans med arbetsförmedlingen den 18:e December.
Det är också ett stort j*vla steg i rätt riktning. Men just idag har jag svårt att ta till mig glädjen. Jag tänker på en lista jag satt upp på väggen. En lista över saker jag uppnått tackvare att jag är drogfri. Det är jag ju pga medicinen, för att den tar bort suget efter heroin/opiater. Ungefär som antabus för alkoholister.
Men likt förbannat är det i sig ett j*vla beroende.


Jag blir så full i tårar..
Allt jag vill är att skapa ett bra liv, att få va med i gemenskapen som NA erbjuder. Det är den ända gemenskap jag har, bortsett från mitt ena syskon och hens sambo. All kärlek till dom <3