Gott slut & gott nytt

Tack för detta året. Jag hoppas på ett bra 2014. 

Allt har inte varit lätt, men jag är i alla fall nykter och drogfri, grunden för allt annat.

Ikväll ska jag fira nykter med några från NA.
Ta det lugnt ikväll! :)

Sockerberoende

Vet inte hur jag ska beskriva mitt mående ikväll. Jag är både ledsen och förtvivlad, samtidigt lite neutral. Men mest besviken och ledsen för mitt sjuka ätande.
Jag tänker -Va fan jag har slutat med alkohol, narkotika och nikotin.. Varför kan jag inte äta normalt?
Ja troligen för att jag är sjuk, jag har en sjukdom som heter Beroende. Alkohol, heroin eller socker, sak samma, alla är symptom på sjukdomen.
Jag har rensat ut kylen, frysen och skafferiet på "sockerhaltiga" livsmedel och jag har gjort ett matschema för imorgon och på tisdag.
Gud, ge mig sinnesro..

Jul/vinter-lov

Mitt första långa lov. Borde vara helt underbart va? Speciellt med tanke på hur snabbt jag tyckt att helgerna går. Jag trivs med ett schema att följa, att veta vad jag ska göra. Tror jag. Kanske behöver jag lära mig att vara ledig. Men jag har tagit med mig en del böcker så jag kan sysselsätta mig med också. "Problemet" är bara alla störningsobjekt här hemma, som exempelvis tv:n och datorn.
Det är rätt häftigt att 1 termin redan gått. Det kändes inte som så länge sedan jag började. Och så mycket jag lärt mig på bara den här tiden.
Det är 3 år som jag ska gå på denna linje, innan jag kan komma vidare till högskola/universitet. Alltså har jag gått 1/6. Och längtar redan till den 2/6 :)

God jul

Jag vill önska dig som läser bloggen en 

Julen var en högtid som jag trodde mig hata förr. 

Mycket handlade om sorg och skam. 

Sorg för att jag ville haft en bättre familjerelation & familjekonstellation. 

Skam för mitt missbruk och allt vad det innebar.

Idag är den andra julaftonen jag är nykter & drogfri på flera år och för det är jag tacksam. 

Jag är också tacksam för att jag fick fira den så med familjen. 

Dessvärre kändes delar av sammankomsten inte äkta, det kändes som ett slags spel. Vi känner inte varandra och har inte mycket gemensamt. Visst, det är bättre nu än förr. 

Det är dock inte så med alla i familjen, tack och lov!

Mr Jag önskar er 

en riktigt varm, kärleksfull, nykter, drogfri och God Jul

En annorlunda julklapp

Just nu skulle jag vilja skrika, svära, spotta, slå, skrika och svära lite till...

Jag känner mig hm, förföljd, kan jag kalla det så? Lite "offeraktigt" känner jag mig som jag ligger ner och privatpersoner och en del företag bara sparkar på mig. För nån vecka sedan hade jag folk från via hyresbolaget här hemma för att fixa en sak. De skulle höra av sig innan, men gick bara rakt in - och fixa det dom skulle samt förstörde lite annat.
När den nya företaget kommer för att fixa det de förra förstörde, jag då lyckas de förstöra lite annat....
Jag har för andra gången på kort tid fått en trevlig elräkning, på min gamla adress - för elförbrukning och nätavgifter EFTER att jag både flyttat och över telefon sagt upp abonnemanget där....
För ca två månader sedan tänkte försäkringskassan dra in mitt bostadstillägg för att den förra hyresgästen inte hade flyttat sin folkbokföring.. men efter många samtal och kontakter med hyresvärd m.m fick jag behålla bostadstillägget.
Som grädde på det här klisteraktiga budget moset ringde kronofogden i morse, de överväger att ge mig avslag på skuldsaneringsansökan - varför då? Jo tydligen har jag en sambo, samma kvinna som höll på att kosta mig bostadstillägget för två månader sedan....
Som sagt, jag vill skrika ut min frustration, irritation och aggression.
Det ända positiva med allt det här är att jag inte en ända gång tänkt tanken, eller känt känslan, av att droga ner mig som någon slags tillfällig lösning (så som jag direkt hade gjort förut) och för det är jag oerhört tacksam.
Vem vet, det här är kanske en annorlunda julklapp - en prövning av min drogfrihet, jag kanske rent av ska vara j*vligt tacksam för andras inkompetens?!

Typ, god jul Mr J *pooof rätt i huvudet*

Bulimi light

Så var det dags igen. Jag hade varit iväg nästan hela dagen. Köpt julklappar bland annat. Jag tänkte äta på Ikea men där var fruktansvärt mycket människor så jag tänkte jag väntar tills jag kommer hem. När jag kommit tillbaka med bussen behövde jag handla något att laga till. Förvisso har jag en del hemma, men var sugen på något annat även om jag inte riktigt visste vad. Det slutade med att jag inte köpte någon mat, istället blev det en massa choklad och glass. När jag kom hem tryckte jag i mig nästan allt och 5 minuter senare låg jag på knä på toan och kräktes upp allt, självmant.
Det kan väl tyckas så enkelt som att "men orka stå i kö på Ikeas lunchrestaurang istället" eller "låt bli att köpa choklad och glass", men det är inte så enkelt. Det här händer även när jag ätit som jag ska.
Jag är glad att jag lyft problemet med psykologen, men samtidigt känner jag att jag behöver agera. Det börjar kännas akut. När jag vaknade i morse gjorde det ont i höger sida, under revbenen.
Vad fan gör jag? Varför plågar och misshandlar jag min kropp? Det är ju precis samma som jag gjorde i form av narkotika tidigare.
Jag blir så arg, jag blir så ledsen..

Medvetenhet

Visst låter det bra, medvetenhet. Men medvetenheten kan vara jobbig med. Eller snarare att att inte agera efter medvetenheten.
Jag träffade psykologen idag. Hon började med att säga att hon kommer sluta för hon fått ett annat jobb. Men hon ska vara till Mars mest troligen så vi får försöka jobba intensivare, efter jul, och lite extra semester för hennes del...
Men iallafall. Hon berömde mig för min medvetenhet och att jag analysera situationer. Men jag menar att det inte räcker att analysera situationen och vara medveten, jag måste ju agera! Jag vill agera! Jag vill bryta mitt destruktiva överätande. Jag känner att jag behöver hjälp med att göra en fungerande matplan, typ för en vecka i taget. Jag stirrar mig blind på vad jag inte "kan" äta (sånt som jag överäter) och min fantasi för att fixa ihop något relativt nyttigt och gott är inte den bästa.

Nelson Mandela

En av modern tids största personer har nyligen avlidit, Nelson Mandela blev 95 år gammal.

Härom dagen såg jag en dokumentär om honom. En av mina första tankar om honom är att det verkligen är helt otroligt hur beundransvärd han var och hur mycket han har betytt för inte bara det sydafrikanska folket, utan för hela världen.

Tidigare visste jag inte att Olof Palme, statsminister 1969-76 och från 1982 fram till sin död 1986, med sitt parti socialdemokraterna hade en nära relation med ANC och arbetade för Nelson Mandelas frisläppning. Moderaterna däremot var emot det.

När Nelson Mandela slutligen släpptes den 11 januari 1990, var det första land han besökte Sverige. Men statsminister Olof Palme hade tyvärr mördats 4 år tidigare och Mandela kunde inte tacka honom för sitt arbete.

Jag hoppas att världen kan fortsätta med Mandelas anda, annars kommer att spiralen av våld och hämnd mest sannolikt fortsätta i all evighet.

Den som inte känner till mycket om Nelson Mandel ber jag läsa om honom här. 

Om apartheid kan du läsa här.

Om mänskliga rättigheter kan du läsa här. 

Vill du engagera dig på något sätt rekommenderar jag: 

http://www.amnesty.se 

http://www.unhcr.se/se

Bara lite till

Jag har ett nytt missbruk. Mat, socker. Jag måste inse fakta. Det är superlätt att byta ut det ena mot det andra. Att äta 3 hg choklad varje kväll, utöver en massa annat (som till viss del hettsäts), är inte friskt.
Mitt ätande ger mig ångest, det ger mig säkert också en stroke eller hjärtinfarkt om ett par år ifall jag fortsätter.
Jag vill inte, men likt förbannat fortsätter jag trycka i mig bit efter bit. Vid var och varannan tugga tänker jag på den där stroken som väntar på att få slå till. När jag ska sova mår jag illa rent fysiskt, under dagen har jag kramper i magen, gaser, förstoppning och det hugger till bakåt ryggen och i höger sida.
Jag vill inte, jag vill verkligen inte må dåligt. Men någonstans mitt i detta sjuka finns en bit av vilja som kedjats sig fast. En vilja av att fortsätta äta, bara lite till.

Min hjärna säger
"Jag tar tag i det imorgon"
"Äsch, idag har jag varit så duktig"
"Idag är redan körd, jag fortsätter"
"Denna veckan är redan körd, jag tar tag i det på måndag"
"Det är snart jul, jag tar det sen"
"Ska jag aldrig kunna unna mig något"
"Vad ska jag ha för gott till filmkvällen?"
osv...
Mitt förnuft och min fysiska kropp vrålar sig hesa som i en upprepande grekisk kör; sluta nu, sluta nu!

Andas

Aaaa! Så frustrerad jag kan bli ibland på nivån på klassen. Andas Mr!

Jag vill inte sponsra dem

Skolan jag går på samlar in pengar till välgörande ändamål, men ett av dem är till en förening jag inte känner att jag vill sponsra. Jag är emot en av deras kampanjer som jag anser är baserad på felaktiga grunder. Jag har läst undersökningen som det baserar sina åsikter på. Kampanjen skickar ut delvis fel signaler till samhället och smutskastar en stor grupp människor som kämpat hårt för att få ett bättre liv - de behöver inte den negativa synen på sig som den föreningen spyr ur sig.
Vad jag vill säga är att jag tycker det är tråkigt, ledsamt och mycket dåligt, att de får basunera ut att en hel grupp människor är obotliga missbrukare som alla har sido-missbruk och säljer delar av sina medicindoser. Att det sedan i princip dömer ut en hel del av sig själva, och många många andra med exempelvis adhd och add, genom att utesluta människor med en viss typ av mediciner är också beklagligt. Helt otroligt är att att staten sponsrar dem med ekonomiska medel dessutom. De gör förvisso säkert en hel del bra också, men exemplen jag nämnt är så grovt fel att jag inte kan låta bli att yttra mig.

4: samtalet

Jag hade fjärde samtalet med psykologen idag. Vi började göra en tidslinje och det blev jobbigare än jag tänkte mig. Emellanåt satt jag där och tänkte att herregud, vems liv är det jag beskriver, men jo, det är mitt. Fy f-n vilket lidande! Det blev så tydligt, och jag är så otroligt tacksam för hit jag kämpat mig.

Jag hoppas jag aldrig blir så sjuk så att jag tror jag är frisk.

Mannen!

Kul att höra från en lärare när jag frågar, "är arbetet åtminstånde godtjänt nu?"
-"Godtjänt? Mannen, du är här uppe" säger han och håller handen med utsträckt arm ovanför huvudet och ler med sitt speciella leende.
Vanligtsvis uppskattar jag inte att bli kallad mannen, men jag gör ett undantag idag! :)

Det går bra nu

Precis som rubriken förtäljer går det bra nu. Med "det" syftar jag på skolan. Ibland förvånas jag över initiativ jag tar, jag bara får ur mig att det där vill jag göra och märker sen att det här är riktigt kul. Det teoretiska går riktigt bra det med.
Jag tror att beslutet jag tog för ett par månader sedan är ett utav de absolut bästa, nämligen att börja plugga!

Oförmåga att skapa

Jag håller på att skriva ett arbete i historia. Ämnet är HBT (homosexuella, bisexuella och transpersoner), och jag har själv valt det. Jag har aldrig skrivit arbeten, uppsatser, på det här sättet. Jag har fått en manual, alltså hur arbetet ska ställas upp. Det ska vara inledning, frågeställning, syfte, metod (i detta fallet muntlig historia), analys, källförteckning och litteraturförteckning. Typsnittet ska vara new times roman , fet still 16 punkter där, normal 12 punkter där, källmarkeringar osv. Sen tillkommer såklart egna rubriker och det viktigaste - själva innehållet. Där är två syften med att vi i klassen får göra detta, dels för att vi ska lära oss vad muntlig historia är och dels (och troligtvis främst) för det är såhär arbetena ska se ut på högskolan. Det är ju bra att redan nu få lära sig hur arbeten ska se ut. Problemet för mig då, ja det är att jag inte tycker mig kunna skriva, eller rättare sagt skapa/konstruera. Jag fungerar bättre med rena fakta. Här ska det vara en analys av det jag skriver, det ska vara jämförelser. 

Här är förvisso en egen skapad mening: Muntlig historia innebär att i en analys återge en levande persons erfarenheter om en händelse genom att intervjua denne.

Jag har gjort intervjuerna, jag har (som den ända i klassen) skrivit hela arbetet och lämnat in i tid. Och eftersom jag lämnade in i tid, har jag fått feedback och får då möjlighet att bygga ut och/eller fördjupa. 

Nu är det ju så att jag sitter här och skriver, och ska vara klar till måndag (eftersom jag begärde ett datum då jag ville inte arbeta med detta hela terminen, som en del skulle göra enligt läraren), och känner fortfarande att jag inte kan skapa....

En dikt

Fryser, svettas
Nattligt möte, heroin

Ögonlocken faller, livet tystnar
Själen lösgör sig
Vill bli fri
Fri från smärta, ångest och frustration

Blankt, borta

En knuff från ovan, skimrande ljus
Öppnar ögonen
Skakar, allt skakar
Tankar letar sig fram
Känslor blossar upp
Skriker, slår
Jagas, plågas
Vill inte, vill

/en dikt jag skrev i svenskan och som fick omdömet "Starkt! Mycket, mycket bra!"

Bättre att vara hetero?

Kände mig så ensam igår kväll. Tittade lite på körslaget och kände mig helt blödig. Jag är inte desperat efter någon, men jag tror väl inte människan är gjort för att leva ensam. Jag behöver också kärlek.
Det är också i de känslorna som tankar på alkoholen har en förmåga att dyka upp. Inte som i att dränka ensamheten, utan mer som i att det skulle generera sällskap. Att alla andra dricker, att det är lättare att träffa någon på krogen eller nån klubb. Igår kväll var också en sån stund där jag önska att jag inte är homosexuell. Jag inbillar mig att det skulle vara mycket lättare att träffa nån då. Gayvärlden är så ytlig dessutom. Jag tänker att det skulle vara f-n så mycket lättare att nån gång kunna bli en pappa. Det är så klart inte omöjligt nu heller, men jag är precis i början på min liv. Jag håller ju på att ordna upp och bygga ett liv nu när jag är 35+.
Ja, det känns lite stressigt, och ensamt ända in i själen (!) men nej, jag vill inte vara hetero, men ibland vill jag inte vara gay heller.. lite jobbigt sits.

Kallprata?

Onsdag. Tiden har så klart alltid gått i samma takt men nu känns det som den verkligen går fort Om drygt två månader är det jul och halva skolåret har då redan gått.
Jag vet inte hur många läxor jag haft såhär långt men det skulle vara kul att se hur många det blir på en termin. Jag hörde igår Jan Björklund (FP) uttala sig om att det behövs mer läxor i skolan. Kändes lite, stressande. Nu hörde jag i och för sig inte i vilka årsklasser det gällde.
Ja, lite småprat var det. Eller kallprat kanske man säger?

Jag håller på med en nertrappning av medicinen jag haft i cirka 19-20 månader, som jag tidigare skrivit, och jag tänker mig att för varje sänkning jag gör så släpper jag lös en bit av mig själv. För att ta hand om mig på bästa sätt har jag tagit hjälp av en psykolog och vi har nu träffats vid två tillfällen. Sist så pratade vi mycket om självförtroende, eftersom jag tycker att det är en av bitarna med mig själv som jag behöver jobba med. I det diskuterade vi också att kallprata. Att jag tycker jag har svårt för det. Verbalt, inte lika svårt i skrift. Vi pratade en del om hur livet sett ut, när jag växte upp och fram till nu (i korta drag). Hon återgav sen delar av det och jag hörde verkligen hur sjukt det faktiskt varit. Visst har jag förstått det, men att höra en annan berätta det kändes på ett sätt jag inte själv känt.

Skolan nästa!

Jag kommer alltid gör det

Jag har haft tankar på alkohol. Romantisering. Minnen som letat sig upp och tankar som att "jo, men jag kan kanske dricka", "min lever är inte sjuk längre, den hade klarat det", "jag vill kunna ha så roligt som de verkar ha". Sista dagarna har det varit en hel del pratande om alkohol och droger i och för sig, bland andra på skolan och det går inte alltid att komma ifrån.
Men en annan sak som hände ikväll får mig att tänka om. När jag var på gymmet nu sent ikväll så kom en securitasvakt för att kontrollera att det var behöriga som var där. Jag kände igen honom från tiden i mitt missbruket, vilket han också gjorde. Han har ringt på hos mig ett antal gånger i två tidigare lägenheter, jag har varit så påverkat och uppfört mig så fruktansvärt illa när han träffat på mig. Men han frågade hur det var med mig och sa gång på gång att han tyckte det var sån skillnad på mig nu, till det bättre. Han var uppriktigt nyfiken på hur livet såg ut nu och vad jag hade för planer. Han tog i hand när han gick och önska en trevlig helg. Då tänker jag att om jag skulle ta den där ölen, eller ett glas vin, jag vet att jag kommer gå rakt in i ett missbruk och efter bara nån vecka är allt precis som förut. Livet kommer rasera. Jag har gjort det förr och jag kommer alltid göra det.

I CAN..

Funderade härom dagen och tänkte att jag skulle vilja lägga all den energin jag just nu lägger på maten (hur jag äter, vad jag äter, att jag inte vill äta den osv) på studierna istället. Det skulle vara så skönt, och troligen göra pluggandet mer effektivt.
Jag var hos psykologen första gången i måndags. Hon använder sig både av KBT och psykodynamisk terapi och bad mig fundera på tills nästa gång (kommande måndag) vad jag skulle vilja att vi använder. Hm, det känns inte så lätt för mig att veta. Jag skulle också skriva ner saker jag vill jobba  med och göra en prioritering.
För någon dag sedan fick jag läsa inför en del personer, det var under 50 stycken, men mer än i en klass. Så nervös jag var, men så stolt jag kände mig efter. I nästa utmaning blir det 300+ och fritt från hjärtat!
..DO IT!

Är halva jag tillbaka?

Jag är nu nere på nästan halva dosen. Är då nästan halva jag tillbaka? Tillbaka till vad, från vad?
Det är inte så lätt att märka förändringar hos sig själv men jag tror att jag faktiskt märker någon. Hur den ska tolkas, som positiv eller negativ, är svårt att säga. Blandad kanske är ett bra svar.
Det gick en tid, nästan 4 veckor, där jag inte pratade med min sponsor. Jag följde inte mina rutiner och jag var knappt på några aa/na-möten. Tills slut ringde jag min sponsor efter mycket velande. Det kändes som något släppte, kanske att jag tjallat på mig själv för honom, och han sa ungefär att nu gör vi så här (...). Jag började gråta dels för jag fick ur mig saker och dels för att någon annan nästan bestämde över mig, för det behövdes. Tanken är nu att ha en tätare kontakt med honom och det känns bra. Vi avslutade precis ett samtal som också kändes givande och har gjort en plan för det kommande två dagarna. Sen pratar vi igen och gör vi en ny.

Kriget är över

Jag har nyss flyttat. Lite närmre till skola och övrig civilisation. Som jag har längtat! Helt underbart och ett tydligt tecken på att det lönar sig även rent materiellt att fortsätta vara en skötsam produktiv medlem i samhället. Om 4 dagar, förutsatt att jag fortsätter så här, så har jag gjort deti 1½ år.
Jag har dock kvar min medicinering och det känns bättre för mig att numera säga att jag är tacksam för min missbruksfria tid, än drogfri. Jag anser inte att jag missbrukar, knarkar, bara för att jag har en narkotika-klassad medicinering. Jag mixtrar aldrig utan följer ordinationen till punkt och pricka. Däremot upplever jag att jag känner av medicinen. Jag trodde och tyckte mig inte känna så i början. Men jag genomgick en så kallad interferon-behandling för min hepatit c då och självklart påverkade den hur vad jag kände. Jag tror att jag därför inte kände av medicinen på samma sätt som jag sista månaderna gjort.. Det känns otroligt skönt att jag har påbörjat en ned-trappning. Tanken är att var 4:e vecka sänka dosen, alltså göra detta väldigt sakta. Det finns alltid möjlighet att stanna upp eller höja tillbaka en bit, men min förhoppning är att kunna fortsätta hela vägen.
Det har pågått ett litet krig i huvudet på mig angående mina "brickor" och min  medalj, alltså dom jag fått efter 6 månader, 9 månader och sen efter 1 års "drogfrihet". Det är egentligen snart dags för den som heter "18 månader".

Men jag har bestämt mig nu. Kriget är över. Jag tänker inte ta 18 månaders brickan. 

Jag missbrukar inte, jag knarkar inte, men jag vill inte så länge jag har denna medicineringen ta nån bricka eller medalj. Jag funderar lite över vad jag ska göra med dom jag har. Jag vill inte lämna tillbaka dom, för jag vill ha "ta" dom igen. Just precis dom som jag har hållit i och just precis den medaljen som har skickats runt och laddats till mig. 

Läxa efter läxa

Ja skolan är igång och redan efter cirka en vecka sitter jag med 5 läxor och ett matematik-kapitel som allt ska bli färdigt till nästa vecka. 2 av läxorna är projektarbete med muntlig redovisning. Den ena tog jag självmant på mig när ingen annan först vill börja. Det är en stående redovisning varje vecka, så går det runt bland alla i klassen, 2 åt gången. Jag tänkte det är lika bra att direkt gå emot rädslan av att stå framme vid tavlan och tala inför övriga, det kommer ju faktiskt bli mycket mer av det framöver.
Under en stund när vi i min grupp skulle jobba med det ena projektet började jag fundera "vad fan gör jag här", för dom var mer intresserade av att snacka "brudar, festa, röka och snorta". Det var så påtagligt att vi är i olika åldrar, där jag tillhör dom "gamla", och jag funderade över hur det ska gå att samarbeta under resten av skoltiden. Men, det blev lite bättre efter några timmar. Under lunchen fick jag mediterat en stund och kände att jag kunde hantera det bättre med. Det handlar ju inte bara om dom, utan hur jag ställer mig till dom och på vilket sätt jag går in i samarbetet med. Ge och ta.

Dagen före

Imorgon är första skoldagen. Tidigare har jag "bara" gått en slags förberedning. Nu är det den långa linjen och då kommer det vara en och samma klass och klassrum, man får en mentor och allt blir mer på allvar. Jag hoppas att jag ska klara av det, men det tror jag. Fast även ekonomiskt hoppas jag att jag klarar av det. Terminsavgift och busskort tillsammans är ca 1400 kronor per månad, och med tanke på att jag lever på existensminimum blir det oerhört tufft.
Jag är sugen på att börja och jag tror jag har en bra motivation. Säger jag nu iallafall :)

Känsla

Jag känner mig lite ensam. Det känns tomt. Tidigare kände jag mig arg.

På ovanstående rad har jag beskrivit att jag känner något. Det jag verkligen kände tydligast var att jag var arg. Jag tror mig till och med veta att jag kände mig lite arg och inte mycket arg. Det kanske låter flummigt det jag skriver, men det är skönt att veta att jag faktiskt kände något. Inte bara veta att teoretiskt ska jag känna si eller så. Rätt ofta är det dock så att jag vet att jag borde känna något men inte gör det rent fysiskt. Ibland känner jag men kan inte identifiera vad. Sen kan det nog vara så att en känsla jag teoretiskt bör ha inte känns konstant. Som tacksamhet. Att känna tacksamhet för att jag inte längre sitter på en toalett med en nål i armen, att jag inte längre lever i missbruket. Teoretiskt bör jag ju vara tacksam, men ja jag tror inte tacksamhetskänslan måste vara konstant.
Jag är rätt säker på att den medicinen jag är ordinerad och tar exakt enligt anvisning påverkar det här med känslorna. För jag tror att det måste finnas mer än att känna lite eller mycket. Det måste vara som på en termometer, grader av en känsla, en skala av känslor. Inte så "antingen eller".

Medicineringen

Jag har haft flera samtal som handlat om min medicinering och jag har beslutat mig för att försöka med en ut-trappning. Har också bestämt mig för att ta hjälp av en psykolog. Jag vill veta vad jag flyr från, vilka känslor det är. Jag tänker mig att vid nedtrappningen av medicinen kanske mer känslor släpps lös inom mig och att då ha en psykolog till hands, utöver min sponsor och na-möten, är en god idé.
En sak jag funderat över är att det är lite som att jag åkt på en räkmacka in i drogfriheten, så sätt att jag sluppit opiat-sug på grund av medicinen. Det här med att ta ett beslut om att bara för idag ska jag vara drogfri, och sen kämpa sig igenom första tiden av många och starka sug, sug vid motgångar, sug vid konflikter och så vidare.. det har jag inte gått igenom. Jag säger inte att allt varit en dans på rosor för det. Tanken på att lösa mitt eventuella problem med någon drog har ändå funnits där, konstigt vore väl annars när det har varit lösningen under så många år. Det har varit det mest naturliga, att på bara ett par sekunder stänga av själen. Men det fysiska suget har jag inte haft.

Obehaglig dröm

Jag berättade för min sponsor om en dröm jag hade härom dagen och att jag inte förstod varför jag drömde den, igen, och just nu. I drömmen är jag jagad av en man som håller mig fången. Jag vaknar vid två tillfällen av att jag försöker skrika hjälp. Men jag skriver om gamla händelser i anonyma narkomaners steg 4 och kanske drömde jag om den människan för att jag behöver ta med han i det jag skriver, där rubriken är "Harm". Sanningen är att den människan jag drömde om hade jag förr i tiden långt gångna planer på att skada något så fruktansvärt illa att jag till slut mådde illa över den inre synen av vad jag tänkt åstadkomma. Jag vågar inte skriva det här och jag vill inte ens tänka på det. Han överföll mig vid två till fällen. Ena gången satte han en kniv mot halsen, misshandlade och rånade mig. Vid andra tillfället misshandlade han mig med ett basebollträ och höll mig fången i mitt hem i vad som kanske varit 2-3 timmar men som kändes som en vecka. Den otryggheten jag kände efter det är så fruktansvärd. Tiden innan rättegången var fruktansvärd, jag vågade knappt vara utomhus. 3 ynka månaders fängelse fick han för den första händelsen, den andra hände nått år senare och betydligt värre på grund av att jag anmälde första gången.
Samtidigt, det var på grund av drogerna jag träffade på den människan. Kanske var drömmen också en påminnelse om vad som väntar ifall jag plockar upp drogerna igen.

Telefonmöte

Precis provat ett oa-telefonmöte. Det är som en telefonkonferens och går till som ett vanligt möte. Jag ville mest lyssna, jag känner att jag verkligen behöver lyssna på hur andra gör. Men jag behöver också agera, jag kan inte bara låta det skena. Det funkar inte att hetsäta varje dag och sen kräkas var och varannan dag. Det funkar inte i längden med ångesten det ger.
Ibland tänker jag bara att varför i helvete ska jag ha den här jävla sjukdomen? Beroendet. Men så är det och förhoppningsvis kan jag känna att det är rätt okej en dag. Det finns de som menar att det till och med är en välsignelse. Jag har en bit kvar till dess dock.

Detta förbannade matmissbruk!

Hela dagen gick fint och jag fick till och med tränat. Men nu ikväll kom tankarna på bara lite glass. Jag satt i soffan och skulle kolla tv. Det är väl lite där problemet ligger, jag har svårt att bara vara och bara känna vad jag känner, och vad känner jag egentligen? 

Det sluta med ett besök till affären och där köpte jag både choklad och 1 liter glass. Chokladet börja jag äta direkt utanför entrén. Väl hemma tog inte lång tid innan både det och glassen var slut. Det tog heller inte lång tid innan jag börja må dåligt av det, fysiskt men mest psykiskt. Jag satt en stund i soffan och reste mig sen och gick ut på toa och satte fingrarna i halsen, gång på gång. Efter jag kräkts upp allt kom det kom lite blod ur halsen och ur näsan. Kände mig alldeles varm och svettig, darrig och kände mig svag i knäna. Mitt i detta dåliga mående fanns något som kändes bra, något som "kändes som det skulle", där var något jag kände igen, samtidigt som jag mådde dåligt över att ha tvingat mig att kräkas.

På söndag ska jag mest troligen till OA, anonyma överätare. Behövligt!

Mod

Varje morgon ber jag och jag sista tiden har jag bett om framför allt ödmjukhet och mod.
Ibland, som idag, behöver jag det där extra modet och till slut fick jag tillräckligt med det för att prata med min sponsor för första gången på två veckor. Det är verkligen inte bra att sitta själv med sina tankar och funderingar. En ensam missbrukare är i dåligt sällskap heter det. Det var riktigt skönt att prata lite med honom och jag känner att jag har fått förnyat energi till att fortsätta med mitt 4:e steg; "Vi gjorde en grundlig och orädd moralisk inventering av oss själva". 

Besökte mamma

Här sitter jag och lyssnar på lite musik och tänker, nyss hemkommen efter ett besök hos min mamma och ena syskonet.
Jag hade en tanke med att hälsa på, mer än att bara umgås en stund. Jag ville veta en del från när jag var liten. Jag ville veta hur gammal jag var när hon var gift med den, jag ville veta hur länge jag bodde där, jag ville veta om jag var själv med den och främst ville jag kanske få svar på varför så många år är helt bort-raderade ur mitt minne.
Efter vi fikat satte mitt syskon igång en dvd med en serie. Sen sa hon "oj jag vet inte om det är okej", avsnittet handlade om att sonen i familjen hade ett missbruk och hon ursäktade sig. Jag sa att det gör inget. Men minnen väcktes. Jag kom tänka på ett annat tillfälle som jag hälsade på, då var jag fullproppad med heroin och vi satt ute i deras kök och fikade. Jag vet jag sa att jag var riktigt bakis. Jag tog mod till mig och berättade som det var, bad om ursäkt för jag ljugit och kommit dit påverkad och med heroin i fickorna. Jag kämpade emot tårarna, höll andan, blinkade. Sen sa jag att jag ville fråga några saker. Jag sa att jag minns i stort sett inget under många av dom först åren och funderar såklart över anledningen, för jag tänker att det kan finnas en anledning mer än att jag knarkat bort mycket. Jag frågade när hon var gift med den. Hon tänkte, och sa att hon inte mindes riktigt hur länge dom var gifta, hon tittade ut i vardagsrummet en stund och sen på mig igen och sa "han misshandlade mig och hade det inte varit för dig en gång hade jag kanske inte suttit här nu, den gången kom du in i sovrummet när han misshandlade mig och det var antagligen därför han slutade då". Jag satte handen för munnen, blundade. "Jag tror nog bara du var 2 år då, jo nån gång var du ensam med honom". Jag fortsatte kämpa emot tårarna men till slut brast jag. Hon flyttade fram ett steg och kramade om mig, båda grät.
Det fick räcka denna gången.

Nykter dejt

Yes, jag har dejtat. Igår träffade jag en kille som jag chattat med under nån månad. Vi hade bestämt att ses en gång tidigare men då hoppade jag av dagen innan. Dels så ville jag inte helt och hållet och dels så tyckte jag det skulle bli för jobbigt. På morgonen igår började jag känna samma, att det skulle bli för jobbigt. Jag kan faktiskt ofta känna så, även om det inte är en dejt. Som att träffa en vän alltså. Nu har jag i och för sig inte så många och djupa vänner. Med det menar jag att jag tror jag skulle kunna känna mig mer avslappnad i sällskap med någon som jag känner väl. Tillbaka till igår-morse. Samtidigt som jag messade med syskonet och skrev att jag delvis kände för att hoppa av igen, så skickade jag ändå också ett till honom och frågade om han fortfarande ville ses. Jag tänkte att jag måste gå emot tryggheten i mig, annars kan jag aldrig lära känna nya människor och än mindre hitta nån kärlek i framtiden. Han svarade rätt snabbt att han fortfarande ville ses och vi bestämde ett klockslag. Därefter började nervositeten slå på. Syskonet frågade i sms:et vad det värsta som skulle kunna hände var, och för mig skulle det vara att behöva skicka iväg han, att be han gå, att säga nej.

På eftermiddagen mötte jag honom vid bussen. Det tog faktiskt en stund innan jag såg honom bland dom som gick ur bussen och då var dom ändå inte många. Saken är den att jag bara sett han på några bilder på det internet-community som vi båda är medlemmar på. Bild och verklighet är två saker, ofta olika och rätt mycket även i detta fallet. Dragen fanns där men det kändes ändå rätt mycket som en annan person. Sen är det delvis min uppfattning som jag bildat mig av bilderna jag sett och mail och sms-kontakten vi haft. 

Vi tog en promenad längst med stranden som jag hade föreslagit tidigare i sms:et på morgonen och efter det åt vi glass med bär och drack te till det. Samtalet flöt på bra i stort sett hela tiden. Jag var inte bara den som lyssnade utan var med och ställde frågor och kommenterade och berättade. Jag hade gått igenom flera gånger i huvudet vad jag skulle säga om han frågade si eller så, det "fattas" ju rätt många år i mitt liv, men under samtalets gång tänkte jag inte ens på det. Konstigt nog, och skönt, så släppte nervositeten efter kanske redan 10 minuter. Efter cirka 3 timmar kände jag att "nä men nu får han gärna dra sig hemåt", så frågade jag först lite fint om han sett ut returresan. Han hade inte det så då slog jag upp tiderna på datorn och sa sen att jag tyckte nästa buss skulle bli bra. 

Fatta, jag bad han gå! Precis det som jag trodde mig skulle tycka vara det värsta. Klart det kändes lite obekvämt, men jag gjorde det! Sen kanske det var lite ofint att bussen jag föreslog gick efter bara 6 minuter men jag bor 1 minut från busshålls-platsen och han verkade inte ta illa upp. 

Känns bra att ha gått emot nervositet och trygghet och att våga säga ifrån. Jag var stolt efteråt. Nu kanske jag lite lättare vågar träffa nån mer, nu när jag lite bättre förstår att jag inte är så usel som jag faktiskt emellanåt trott, att jag inte är värdelös, att jag får säga nej och att jag inte behöver vara använda droger för att kunna umgås.

Ånger

Jag bestämde mig i morse för att verkligen försöka undvika sötsakerna.. men vid 18 stod jag på Ica med choklad och två små paket glass. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte. Rätt snabbt var det slut och jag snegla på klockan, "är där öppet ännu?". Tankarna börja snurra, börja känna mig uppsvälld och ångerfull.
In på toaletten och ner på knä, böjd över toastolen med fingrarna i halsen. Kräktes. Ögonen rann och näsan full av snor. Till slut kom bara magsyran upp, tillsammans med blod.
Efteråt, yrsel, illamående, magont och mer ånger.

Snedsteg med påminnelse

Helgen avslutad och rutinerna är tillbaka. Jag märker att jag tycker rätt bra om rutiner.
Tillbaka till helgen. Igår fyllde mitt ex år och redan för några dagar sedan satte det "griller" i huvudet på mig. Jag hade först inte tänkt berätta om detta för någon, jag kände mig rädd för vad som skulle tyckas om mig. Gamla tankar och känslor kom och jag började tycka synd om honom. Jag var och skulle hämta min cykel och tänkte att jag cyklar förbi och säger grattis. Jag hade fått höra att det skulle gå bättre för honom nu. Han öppna dörren och jag gick in i vardagsrummet, jag sa grattis samtidigt som jag kände mig nervös. Jag tittade mig omkring, det var fruktansvärt skitigt överallt, det låg droger på bordet och han verkade påverkad. Han började till och med prata om droger. Jag slogs då direkt av tanken "Vad fan gör jag här", varpå jag sa att jag måste gå. Tänk om jag hade haft en svagare dag. Jag kände mig besviken på mig själv och tänkte att det här berättar jag inte för någon. Men idag förstod jag att det blir helt fel, jag vill inte ha någon "hemlighet". Jag delade med mig om det på ett möte och pratade först med min samtalskontakten på laro-mottagningen och nu ikväll med min sponsor. Nu känns det bättre.
Vad har jag lärt mig, finns det något positivt med detta? Jo, jag varken behöver eller vill gratulera honom och jag kände en stark avsky till misären missbruket för med sig och till själva drogerna. Oavsett vad vill jag aldrig tillbaka till det, en dag i taget.

Bli närvarande

Jag har kämpat mycket sista tiden, och gör än, med att bara vara. Jag känner mig osäker på hur jag ska vara, vad jag ska säga, hur jag ska röra mig osv. Jag är alldeles för upptagen med tankar på sånt. Jag behöver släppa fokuset på mig själv och bli närvarande istället. Rikta uppmärksamheten på vad som sker runt om mig istället för i mig.

Sweet dreams!

Snart dags för meditation, ska prova en annan position, och sen ska det sovas! Imorgon träffar jag mindfulness-instruktören, spännande!

Meditera

Jag har provat att meditera 15 minuter varje kväll i ca 3 veckor nu, och jag har lagt till 10 minuter på morgonen också. Vad jag hört så ska det vara särskilt nyttigt att meditera just på morgonen och det låter ju rätt vettigt, att kunna ta med mig lugnet jag får in i dagen. För lugn det blir jag och om jag ska göra en kort utvärdering av den perioden jag mediterat så är det just lugn jag känner mig. På sikt så tror jag att jag kommer få ut ännu mer ur det. Nu i veckan ska jag träffa en som är utbildad mindfulness-instruktör för att få en introduktion. När jag var i Danmark var jag på ett Buddistkollektiv/center och provade meditera med dom. Det är intressant att testa olika och kanske hittar jag något som känns bra för mig.
Vilken kontrast det är, meditation och heroinmissbruk. Ibland kommer känslan verkligen över mig, känslan av hur otroligt skönt det är att det aktiva missbruket ligger bakom mig. Ändå kan jag känna mig väldigt ledsen och uppgiven för vart jag är i livet, jag kan till och med känna mig besviken på mig själv. Samtidigt vet jag också att jag tagit mig en bra bit framåt, livet är faktiskt så mycket bättre nu.

Midsommar

Då var det dags för midsommar. Ikväll ska jag själv bara ta det lugnt och imorgon blir det firande med nära och kära. Det blir en nykter midsommar för min del :)
Önskar alla en trevlig midsommar/helg!

Budget 2

Jag har precis gjort min andra riktigt ordentliga budget i livet. Det är inte speciellt kul kanske, men nödvändigt för mig. Även om jag inte har mer att spendera så blir det ändå som att jag tar mer kontroll över hur mycket som får gå till olika kategorier. Förresten när jag tänker efter så har jag ju faktiskt i stort sett hela min inkomst mer än förut, med tanke på att jag använde det mesta av dom till droger då. Sen om jag tänker efter ytterligare en gång så har jag ju 2480 kronor mer denna månaden, eftersom jag fick den summan ur en fond. Jag hade först tänkt använda dom till skolans första terminsavgifter, men jag har gjort en del ändringar. Jag tänker bland annat använda cirka 1000 kronor för att kastrera katten, det skulle gjorts för ett bra tag sedan. Sen har jag faktiskt spenderat lite på en ny rakgel och nya rakblad. Det förra skummet gjorde mest troligen huden torr och bladen jag hade kvar var använt mer än en månad. Dom kostar cirka 130 kronor för 5 blad och gelen cirka 40. Inga stora summor men med den ekonomin jag generellt har finns det dåligt utrymme för sånt. Många bäckar små. Det får ofta bli de billigaste sakerna, ibland dock med sämre kvalitet. Annars så har jag köpt lite annat som jag ansett mig behöva men inte kunna köpa innan, men jag har också en del kvar.
Hm. Det känns som vuxenpoäng detta!

Semester

Jag kom hem idag efter en liten semester på 4 dagar i Danmark. Det var riktigt trevligt och jag fick till och med doppat mig i havet. Har inte badat i havet på många många år, förvisso var det kallt men ändå.
En trevlig överraskning väntade hemma, jag har blivit beviljad 2480 kronor från en stiftelse som ska gå till låsårsavgifterna för 1 termin. Allt löser sig!

Gullbranna 2013

Jag var spänd och förväntansfull, jag var glad och smålycklig. Tårar stack innanför ögonen påväg tidigt i morse av glädje. När jag väl var framme på konventet blev det jobbigare än jag trott. Registreringen var väl inte så farlig i och för sig och jag drog en lapp med uppmaningar ur en skål. På lappen stod att jag skulle fråga om min hjälp behövdes i caféet. Glöm det! Noway! tänkte jag. Lite senare började jag uppleva det hela jobbigt, med alla dessa människor, varav jag bara kände ett fåtal. Hur skulle jag göra, vad skulle jag säga, och till vem. Efter ett tag gick jag på ett "maratonmöte" och efter ett tag delade jag kort om det, att jag upplever det som att jag låser mig i folksamlingar. Efteråt gick jag själv iväg en stund och satt ensam på en bänk och bara fanns. Jag tänkte inte så mycket utan bara var. Sen gick jag tillbaka till sällskapet jag var där i, och tack för det, att jag ändå hade sällskap. Rätt som det var fick jag frågan att göra service, att stå i caféet och hjälpa till. Det som jag tänkte om lappen jag drog när jag kom dit att "Aldrig, Noway" men jag sa ja, om en i sällskapet (som frågade) följde med. Och det gick ju faktiskt skitbra. Trots min dåliga huvudräkning och anstormningen av "kunder". Efter det kändes det mycket bättre. Jag bör försöka att bara "Just do it", inte tänka efter så mycket. Jag försöker också tänka att jag är en person som just nu inte tar så mycket plats, jag är inte den som gärna står i centrum, främst behöver jag tänka och känna att det är helt okej med.

Nu är jag hemma igen och tycker att det blev faktiskt kul, även om det kändes jobbigt i början så blev det bra och jag trivdes mer efter nån timme. Sinnesrobönen (som blev det sista för mig) med kanske 60-70 personer i ring var riktigt häftigt, och jag var fan en av dom! :)

Konvent

Yes, imorgon är det dags. Det är faktiskt det första, men imorgon ska jag på ett NA konvent i Halmstad. Det känns riktigt spännande :) Berättar om det imorgon!

Medicineringen

Härom dagen skrev jag klart steg 3 och idag träffade jag min sponsor för att gå igenom det. Men vi diskuterade också medicinen jag har. Jag har hela tiden sagt att jag inte upplever att den påverkar mig, men jag har sista tiden upplevt att den faktiskt gör det. Dels så känner jag mig mycket och ofta trött, vilket kan vara av naturliga orsaker också, dels så har jag väldigt torr hy som precis som tröttheten är en vanlig biverkning. Men främst så upplever jag det som att mina känslor inte är lika djupa som dom egentligen är. Att jag saknar en del nyanser av känslorna. Det är som att medicinen klipper av topparna eller bottnarna. Jag kan inte säga 100% att det är så för jag är ibland ledsen och jag är ofta glad, men bara att jag misstänker att jag inte känner känslorna fullt ut får mig att vilja göra något åt det. Jag tänker att jag borde känna mer och annat också. Samtidigt har jag i stort sett hela livet tryckt undan känslor och aldrig lärt mig att tyda eller hantera dom.
Jag tänker inte vara impulsiv och sluta tvärt (utan nedtrappning) eller nu direkt. Jag har däremot, med mottagningen med i beslutet, sänkt dosen två gånger och av "bara" det upplever jag att jag känner mer. Men jag behöver prata mer om beslutet att gå vidare utan medicinering med både de på mottagningen och min handläggare på socialförvaltningen. Jag behöver låta det gå tid för att känslan i det ska komma ifatt tankarna. Jag behöver också veta mer fakta om vad som gäller. Jag vet exempelvis att det finns retentionsrätt i 1 år, vilket betyder att man får börja medicineringen igen utan kö och utredningar. Kön och utredningarna tog i mitt fall cirka 2 år, generellt ligger den tiden alltid minst på 1 år. Men sen handlar det också om mitt boende som är indirekt kopplat till medicineringen, genom vårdplanering och handlingsplan. Även en eventuell skuldsanering är inblandad såsätt att jag behöver verifierad drogfrihet, men jag tänker att det borde gå att lämna drogtester även efter fast kanske på ett annat ställe. Som sagt är det en del att ta reda på och tänka (och försöka känna) igenom.

Träffade en vän

Idag träffade jag en vän som jag inte sett på ett par månader. Av en händelse hade han ärende i fastigheten jag bor i och då ringde han på efteråt. Vi pratade lite och bestämde sedan att träffas igen på lördag och åka till ett naturreservat för att promenera och sedan äta något. Det skulle nog aldrig hänt när jag missbrukade. Jag hade inga vänner och på så sätt hade det blivit svårt med. Visst fanns det människor men de gånger dom ansåg sig vara en vän var när det fanns droger. Jag var likadan. Falsk och desperat.
Denna vännen har liknande bakgrund som mig men har varit drogfri ett antal år. Det var faktiskt en hel del tack vare honom som jag började åka till möten igen. (Jag hade varit på några möten förr med syskonet, men då var jag väldigt "nynykter", och bara en kort stund tyvärr) Han hade även då ärende i den fastigheten jag bodde i just då och vi började prata. Jag fick sen höra av syskonet att han hade hälsat till mig och jag fick då också veta att vi hade liknande bakgrund. Så nästa gång vi träffades pratade vi på ett helt annat sätt. Han frågade om jag ville följa med på möten och det blev att han skjutsade mig till och från flera möten, tills jag började känna mig lite mer säker. Sen började jag gå dit med syskonet och nu har jag inga svårigheter med att gå själv. Så den här vännen är verkligen en vän. Sann och ärlig.

Ensamhet

Jag känner mig ensam. Har funderat på framtiden och att träffa någon. Nu som nykter och hur det ska gå. När. Att jag är gay gör det inte direkt lättare. Jag saknar någon att mysa med, dricka varm choklad, se på film, massa kuddar, filtar och levande ljus. Kärlek. Jag vill dela min glädje, mina framgångar och tårar. Jag vill få stöd, kramar och kärlek. Jag vill få ge kärlek. Ta hand om och bry mig om.

Värmande ord

Igår träffade jag socialförvaltningens verksamhetschef för vuxenenheten, hon sa:
-"Det syns att du mår mycket bättre. Det ser inte längre ut som att du ber om ursäkt för att du finns. Otroligt vilken förändring. Det lyser om dig. NN skvallrar om att du gör ett bra jobb". NN är handläggaren jag har där. Jag har träffat henne från och till så långt bak i tiden som 1999 då hon jobbade som socialsekreterare. Jag glömde skriva detta igår, men det värmde verkligen och leendet jag hade blev ännu bredare :)

Utveckling

Ikväll har jag skrivit klart steg 3 och i nästa vecka ska jag gå igenom det med min sponsor. Jag ringde honom nu ikväll och pratade lite. Jag berättade att jag haft en känsla av att vara innesluten. Han sa då att det bara var nån månad sedan jag tyckte det kunde vara riktigt jobbigt med möte med människor och att jag skulle se vilken fantastisk utveckling jag gjort som nu går ofta på mötet och pratar med de flesta där, och som går i skolan och ska börja en längre linje till hösten. Att jag fått ett mycket bättre självförtroende och självbild. Ibland ser jag inte utvecklingen så det var bra att han påtalade den. Det kanske inte är så konstigt då heller om jag ibland har kvar en känsla av att vara innesluten, med tanke på det inte är länge sedan jag var betydligt mer av just det. Utvecklingen har gått väldigt fort framåt faktiskt. Så skönt och häftigt det är att utvecklas!

Ja just det, i fredags fick jag antagningsbesked till den längre linjen på skolan. Wohoo! Det är gymnasiet jag ska läsa in och eftersom jag inte har mer än ett ämne därifrån har jag 3 år att se fram emot av kunskapslärande! Det lär bli ännu mer utveckling, häftigt!

Blandade känslor

I morse var första gången på fyra veckor som jag verkligen kände för att ligga kvar i sängen, ringa och sjukanmäla mig och sen sova vidare. Men jag tvingade mig upp och kom så småningom iväg. Sista lektionen handlade bland annat om spänningar i kroppen och hur man påverkar vad man gör och hur man känner sig genom tankarna. Lite träffande med tanke på att jag tänkte sjukanmäla mig för jag hade ont i nacken/ryggen och kände mig trött. Efter skolan var jag och hälsade på min mamma och minsta syskonet. Jag var lite småspänd innan över hur det skulle bli men det gick och kändes rätt bra. Visst, det var några tillfällen när det blev tyst och jag inte riktigt visste vad jag skulle säga. Men samtidigt tyckte jag emellanåt att vi förde ett rätt vuxet samtal om skola, samhällsfrågor och ekonomi. Vid närmare eftertanke var det nog mest jag som berättade i och för sig. Jag blev också rätt tagen och ledsen när jag fick veta att dom på en månad hade 1100 kronor att leva på efter räkningar. Det är inte på något sätt mitt ansvar men det kändes inte bra. Eftersom jag precis fått lära mig hur jag gör en budget så berättade jag lite om det och rådde henne att boka tid hos en budget och skuldrådgivare. Vi kom också in på min barndom och eftersom jag av någon okänd anledning inte minns mycket så var jag nyfiken, men jag ställde ändå inte alla de frågor jag kanske egentligen hade velat. Allt får ha sin tid. Kort sagt har dagen bestått av blandade känslor.

Jag ville verkligen inte

Jag ville inte sitta i ösregnet, omgiven av gravstenar, ensamhet och ångest. Jag var förbannad på mig själv och grät. Jag satt tätt intill en stor gravsten för att skydda mig mot regnet. Egentligen brydde jag mig inte om att bli blöt, det som betydde mest just då var att lågan kunde brinna från den gula bic-tändaren. Jag var så ledsen och frustrerad, så jävla besviken på mig själv och arg på hela världen. Tyckte att varför kom ingen och bara räddade mig. Varför var jag lämnad helt själv. Varför kom ingen åtminstone med ett jävla paraply. Varför i helvete kokade inte fixen fortare för. Tårarna fortsatte rinna och händerna skaka. Jag frös som om mitt inre frusit till is, men svettades som om tändarlågan vore självaste helvetet.
Slutligen lyckades jag koka heroinet och fick fixen i mig. Rätt så snabbt tyckte jag att det var helt okej att sitta bland de döda och bli genomblöt. Synfältet var grumligt, kroppen kändes tung och andningen svag. Jag tänkte att blir det för mycket så är jag på rätt ställe. Jag tyckte det var komiskt när jag tänkte att här sitter jag och firar min födelsedag på en kyrkogård med dödens drog, heroinet. För bara några sekunder sedan kändes livet så outhärdligt och nu brydde jag mig inte om något. För tillfället tyckte jag mig må helt superbra.
Den euforin jag tyckte mig känna var i själva verket en tillfällig avsaknad av känslor på grund av heroinet. Jag klarade inte av att känna vissa känslor, jag klarade inte av att hantera dom.
Idag när jag gick förbi samma kyrkogård mindes jag igen och grät, men denna gången mer av glädje för att jag inte satt kvar där bland gravarna, totalt vilse i själen. Sista åren ville jag verkligen inte droga, men drogerna är så mycket starkare än mig.
För mig är en för mycket och tusen aldrig nog..

Positiv sidoeffekt

Så kom då beskedet att jag jag får gå kvar på den studieförberedande och motiverande kursen på skolan. Det känns som ett bevis på att saker och ting löser sig. Jag har dessutom pratat med kursföreståndaren för linjen jag sökt till hösten och ska intervjuas vidare imorgon. Skönt att det blir så snabbt. Dom ville gärna ha tillsatt platserna innan sommaren och jag vill otroligt gärna veta om jag får en plats. Men jag tror att det också kommer lösa sig på ett eller annat sätt. Så länge jag inte tar den där första drogen kan det bara bli bra. Studierna kan jag kalla en positiv sidoeffekt på drogfriheten.

Heja Sverige!

Förr hade det varit en sotig matsked, en tändare, en spruta, blodigt papper och tomma "rör" (heroin). Ikväll ser det istället ut såhär, chips i skålar med Sveriges färger och varm choklad! Det är riktigt skönt att vara drogfri!

Lära mig meditera

Aj aj aj! Det började redan igår eftermiddags. Eller rättare sagt det började kännas betydligt mer igår men jag tror något hände redan för ett par dagar sedan på gymmet. Just nu strålar en smärta från nedre högra delen av nacken och ner mellan skulderbladen oavsett hur jag vrider huvudet men speciellt när jag vrider huvudet åt höger. Jag hade tänkt träna idag men det hade nog varit rätt dumt, fast det blir lite sport genom ishockey vm som jag snart ska se.
Förr hade jag försökt lösa smärtan, precis som allt annat, men droger. Det är inte kul att ha ont men jag får se det som att där är en mening med även detta. Kanske är meningen att jag ska ta det lugnare med träningen, kanske är meningen att jag ska använda den tiden till att skriva i stegen (anonyma narkomaners tolv steg) istället. Kanske ska jag bara sitta still och lära mig meditera och komma mig själv närmre.

Helg

Så skönt det är att jag nu tar helg. Att jag överhuvudtaget har helg, för att det ingår i det jag gör, att jag gör något som ger en ledighet. Jag har förstått vad det innebär att man har helgledigt, men först nu känner jag verkligen själv känslan av att vara ledig och det är riktigt skönt och behövligt.
Min kvälls-syssla kanske inte är den roligaste, jag gör en budget och tvättar, men det är helt okej det med. Allt är bättre än den bästa dagen ute i missbruket!

Skönt att få veta

Imorgon har jag gått 3 veckor i skolan utan att veta om jag får gå kvar. Jag träffade rektorn där idag. Först visste hon inte vem jag var, men det kan jag förstå med tanke på alla elever, men sen när jag förklarade det här med att jag väntar på beslut så sa hon "vill du gå kvar här?" varpå jag svarar ja det är det det handlar om, hon säger då att "ja men va bra då vet vi ju det i alla fall, då ska jag säga det till din handläggare". Hm, ja jag vet inte vad jag ska säga.

Även om jag tror att allt löser sig slutligen så skulle det kännas skönt med ett beslut, skulle vara skönt att få veta.

Hm

Ibland är beslut svåra. Men jag kände att det var det rätta utifrån vad som hänt, samtidigt visste jag att det skulle röra upp starka känslor. Jag både ångrar mig och inte. Jag ber och hoppas att allt bli bra.

Skuldsanering

Igår hade jag ett informationsmöte med en budgett och skuldrådgivare, samma dag som jag dessutom fick beskedet att min hepatit c är utläkt genom behandlingen jag genomgått. Att bli av med mina skulder är också en sån där stor sak som följt mig genom livet. Det kommer bli som en milstolpe. Om jag inte minns fel hade jag skulder redan som tonåring. Det var andra regler och lagar då. Barn fick sättas i skuld. Exempelvis via skolfoton som sedan föräldrarna inte betalade, även läkarbesök. Mina skulder började tidigt och jag gjorde verkligen inget för att inte dra på mig nya. Förr gick det så lätt att beställa hem saker på faktura (utan kreditkontroller som krävs idag) så jag skickade efter mycket som jag sen sålde för att få droger. Samma sak med det lokala biblioteket, och det i staden bredvid. Jag maxade vad man fick låna, i dvd och cd's. Jag har fruktansvärt många obetalda läkar- och tandläkaravgifter. Jag mixtrade med mitt dåvarande vísa-kort och blev skyldig nästan 30000 på det.. Jag har blivit dömd åtskilliga gånger och fått böter och även skadestånd. Sen alla hyresskulder. Sammanlagt ligger jag nånstans runt 600000. Allt har bara rullat på i och med missbruket. Kort sagt har jag varit extremt oansvarig.
Jag har varje månad betalat genom utmätning från kronofogden, men det täcker inte ens räntorna som ökar över 1200 kronor varje månad. Det finns ingen chans att jag skulle kunna betala tillbaka allt och skuldsanering är ända utvägen. Visst, jag har varit ett "kräk", men nu försöker jag förändra livet och förhoppningsvis kommer jag få jobb i framtiden och därmed kunna betala tillbaka i form av skatt. Men jag behöver samhällets hjälp genom denna tjänsten, skuldsanering alltså. Rådgivaren bedömde mina chanser som goda, men det är inte aktuellt direkt. Först måste jag verkligen klara av att hålla en budget och absolut inte dra på mig nya skulder. Annars är det ingen mening med skuldsanering och en sån kan man få endast en gång i livet. Om den blir godkänd kommer den pågå under 5 år där jag lever på existensminimum.
Vi har gjort en budget och den känns genomförbar. Mitt mål är att hålla den cirka 1 år och sedan ansöka om skuldsanering. Det är redan fruktansvärt snålt men tanken är att jag ska ta makten över pengarna, att jag ska styra vad dom ska gå till och därmed få dom att räcka. En förutsättning är att jag inte använder narkotika, alkohol eller nikotin. Så återigen är jag oerhört stolt över att vara nykter och drogfri.

Frisk och fri

Milstolpe. Ett delmål i ett större sammanhang.
Ja, idag träffade jag läkaren som ordinerade interferon-behandlingen mot min Hepatit C.
Om jag minns rätt så fick jag veta att jag fått Hepatit C år 2002. En kronisk leverinfektion. Jag har inte precis tagit hand om kroppen utan tvärtom utsatt levern både hårt och konstant. För knappt 2 år sedan gjorde jag en leverbiopsi. Den visade att min lever låg på 3 av 4, där 4 innebär att den slutar fungera. Jag minns att jag inte tog några droger precis innan, men skulle bli tvungen att ta samma dag för att inte bli abstinent. Jag var tvungen att ligga kvar på sjukhuset i 6 timmar eftersom det fanns risk för inre blödning. Jag minns att dom timmarna kändes riktigt långa men slutligen efter mycket tjatande fick jag gå lite innan. Jag gick då direkt och köpte heroin och satte mig i ett parkeringshus tillsammans med två andra och injicerade en rätt stor dos. Så fruktansvärt sjukt när jag tänker på det nu. Jag kunde ju dött, dels av överdos dels av inre blödningar.
Jag hade varit drogfri i 2 månader ungefär när jag träffade läkaren för biopsi-svaret. Hon sa att man bör varit drogfri i minst 1 år innan behandling, för att visa på att man verkligen slutat missbruka. Man borde också vara stabil psykisk, fysisk och ha det ordnat runt om sig. Jag var ärlig och berättade om mina endast två drogfria månader, men sa också att jag fått hjälp via laro-mottagningen. Hon sa att eftersom jag låg på 3 av 4 så var det viktigt att påbörja behandling snarast och att hon helt enkelt fick lita på att jag tog det på allvar. Det var där jag började fundera på att försöka sluta röka med. Jag tänkte lite att jag troligen skulle må skit av behandlingen så varför inte göra det samtidigt. Jag hade hört att en del kunde gå genom behandlingen helt utan symptom men vissa blev fruktansvärt sjuka. Det är en form av cellgift så det är kanske inte så konstigt. Jag åt två sorters tabletter, totalt 12 om dagen och väldigt noga med klockslaget. Jag hade ställt alarm på mobilen, med ringsignalen av ett barn som skratta för att göra det lite roligare. Utöver tabletterna var det en injektionspenna som jag tog i magen 1 gång i veckan. Jag var rätt orolig för hur det skulle gå, med tanke på jag missbrukat med sprutor, men det gick bra. Jag var också inställt på att må riktigt skit och att kanske göra det under 12 månader.
Men, det gick med 6 månader och jag kände inte mig döende hela tiden. Visst, jag var extremt trött och hade en blodvärde på som lägst 78. Normalt skulle vara över 130. Jag fick väldigt torr hud och utslag på stora delar av kroppen. Jag hade ett hemsk illamående och kände mig ofta svag och yr. Första tiden kändes det också som jag hade lite av en influensa. Men jag tyckte jag klarade mig förhållandevis bra, kanske på grund av att jag förväntade mig det värsta.
Så idag kom då beskedet hos läkaren. Hon sa "jag märker att du är nervös" efter ha tagit mig i hand när jag hälsade, men lugnade mig snabbt och sa "det ser bra ut, du är frisk"
Jag kan knappt beskriva med ord hur lättad jag känner mig över att vara frisk från den sjukdomen. Inte för att jag kände mig speciellt sjuk av den innan, men skammen över att ha den. Just den typen av hepatit är mest förknippad  med sprutnarkomaner. Självklart också med tanke på hur långt gången den var. Jag vet ju inte hur det skulle blivit om jag hade behövt en transplantation, det var ju mot det jag gick. Hade de funnit en, hade den funnits i tid.
Jag är friskt. Nu har jag avverkat en milstolpe.

Milstolpar

Som utlovat kommer här inlägget. Delvis.
Jag har spenderat dagen med att städa, och då menar jag verkligen städa. Allt från spisfläkten, skåpsluckor, golvlister till toaletten. Det tog nästan 6 timmar men nu är det också riktigt rent. Inte för att det var extremt skitigt innan men ibland behövs det ju göras mer grundligt.
Jag skulle skriva om milstolpar, men just den milstolpe jag tänkt skriva om måste jag vänta med tills imorgon. Det är först då jag veta om jag är framme vid den.
Men det finns fler milstolpar i mitt liv. För mig är en milstolpe något speciellt jag uppnått eller klarat av. Någonstans jag kommit i livet. De som jag har framför mig är gå en utbildning, hitta ett jobb, att bli skuldfri och skaffa ett körkort. Jag vet att jag kan och tids nog ska jag komma dit.
Sitter som på nålar inför beskedet imorgon. Återkommer då!

Kommer strax!

Det kommer ett inlägg senare ikväll. Det kommer handla om milstolpar, håll ut! :)

Jag vill inte..

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig men det blev inget bra, inget bra alls. Jag borde välja bort vissa personer. Det blir alldeles för mycket tankar och känslor som snurrar runt. När det handlar om familj känns det ännu jobbigare på något vis. Jag måste umgås, jag måste vara glad och trevlig.. men jag vill inte, just nu är det bara för jobbigt. Jag känner inte människorna och förlåt om jag inte ger någon chans till det heller.

Allt löser sig slutligen

"Tung" morgon (söndags)
Ja återigen hade jag bestämt träff med en som jag chattat med i säkert ett år. Vi har bestämt att träffas en gång tidigare men då ställde jag också in. Denna gången skrev jag i ett sms att "jag är ledsen, något är fel med mig" och "det är för tidigt för mig att träffa någon". Att det är något fel på mig förstår jag ju i efterhand, som syskonet också påpekade, att det inte stämmer. Jag är osäker och rädd, jag är inte van att umgås med människor nyktert, än mindre en dejt. Det kommer bli bättre och lättare med tiden. Jag ska försöka att inte "slå på" mig själv så mycket.

Jobbigt möte - konflikt
Jag tänker inte återge vad som exakt sades för det vore helt fel, möten är anonyma. Däremot kan jag skriva vad jag själv sagt, om jag vill. Men jag skriver så här, jag dela med mig om något jag ibland tycker är jobbigt för det påminner om och ibland ger sug efter främst heroin. Det kan säkert tyckas konstigt att jag kan få sug efter något som jag samtidigt hatar så mycket. Egentligen handlar det nog mer om sug efter en tillfällig flykt från känslor. Min delning blev bemött efter mötet, togs inte emot väl och en konflikt uppstod. Men jag menade inget personligt utan talade till alla och inte minst även mig själv.
Det kändes inte bra efteråt, jag kanske inte skulle sagt vad jag sa, men jag ska inte "spinna" vidare på det.

Prövande tålamod - beslutet
Hela förra veckan har jag väntat på beslut om ifall jag få gå kvar på skolan. Tydligen ska denna kursen jag går, en studiemotiverande och förberedande folkhögskolekurs, gå via arbetsförmedlingen eftersom den medför en kostnad som dom i så fall står för. Som jag tidigare har skrivit fick jag beskedet av biträdande rektorn att så inte var fallet. Det var därför jag vågade avsluta kontakten med jobbcoachen och tacka nej till praktikplatsen jag slutligen blev erbjuden. Jag avslutande också samarbetet mellan försäkringskassan och arbetsförmedlingen, själva rehabiliteringsplanen, den behövdes ju inte då. Men om jag tror rätt så är det ett sånt samarbete som måste göras igen, där kursen på skolan är själva rehabiliteringsåtgärden. Men det är inte säkert att det blir godkänt, speciellt med tanke på att jag avslutade det förra. Handläggaren sa när jag talade med henne att dom inte var så "pigga på den kostnaden". Jag undrar vad som är dyrast, att vara hos en jobbcoach eller gå en studieförberedande kurs. Ett annat mycket välmotiverade argument är vad det ger, och då vill i alla fall jag påstå att kursen ger mer med tanke på att jag vill studera till hösten och dessutom får förtur till det då.
Jag får tillämpa tillit och "lägga över". Allt löser sig slutligen.

1 Maj

Dagens datum förknippas väl mest med demonstrationer, och jag har säkert också en del att demonstrera för, men det blev inga sådana för jag gjorde nytta på annat sätt. Kom hem nu för en knapp timme sen och ska bara "slappa" på soffan tills det är dags att sova, vilket blir rätt snart.
Trots den tidiga tiden imorgon bitti så är det häftigt att jag ska upp och iväg till skolan. Inte vakna med ångest inför hela livet och börja jakten på nästa fix. Nä imorgon fortsätter investeringen för framtiden. Det lät lite coolt, men det är det ju också!

Kanske är det lycka

Vilken dag det varit! Sov mindre bra. Dels hade jag sovit lite på kvällen innan läggdags (vilket jag inte ska göra om) dels var jag nervös inför första skoldagen. Ja, det var första skoldagen idag. Det är en studiemotiverande folkhögskolekurs som pågår till två veckor innan höstterminen startar. Jag hade fått klartecken från biträdande rektorn och arbetsförmedlingen, samt försäkringskassan, och jag valde att tro på det. Men så visade det sig idag att det inte var så enkelt, det handlade om kostnader som arbetsförmedlingen inte är så positivt inställda till. Skolan försöker övertala dom och under tiden får jag gå där. Hoppas hoppas! I alla fall, jag var inte så nervös när jag satt på bussen och jag var inte så nervös när jag kom in i klassen som redan hade startat och presenterade mig. Värsta tänkbara scenario kändes det som, men som sagt det gick bra. Men en stund in i undervisningen när vi fick i uppgift att skriva upp de 8 saker som stod oss närmast, där jag skrev drogfriheten som allra viktigast, så började hjärtat slå. Tanken slog mig sen att det kanske skulle visas inför hela klassen och mycket riktigt, en efter en fick vi redogöra för vilken sak vi lämnade ifrån oss, sak efter sak och slutligen förklara varför vi behållit den sista som blev kvar. Hjärtat slog snabbare och snabbare allt eftersom alla redogjorde, jag kände mig varm och småskakig. Men det gick bra det med. Några skrattade och kunde inte förstå varför jag tyckte drogfriheten var viktigast, dom sa öppet att dom vill kunna "röka på" ibland. Jag argumenterade inte emot utan sa bara att för mig är det grunden till allt annat. Skönt att ha det ur mig.
Jag är stolt över min första dag. Min sponsor tyckte det var grymt starkt av mig att jag berättat. Vi pratade på telefon nu ikväll. Jag berättade om allt och sen kom vi till hur jag känt mig efter skolan och under eftermiddagen och kvällen. Det har känts lite lätt och svävande eller hur jag ska förklara det. Han frågade om jag kände igen känslan från missbrukstiden, och nej det gör jag inte, varpå han berättade något riktigt smart. Han sa; känner du inte igen en känsla så utgå ifrån att den är bra, med tanke på att jag känner igen de flesta jobbiga känslor från i stort sett hela missbrukstiden som varit skit, så är det ju inte en av dom. När jag tänker efter vet jag att jag känt samma känsla ett par gånger innan och det har varit i min nyktra och drogfria tid. Jag har satt den i samband med att mycket varit på gång, att jag gjort saker, träffat människor osv.
Men vem vet, jag kanske har känt av lycka idag?

Ensam kväll

Varit en småtråkig dag, men så är det väl ibland. Känt mig lite ensam och skulle faktiskt vilja träffa någon, dejta någon, fast jag är lite rädd för det. Det har alltid varit någon substans inblandad vid mina dejter så det är väl inte så konstigt om jag känner mig nervös inför det. Men nu ska jag sova. Det blir en tidig morgon och första dagen i nya sysselsättningen, plugga! Spännande, häftigt och helt och hållet på grund av drogfriheten.

Leende av stolthet

Jag träffade tidigare idag en vän från förr som försöker få ordning på livet och varit nykter ett tag. Hans flickvän var också med så jag sträckte fram handen för att presentera mig, varpå hon säger att -"men vi har redan träffats några gånger, fast då satt du mest med huvudet hängandes och var i ett helt annat tillstånd", "nu ser du ju så ordentlig och frisk ut, riktigt starkt jobbat". Hon verkade uppriktigt förvånad. Först tyckte jag det var oerhört pinsamt att jag inte alls mindes henne men leendet av stolthet kom rätt snabbt.
En stund senare påväg till bussen hade leendet spridit sig till hela kroppen och det småstack bakom ögonen av en slags stolthets-tårar. Återigen, det känns så skönt att vara drogfri. Hennes ord kändes som ett kvitto på jobbet jag gör.

Åter lugn

Jag fick pratat med handläggaren både på arbetsförmedlingen och försäkringskassan och det ska inte föreligga några hinder för att börja skolan på måndag. Skönt! *andas ut* Det medförde inte någon avgift för arbetsförmedlingen enligt biträdande rektorn och det får jag ju lita på. Jag har dessutom lusläst regelverket för den ersättning jag har, sjukersättning enligt reglerna till 2008, och då ska jag inte ens behöva meddela försäkringskassan om jag börjar studera. Så med andra ord "slipper" jag båda de två myndigheterna ett antal år framöver, om allt går som planerat.
Tänk så skönt att jag utvecklats åt rätt håll och inte "löste" den motgång jag var orolig att jag stod inför med en dos heroin, utan istället undersökte fakta och talade med berörda personer.
En kopp kvällsro-te och nyhetssändning sen ska Mr Jag sova. F-n så skönt det är att vara drogfri!

Förvirring

Tog jag ett förhastat beslut? Blir allt otroligt pinsamt då jag måste ringa och be om att få tillbaka min jobbcoach och praktikplats?
Just nu råder en hemsk ovisshet. Kanske jag inte kan börja på måndag. Eventuellt innebär sommarstudierna en avgift för arbetsförmedlingen och då är dom inte längre så positiva. Jag förklarade ändå tydligt för skolan, tyckte jag, om min situation och enligt dom skulle det inte vara några problem. Inte heller från försäkringskassans sida, därifrån jag har min ersättning. Jag visste inte att arbetsförmedlingen var tvungen att vara med i detta. Men det är i så fall jag som inte undersökt allt tillräckligt.
Förr hade jag inte klarat av den här ovissheten, jag hade "löst" den med en fix. Självklart känns det jobbigt nu med, men det är ändå kontrollerbart.

Jobbig dag

Halvmörkt väder, inga direkta "måsten" och inget annat planerat resulterade i ett mindre bra mående. Har ätit godis, kakor och till och med druckit grädde. För tillfället mår jag illa och vill bara kräka, men det lägger sig. Fast ångesten lär dröja längre. Jag borde åkt på mötet jag brukar gå på men jag ursäktade mig med att jag var så trött i morse. Men som sagt, jag borde. Då hade en del tid gått och jag hade träffat människor och fått prata och dela med mig. Tack och lov öppnar jag mötet imorgon så då finns inga ursäkter!

Beslut

Beslut tar jag flera, varje dag. De första beslut jag tar är att "bara för idag ska jag inte använda några droger, och bara för idag ska jag inte röka några cigaretter". En dag kan jag vara utan, och det har ju fungerat. Nya beslut dagen efter, men det är då.
Men igår kväll tog jag ett annat beslut. Först pratade jag med syskonet och sedan även med min sponsor. Jag bestämde mig för att göra en förändring i planeringen framöver. Egentligen skulle jag börja en praktik i veckan men nu under helgen dök en annan mycket mer fördelaktig möjlighet upp. Jag blev erbjuden en plats på en skola jag tänkt söka till i augusti. Plasten finns redan nu i form av förberedande studier och ger förtur till höstterminen. Enligt informationen jag fick på mötet där idag så kommer jag mest troligen börja redan nu på måndag den 29:e.
Det känns som ett stort beslut och början på något väldigt bra. Ser fram emot det med både spänning och viss nervositet.

Synda

Ikväll syndar jag, och med all rätt tycker jag.
Sen att jag nog tycker det för ofta glömmer jag för ikväll.

Dagen har varit bra. Gick emot en rädsla. Åkte själv på
ett öppet hus där det var ett par hundra personer. Stolt!

Kvällsångest

Egentligen är det väl som vanligt, snålt som satan. Jag kommer börja på en praktik (vilket är jättekul) så jag behöver köpa arbetskläder. Jag har letat på secondhand men fann inget så nu har jag letat upp det absolut billigaste på ett varuhus för cirka 400 kronor. Sen var det pendelkort, mediciner och annat som behövs till tänderna, sen fylla på mobilen och räkningar, ja det rullar snabbt på. Förra månaden fick jag 1000 kronor av en vän för att jag hjälpt henne. Tanken var att spara dom men dom gick till mat och räkningar. Hade ju inte varit dumt att haft dem nu. Budgeten för månaden ligger på cirka 1600 kronor.
Jag har själv försatt mig i situationen genom ett liv av aktivt beroende, så jag gnäller av mig här och försöker knipa käft och klistra på ett leende sen!
Det finns två saker som är viktiga framöver, utbildning och skuldsanering, annars kommer mitt liv se likadant ut (ekonomiskt) tills jag efter kremering sprids ut över minneslunden. Men viktigast är drogfriheten, för utan den är inget möjligt.

Framtidsutsikter

Jag funderar, jag tänker och försöker få till en hållbar planering. Det kanske är dumt att "bestämma" hur dom närmsta åren ska se ut men jag tror det är bra att ha framtidsutsikter. Även i missbruket dök det ordet upp, framtidsutsikter, oftast förknippade jag det med hur mycket jag kunde köpa in och vad jag kunde tjäna på försäljning, hur många som var "beroende" av mig på grund av att jag hade drogerna. På något sätt gillade jag den känslan. Antagligen för att jag kände mig behövd. Förtjänsten injicerade jag i armarna i form av heroin. Ibland betydde framtidsutsikter också att bli drogfri, skaffa ett jobb, få en fungerande ekonomi och framför allt att kunna må bra. Oftast stannade det vid en hastig tanke, drogerna var så mycket starkare än min vilja. Det är drogerna nu också, därför är det så otroligt viktigt för mig att inte ta den där första fixen (eller någon annan drog). Även om jag vill ta en dag i taget känner jag att jag behöver tänka igenom mina framtidsutsikter. Förvisso har jag nyss sökt en utbildning, en yrkes-vuxenutbildning, och jag har ett studiebesök på onsdag angående en eventuell praktik. Men ärligt talat så vet jag ju inte om jag klarar av den utbildningen, jag kanske behöver repetera en del. Det är trots allt 12 år sedan jag pluggade något.
Och samtidigt har en annan tanke börjat ta form, att läsa in hela gymnasiet och få högskolekompetens. Det skulle ta några år och sen med högskola ytterligare några. Tänk att bli akademiker, kanske socionom. Sen om något år är det dags att söka skuldsanering, den tar 5 år. Jag tänker att som student är man fattig så varför inte kombinera de två. Tänk att kanske vara skuldfri och utbildad, exempelvis socionom. Att få behålla de pengar jag tjänar, att känna att det är ekonomiskt lönt att jobba. Att kunna välja var och hur jag vill bo. Det tål att tänkas på.
Som sagt, allt tål att tänkas på mer än en gång. Jag vill bygga ett bra och grundligt liv, och samtidigt må bra. Idag är ännu en nykter och drogfri dag, så förutsättningen för en bra framtid har jag.

Högre makt

Jobbcoachen sa att det skulle bli förändringar nu, hon hade inte riktigt visst hur de skulle jobba och inte fått ordentliga instruktioner från Arbetsförmedling sa hon. Skulle inte tro det! Nån konstig undanflykt och ursäkt, som hon inte berättade om vid uppföljningsmötet med just Arbetsförmedlingen. Förändringen ska bestå av 2 workshops per vecka, som hon ska hålla. Okänt innehåll. Eftersom det i princip inte fanns något alls att göra innan dom så är de det hela schemat. Fast jag har ett studiebesök på Onsdag angående en eventuell praktik. Förhoppningsvis känns det bra och kan bli något. Arbetsförmedlingen bryter avtalet om jag inte fått någon praktik inom tre veckor och anlitar ett annat ställe i så fall. Ett ställe som jag är bekant med men nog haft lite fördomar om. Oavsett ska det nog bli bra. Jag försöker behålla min positiva inställning även om den ibland brister. 
I mina dagliga beslut och böner, till min "högre makt", ber jag om styrka och mod. Men också tillit till att jag blir ledd i rätt väg och att allt blir bra. Och tänker jag tillbaka till bara ett år sedan så är allt så mycket bättre redan. "Problemet" är väl att jag (troligen många med mig) vill ha mer i livet. 
Förresten det här med mig högre makt har jag funderat mycket på. Som liten fanns det en kristen tro inom familjen, dels en som arbetade inom kyrkan och dels andra som startade någon egen "kristen förgrening" eller möjligen "sekt" utifrån sett. Åtminstånde kallade dom den vid samma namn som en självmordssekt i USA, även om de nog inte visste det just då. Under uppväxten blev det konstigt, hela kristendomen, tycker jag. Skamligt också. Men sen när jag tänker tillbaka till alla år i missbruket, alla konstiga substanser och överdoser, alla våldssituationer och skumma personer så visst finns det en högre makt.  Oavsett hur tron såg ut i barndomen så har något definitivt vakat över mig där ute. Jag kallar det min högre makt. 

Choklad & Gud

Ja, jag äter choklad, mycket choklad. Jag äter så mycket choklad att det är ett problem. Egentligen är det sockret, för det spelar inte så stor roll om det är choklad eller låt säga kakor. Kakor som jag för övrigt vräkt i mig idag. Det är det där med balans, och balans för mig är riktigt svårt gällande i stort sett allt. Beroendesjukdom stavas det problemet för mig. Nu är jag i tillfrisknade och jag försöker ta ansvar för min sjukdom. Men jag har också förstått att ta en sak i taget, det viktigaste först, och då handlar det om att låta bli heroinet för min del. Sen är det klart att jag kan försöka begränsa sockerintaget, men inte "slå på mig" så hårt för att jag äter det.
På morgonen, faktiskt i sägnen innan jag ska sova med, så ber jag till "min gud". Vem och vad den eller det nu är. Just nu är jag i det skedet där jag försöker lägga över, att låta guds vilja ske. 3:e steget: vi tog ett beslut att lägga vår vilja och våra liv i händerna på gud, som vi uppfattade honom. I bönen har jag angående choklad bett om att guds vilja ska ske, men sedan ätit en massa choklad/kakor under dagen ändå. Det är ju fel att tro att det är guds vilja. Det är ju inte guds vilja som sker, att jag sen äter det, det är min egen vilja. Precis som det var min egen vilja att jag använde heroin och andra droger i stort sett hela livet till för ett år sedan. Det är just därför det är viktigt att jag hittar modet och tilliten att lägga över min vilja.
Att inte låta min vilja styra, men samtidigt inte sitta på soffan och tro att jag ska bli styrd av guds vilja. Knepigt, men jag kommer dit, för jag vill.

Trött

Jag känner mig så energilös, trött på ett jobbigt sätt. Ja menar det är vårväder med solsken ute och då borde jag inte ligga på soffan i en slags dvala. Känns som att tröttheten legat på lur i mig ett tag i och för sig och när jag tänker efter så har jag också känt ett behov att lugn och ro, tysthet. Jag kanske har varit stressad, trots att kalendern är rätt tom.
Ikväll ska jag i alla fall på en föreläsning, eller en författarkväll kanske det heter, så då får jag minsann piggna till!

Panik

Idag drabbades jag av något som liknade en panikångest-attack eller kanske början på epilepsi-anfall.
Jag var på gymmet och körde på rätt hårt. Stod på crosstrainern i 40 minuter. Under gårdagskvällen hade jag ett socker-återfall och det kändes när jag stod där, så sätt att det var tyngre än vanligt. Jag blev snabbare varm och började svettas tidigare. Efter de 40 minuterna gick jag över till roddmaskinen för att avsluta med 2000 meter på den, men redan efter cirka 300 meter kände jag att något inte var som det skulle. Något i kroppen kändes fel. Jag kände att min ena hans var stel och drogs ihop i en slags kramp. Jag avbröt och gick i stället ner för att stretcha. Under tiden fortsatte handen och hjärnan/tankarna kändes liksom lite lätt och flyktig. När jag sen kom in i omklädningsrummet och vidare in i duschen började "anfallet" rejält. Trots varmvattnet började jag frysa, blicken blev lite dimmig, jag började skaka okontrollerat och krampkänslan steg i händer, ben och käkarna. Tankarna började snurra ordentligt på hur jag skulle hantera vad som hände. Jag började mer och mer drabbas av panik och försökte hålla i mig i duschkabinen. Jag blev rädd att jag skulle trilla ihop på golvet och krampa, att de övriga i omklädningsrummet skulle behöva ringa efter ambulans. Tårarna tryckte i ögonen och andningen var ryckig. I efterhand undrar jag varför ingen frågade hur jag mådde. Samtidigt försökte jag dölja det själv. Känslan av att förlora förståndet låg där hela tiden. Jag har förr varit med om allt från krampanfall och psykosliknande tillstånd till panikångest, men då har det alltid funnits misssbruk med i bilden. Jag tänkte att på något sätt måste jag flytta fokus och jag började därför tyst inom mig rabbla sinnesrobönen: "gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden". Först hjälpte det inte och jag började sen säga det rakt ut (med risk för att få konstiga blickar på mig) men det gjorde att jag lyckades torka mig, klä på mig och sedan ta mig ut därifrån. Jag tänkte att jag måste ringa någon som får mig trygg och då föll valet på mitt ena syskon. Jag hade svårt att prata när jag ringde, jag var fortfarande skakig, småkrampig och tårarna rann. Men syskonet satte sig i bilen och kom och hämtade mig. (Tack <3 )
Ja, jag har analyserat till höger och vänster men kan inte fullt ut förstå vad som hände, mer än att det var fruktansvärt jobbigt och skrämmande. Det finns nog flera alternativ, så som överansträning, koffein (som jag inte är riktigt van vid), blodsocker, stress.. Skönt är att det i skrivande stund är helt lugnt igen.

Angående jobbcoach

Jag har sett ett inslag om ett jobbcoach-företag nu ikväll. Det visade att en del av fördomarna nog kan stämma. Det mesta som räknas verkar vara vinster, alltså pengar. Jobbcoachindustrin omsätter miljarder.
När jag började hos den jobbcoachen jag går hos gick jag in i det med en väldigt positiv inställning. Jag visste dessutom att jag kunde sluta när jag ville eftersom jag inte gick där mot ersättning. Nu har jag gått där sedan den 5 Februari. Jag har varit på 1 studiebesök, som för övrigt min jobbcoach inte följde med på. Sista veckorna har jag varit där endast 1 timme per vecka, men AF betalar löpande summa för hela veckor om jag förstått det rätt. Samtidigt förstår jag att jag bara är där 1 timme per vecka, det måste ju rimligen finnas saker att göra. Jag har haft personliga samtal, gjort ett test och fyllt i ett antal frågeformulär sedan har jag själv fått sitta och leta tänka bara praktikplaster via eniro.se som coachen föreslog. Hm. Jag ska inte bara kasta skit, jag har faktiskt sett vad jag har för styrkor och svagheter vilket är bra att ha med mig. Jag vet också att det skulle anställas en person som enbart skulle jobba med att hitta platser för arbetsträning och praktik. Imorgon har jag min nästa tid med coachen. Jag hoppas på något framsteg då.
Men jag sökte för nån vecka sedan en utbildning, en vuxen-lärlingsutbildning som jag i och för sig sedan fick beskedet att den inte kommer starta. Fast det finns en liknande utbildning som jag bokat tid till studie & yrkesvägledare för att söka till istället. Det känns som att jag då har en planering utifall det fortsatt inte ger något konkret hos jobbcoachen.
Jag måste också skriva att jag beundrar de som jobbar, somliga upp till 100% och mera. Själv tycker jag inte tiden räcker till med det "lilla" jag gör.