Frisk och fri

Milstolpe. Ett delmål i ett större sammanhang.
Ja, idag träffade jag läkaren som ordinerade interferon-behandlingen mot min Hepatit C.
Om jag minns rätt så fick jag veta att jag fått Hepatit C år 2002. En kronisk leverinfektion. Jag har inte precis tagit hand om kroppen utan tvärtom utsatt levern både hårt och konstant. För knappt 2 år sedan gjorde jag en leverbiopsi. Den visade att min lever låg på 3 av 4, där 4 innebär att den slutar fungera. Jag minns att jag inte tog några droger precis innan, men skulle bli tvungen att ta samma dag för att inte bli abstinent. Jag var tvungen att ligga kvar på sjukhuset i 6 timmar eftersom det fanns risk för inre blödning. Jag minns att dom timmarna kändes riktigt långa men slutligen efter mycket tjatande fick jag gå lite innan. Jag gick då direkt och köpte heroin och satte mig i ett parkeringshus tillsammans med två andra och injicerade en rätt stor dos. Så fruktansvärt sjukt när jag tänker på det nu. Jag kunde ju dött, dels av överdos dels av inre blödningar.
Jag hade varit drogfri i 2 månader ungefär när jag träffade läkaren för biopsi-svaret. Hon sa att man bör varit drogfri i minst 1 år innan behandling, för att visa på att man verkligen slutat missbruka. Man borde också vara stabil psykisk, fysisk och ha det ordnat runt om sig. Jag var ärlig och berättade om mina endast två drogfria månader, men sa också att jag fått hjälp via laro-mottagningen. Hon sa att eftersom jag låg på 3 av 4 så var det viktigt att påbörja behandling snarast och att hon helt enkelt fick lita på att jag tog det på allvar. Det var där jag började fundera på att försöka sluta röka med. Jag tänkte lite att jag troligen skulle må skit av behandlingen så varför inte göra det samtidigt. Jag hade hört att en del kunde gå genom behandlingen helt utan symptom men vissa blev fruktansvärt sjuka. Det är en form av cellgift så det är kanske inte så konstigt. Jag åt två sorters tabletter, totalt 12 om dagen och väldigt noga med klockslaget. Jag hade ställt alarm på mobilen, med ringsignalen av ett barn som skratta för att göra det lite roligare. Utöver tabletterna var det en injektionspenna som jag tog i magen 1 gång i veckan. Jag var rätt orolig för hur det skulle gå, med tanke på jag missbrukat med sprutor, men det gick bra. Jag var också inställt på att må riktigt skit och att kanske göra det under 12 månader.
Men, det gick med 6 månader och jag kände inte mig döende hela tiden. Visst, jag var extremt trött och hade en blodvärde på som lägst 78. Normalt skulle vara över 130. Jag fick väldigt torr hud och utslag på stora delar av kroppen. Jag hade ett hemsk illamående och kände mig ofta svag och yr. Första tiden kändes det också som jag hade lite av en influensa. Men jag tyckte jag klarade mig förhållandevis bra, kanske på grund av att jag förväntade mig det värsta.
Så idag kom då beskedet hos läkaren. Hon sa "jag märker att du är nervös" efter ha tagit mig i hand när jag hälsade, men lugnade mig snabbt och sa "det ser bra ut, du är frisk"
Jag kan knappt beskriva med ord hur lättad jag känner mig över att vara frisk från den sjukdomen. Inte för att jag kände mig speciellt sjuk av den innan, men skammen över att ha den. Just den typen av hepatit är mest förknippad  med sprutnarkomaner. Självklart också med tanke på hur långt gången den var. Jag vet ju inte hur det skulle blivit om jag hade behövt en transplantation, det var ju mot det jag gick. Hade de funnit en, hade den funnits i tid.
Jag är friskt. Nu har jag avverkat en milstolpe.