Jag ville verkligen inte

Jag ville inte sitta i ösregnet, omgiven av gravstenar, ensamhet och ångest. Jag var förbannad på mig själv och grät. Jag satt tätt intill en stor gravsten för att skydda mig mot regnet. Egentligen brydde jag mig inte om att bli blöt, det som betydde mest just då var att lågan kunde brinna från den gula bic-tändaren. Jag var så ledsen och frustrerad, så jävla besviken på mig själv och arg på hela världen. Tyckte att varför kom ingen och bara räddade mig. Varför var jag lämnad helt själv. Varför kom ingen åtminstone med ett jävla paraply. Varför i helvete kokade inte fixen fortare för. Tårarna fortsatte rinna och händerna skaka. Jag frös som om mitt inre frusit till is, men svettades som om tändarlågan vore självaste helvetet.
Slutligen lyckades jag koka heroinet och fick fixen i mig. Rätt så snabbt tyckte jag att det var helt okej att sitta bland de döda och bli genomblöt. Synfältet var grumligt, kroppen kändes tung och andningen svag. Jag tänkte att blir det för mycket så är jag på rätt ställe. Jag tyckte det var komiskt när jag tänkte att här sitter jag och firar min födelsedag på en kyrkogård med dödens drog, heroinet. För bara några sekunder sedan kändes livet så outhärdligt och nu brydde jag mig inte om något. För tillfället tyckte jag mig må helt superbra.
Den euforin jag tyckte mig känna var i själva verket en tillfällig avsaknad av känslor på grund av heroinet. Jag klarade inte av att känna vissa känslor, jag klarade inte av att hantera dom.
Idag när jag gick förbi samma kyrkogård mindes jag igen och grät, men denna gången mer av glädje för att jag inte satt kvar där bland gravarna, totalt vilse i själen. Sista åren ville jag verkligen inte droga, men drogerna är så mycket starkare än mig.
För mig är en för mycket och tusen aldrig nog..