Slutkörd

Jag känner mig lite utsliten, slutkörd. Sista dagarna har jag varit så fruktansvärt trött. Självklart påverkar förkylningen, kanske är det också sköldkörtelhormonet. Medicinen för den håller jag på att trappa upp. Men allt bussåkande fram och tillbaka, väntetider däremellan, tar på orken. Ibland känns det som jag sitter dom tar halva dagarna, men riktigt så illa är det inte. Idag kände jag det lite som att jag verkligen behövde sova men att jag inte hinner. Det är hela tiden något. Och än jobbar jag inte ens. Jag bestämde mig för att lägga mig riktigt tidigt ikväll, men så var jag tvungen att tvätta klart först, och städningen som jag skjutit och skjutit på. Nu är det i alla fall gjort och så här är väl livet. Man får trixa ihop allt bäst det går.
Jag är tacksam över ännu en nykter och drogfri dag. Värre är det med sötsakerna. Jag har tryckt i mig choklad efter choklad sista tiden. Den sista biten gick jag ut och slängde i soporna. Nu måste det räcka!
Godnatt!

"Arbetstränar-mannen"

Skulle på ett möte ikväll, men gick inte. Det var ett möte med miljöpartiet. Jag är medlem där sen två år tillbaka men har inte varit aktiv sen då i början och då missbrukade jag. Jag känner sån skam för hur jag måste uppträtt. Samtidigt var jag varmt välkommen ikväll så jag kan ju inte gjort bort mig totalt. Jag har gått hela dagen och "överlagt" med mig själv. Dels om jag kunde gå dit när jag är så förkyld, dels har jag kännt mig nervös inför det och tänkt att vad kan jag tillföra. Hur ska jag presentera mig själv, mina intressen och vad jag vill. Hur förklarar jag vad jag gör, när alla som sitter där har fasta jobb och nån av dem eget företag. Jag, "arbetstränar-mannen" som missbrukat droger hela livet. Jag meddelade att jag inte kom på grund av förkylningen, vilket då var delvis sant. Jag tänker för mycket, jag borde bara göra det. Men det kommer en ny chans om cirka en vecka och den vill jag verkligen ta.
Jag vill, jag kan, jag ska!

Adrenalinpåslag

Träffade på ex:et i eftermiddags. Eller ja, egentligen mötte jag honom på trottoaren på väg till affären. Direkt jag såg han stannade andningen och det högg till i hela kroppen.
Adrenalinet börja pumpa i kroppen.
All ilska, vansinne, besvikelse, skam, sorg, förtvivlan och tårar. Allt på en och samma gång. Det var för sent att att vända eller gå över gatan för han hade redan sett mig. Jag hann tänka att snälla stanna inte och börja prata med mig, men han vände sammanbitet huvudet åt andra hållet och gick förbi.
Att det ska kännas så jobbigt fortfarande. Sista tidens terroriserade från honom har väl inte gjort saken bättre. Jag bytte mobilnummer för ett par dagar sen efter att ha blivit "sms-bombad". Jag är stolt att jag inte öppnade och läste dom utan bara raderade direkt.
Ja när jag sen kom fram till affären och deras lilla kafé med en känslostorm inom mig var en eventuell överläggning med mig själv om varm choklad och en semla som bortblåst.

Förkyld

Ja jag är förkyld som bara den. Ena dagen mådde jag rätt okej. Nästa dag vaknade jag superförkyld. Som jag sa till en, jag trodde nästan att nån annan låg i sängen för jag kände inte igen min egen röst. Och idag på mötet inledde jag med "jag är inte bränd, jag är förkyld". Man låter gärna lite åt det hållet, i alla fall kunde jag göra det när jag tagit heroin (och var "bränd").
Igår kväll fick jag skrivit klart mitt CV och den personliga biten. Just den personliga biten blev inte så lätt, men slutresultatet blev bra. Jobbcoachen tyckte det var "bra och tilltalande". Nästan alla tilltänkta ställen för arbetsträning/praktik har sagt nej. Det verkar svårare än både jag och hon trodde. Kanske på grund av mitt val av bransch  Jag borde försöka tänka lite bredare. Hon frågade om jag skulle kunna tänka mig att jobba på ett gym, eftersom träning och hälsa intresserar mig. Jo, det skulle nog vara kul och intressant ändå faktiskt. Jag har inte sett mig som jätte-social men samtidigt måste jag gå emot mina rädslor.
På torsdag ska jag träffa några andra som går hos samma jobbcoach, för att utbyta tankar och ideer. Sen på fredag har jag uppföljning med arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Då har det redan gått 4 veckor. Efter cirka 5 veckor är det meningen att jag ska komma ut på arbetsträning/praktik. Vi får se hur det blir med det. Men hos nån blir det, tids nog.
Ska mysa med varm choklad, knäcke och rökelse nu. Trevlig kväll!

Det är skillnaden

Ikväll sitter jag och ska skriva ett CV. Bara tanken på CV har gjort mig irriterad förr. Jag har tänkt att där kan ju jag inte skriva någonting alls. Det är det som irritationen handlat om, att jag inte har någon arbetslivserfarenhet för att jag istället drogat i stort sett hela mitt liv. Irritationen har varit direkt mot och på mig själv. Men när jag tittar tillbaka så har jag ju faktiskt gjort en del. Även om jag varit påverkad för det mesta så får jag minnas det jag lärt mig. Och så är det med alla år i missbruket, jag kan inte låta dom ha gått "förlorade" utan istället måste jag plocka fram de positiva bitarna. Hur hemskt och jävligt det än har varit så finns det faktiskt något positivt i även det. Jag väljer att tro att med allt som händer föds något positivt.
Snart är ännu en nykter och drogfri dag slut. Jag är dunder-förkyld men livet är ändå bra.
För jag sitter inte i en trappuppgång eller på en toalett och injicerar heroin, jag sitter hemma i värmen vid mitt skrivbord och skriver ett CV. Jag behöver inte äta mat på ett härbärge, jag kan laga den själv i mitt hem. Inatt behöver jag inte sova i en park eller under nån trappa, jag kan sova i min egen säng. Jag varken vill eller behöver trycka undan livet med droger. Det känns så stort när jag skriver ner orden. Men det är stort. Det är skillnaden på att leva eller på att dö.

Bättre än förväntat

Inte för att jag hade förväntat mig att det skulle bli hemskt. Egentligen vet jag nog inte riktigt vad jag förväntade mig. Men det blev ju väldigt lyckat, besöket tillsammans med ena syskonet hos mamma och minsta syskonet. Vi åt en underbart god "kladdkaks-liknande" muffins med jordgubbe och grädde. Åh, jag skulle vilja ha ett par stycken till. Till det satt vi och kollade igenom en massa bilder från vår uppväxt. Jag trodde inte det fanns så många bilder. Att jag håller mig nykter och drogfri verkar också göra gott för minnena för jag mindes faktiskt en del. Tyvärr var en del av minnena inte så jätte trevliga och på en del bilder syntes det att jag var aktiv i missbruk. Det kändes också som att det på hel del bilder, redan som väldigt liten, var tydligt att jag är homosexuell. Det var lite stimmigt ibland, vet inte hur jag ska beskriva det men det känns som dom ligger på en några steg högre ljudnivå. Men det blev många skratt och kändes avslappnat
Jag känner mig tacksam för denna dagen. En vinst av drogfriheten och så vill jag fortsätta.

Några rader medan knäcket bakas

Så var det kväll och bara nån timme tills jag ska sova. De flesta dagarna händer det något meningsfull på numera. Det är fortfarande lite av en omställning med rutiner men det känns riktigt bra.
Imorgon ska jag träffa min mamma, ena syskonet ska med vilket känns skönt. Då kan uppmärksamheten delas så blir det inte så jobbigt om jag plötsligt inte vet vad jag ska säga. Jag har en plåt med gi-knäcke i ugnen som jag tänkte ta med. Jag ser faktiskt fram emot det, trots allt.
På mötet idag berättade jag om vad jag skrev här på bloggen igår. Det blev lika jobbigt igen och precis som här hemma igårkväll blev jag alldeles darrig och full av tårar. Men det var skönt att få ur mig en del.
Jag mediterade en halvtimme när jag kom hem, det känns bra att jag fortsätter den rutinen, och näsan slutade passande nog att rinna just då. Det känns som det är något förkylningsliknande i kroppen, däremot har jag inte haft någon som helst värk i benen idag. Underbart.

Trevlig kväll!

Så länge jag inte vattnar

Under perioder av mitt liv har jag haft mycket ångest. Jag har varit kraftigt medicinerat för just sådana tillstånd. Tills jag tyckte mig ha hittat lösningen, heroin. Jag tyckte verkligen det löste alla problem. Äntligen mådde jag bra. Helt fri från ångest, depression, jobbiga minnen och framför allt känslor. Men så är det ju verkligen inte, sanningen är att heroinet trycker undran alla känslor och därav inbillade jag mig att jag mådde bra. När jag injicerade heroin gick jag från att må superkasst till att, som jag tyckte, riktigt underbart bra på bara ett par sekunder. Inte konstigt jag fastna för den drogen. Sen kom det starka fysiska, och såklart psykiska, beroendet.
Ibland när jag inte mår riktigt bra, speciellt när jag inte vet hur jag ska hantera en känsla och framför allt inte vet vad det är jag känner, då kommer lite småångest. Rädslan för om det skulle börja igen. Ett exempel, koffeinet i kaffet ger små darrningar som då påminner om ångest, och då tror jag inte det ska bli "bara" vanlig ångest utan en hemsk nästan konstant ångest med panikattacker. Vansinnig rädsla för att förlora greppet om verkligheten. Slutligen en rädsla för rädslan, eftersom rädslan kommer innan ångesten. Förväntans-ångest  Jag minns en period när jag mest låg i sängen och grät, jag kunde inte ta mig utanför sovrumsdörren. Jag bodde 45 mil från övriga familjemedlemmar  Min dåvarande kille försökte hjälpa mig så gott han kunde. Kom in till mig med frukost, middag och kvällsmat. Men jag förstår att han slutligen lämnade mig. Jag minns att han sa "jag känner mig som en fånge i förhållandet". Jag minns vilken fånge jag kände mig i mina rädslor. Hur mycket tabletter jag än tog hjälpte det inte, inte med alkohol till det heller, ändå fortsatte jag ösa i mig.
Så småningom, troligen på grund av en hemsk övermedicinering och därmed stundtals totalt avstängda känslor och verklighetsuppfattning, lyckades jag flytta tillbaka till den staden jag ursprungligen bodde i. Därmed kom jag närmre min familj, vilket var mitt mål eftersom jag trodde det skulle få mig ur det hemska tillstånd jag befann mig i. Men så blev det inte. Jag minns att jag lyckades få en lägenhet (jag bodde först hos min pappa under nån månad). Efter ett par månader flyttade mitt ena syskon tillbaka till samma stad och vi började umgås igen. Hen hade längre tillbaka varit tillsammans med en som jag umgåtts mycket med i drog-sammanhang. I alla fall så bad hen mig att kontakta den personen för hen ville ta upp kontakten igen. Jag hade själv inte träffat personen på flera år men sa att jag visste var hen bodde men att hen fortfarande använde droger så det kanske inte skulle va så bra. Men syskonet ville ha kontakt med hen ändå så jag gjorde som jag blev tillfrågad och cyklade bort till personen och bad hen kontakta syskonet. När jag se kom hem till syskonet en kväll några dagar senare och märkte jag direkt att de båda var påverkade av inte bara alkohol utan också amfetamin. Nästan direkt frågade de om jag också ville ha. Sen var missbruket med "vanliga droger" i full gång. Två år med en massa sjuka upptåg, händelser och vansinnigt mycket droger, igen. När det nästan gått två år trodde jag att jag skulle kunna fly problemen igen och flyttade till en kille jag träffat, efter bara två veckor, 110 mil bort. Det blev definitivt inte bättre.
Gräset är inte grönare på andra sidan. Så länge jag inte vattnar dör det där med.
Under väldigt lång tid beskyllde jag det syskonet för att ha fått mig tillbaka till drogerna igen, genom att få mig att kontakta den personen. Jag beskyllde syskonet för att totalt ha utnyttjat mig genom att bland annat köpa de flesta "finare" saker, som möbler och annat, jag hade. Att syskonet visst vilken slav jag var under drogerna och därmed visste att jag skulle gå med på köpen om hen visade lite pengar. Jag minns att det var "struntsummor" för det mesta.
Trotts att jag märker att jag igen börjar känna ilskan inom mig över hur jag tyckte mig bli behandlad, förstår jag ändå att jag då var en beroende. Jag kan aldrig skylla mitt beroende på nån annan.
Oj det här blev mycket mer, och mycket jobbigare, att skriva än jag tänkt.
Men jag är tacksam över den drogfrihet jag har idag. Idag försöker jag tänka efter, före.

Le

Jag brukar tänka lite så här, att om jag ler så ler du, ler vi så ler andra. Om alla ler mår vi bättre och om vi alla mår bättre har vi det bättre. Det ligger ju faktiskt lite i det.
Ja då är det måndag, en ny dag och nya möjligheter. Jag ska strax ta bussen till jobbcoachen. Jag hoppas benen håller bara. Jag klarade av en kort promenad i sakta tempo igårkväll, direkt tänkte jag att YES då tar jag med gymväskan imorgon så jag kan träna på väg hem. Men nä jag får nog vänta lite och även om det kanske känns okej är det säkert bäst att vänta en dag extra och börja smått.
Nu måste jag iväg.
Trevlig måndag!

Principer framför personligheter

Gårdags-kvällen, halva natten och under morgonen har ex:et skickat sms. Jag har inte läst utan bara raderat. Det var det här jag var lite rädd för när jag kände mig tvungen att fråga efter mina pengar, att han skulle börja terrorisera mig igen. Det är runt ett år sedan jag gjorde slut med honom, men ändå är han kvar på samma ställe, känslomässigt. Jag minns i och för sig hur det är när jag var i missbruket. Tiden blir inte samma,  känslorna likaså. Jag försöker tänka att det är inte honom det är fel på, de är det han stoppar i sig. Principer framför personligheter, som det står i anonyma narkomaner. Sällan behöver jag som sagt tänka längre än till mig själv och hur jag var och agerade.
Just nu skulle jag strax vara framme på ett NA konvent, jag hade verkligen sett fram emot att träffa lite nytt folk, men så blev det en ändring i sista stund och det får bli nästa gång istället. Nästa större sammankomst är 8-10 mars då det är en Servicekonferens i Malmö. Till den kommer folk från hela Sverige, så ja jag ska verkligen dit. Tänkt att det här är jag, att jag utvecklats till att jag vill till ett ställe med flera hundra personer, f-n så skönt! Klart att jag blir nervös, men bara det att jag vill är underbart.
Istället för konventet idag tänker jag ägna mig åt att börja skriva i steg 3. Jag tänkte också försöka ta en liten promenad, för att få igång benen. Om jag har ont även imorgon får jag ringa vårdcentralen och få en läkartid. Det här är inte normal träningsvärk.
Förresten, jag såg att Miljöpartiet återigen är tredje största parti vilket gladde mig. Igår var jag i kontakt med styrelsen här i min stad för att börja engagera mig politiskt igen. Vid förra valet var jag med på något möte och var ute och informerade invånare om vad miljöpartiet gör och vill göra just för denna kommunen och nationellt. Jag tror jag lyckades ragga några röster. Men det tragiska, och som jag skäms över, är att jag under den tiden var aktiv i missbruket. På grund av det minns jag heller inte allt så bra. Men nu som nykter och drogfri känner jag att jag vill engagera mig igen, göra det rätt från början så att säga.
Trevlig söndag!

A decent life

Jag lyssnade på den låten precis, a decent life med Mando Diao. Jag minns så väl när jag lyssna på den förr, jag minns och kan nästan känna den smärtan i min själ som jag upplevde då. Tårar som bara rann och ett hål så stort i hjärtat. Jag var så förbannat trött på mitt liv och ville inget hellre än att avsluta det, men var för feg. Jag var så trött på det ständiga jagande efter mer och mer droger, inget var tillräckligt. Det är så sant det som sägs inom anonyma narkomaner, att en är för mycket och tusen aldrig nog.
Det blev så smärtsamt verkligt igen, kontrasten mellan livet då och nu. Gud så skönt att jag inte är kvar i där.
Lyckotårar.

Aj aj aaaaaj!

Idag har jag haft något så vansinnigt ont i benen. Ingen vanlig träningsvärk som på sätt och viss är skön utan den här känns som om musklerna är söndertrasade. Bokstavligen. När jag gick till bussen innan idag, 100 meter kanske, ville jag bara skrika rakt ut av smärta. Jag skulle skatta den till 9 på en 10 gradig skala. Eller som jämförelse, jag hade nästan lika ont som när jag bröt fotleden för ett par år sedan. Det går som från 0 till 100 på bara ett par minuter. På vårdcentralen sa de att jag skulle ta voltaren tillsammans med panodil i 10 dagar. Hjärnan säger att jag ska ta heroin istället. Beroendesjukdommen vaknar mer till liv. Total smärtlindring NU, inte sen. Men nej, jag tänker jag inte ta heroin. Det vore väl f-n om jag inte lärt mig nu att ta det lugnare med träningen i framtiden.
Jag träffade min sponsor idag och tillsammans gick vi igenom steg två. Det gick bra, och kändes bra. Nu kan jag börja med steg 3, vilket ska bli spännande. Jag vill ju utvecklas åt rätt håll och det här hjälper verkligen till med det.
Fick rådet av en god vän som ringde att ta ett varmt bad, för benen, så det ska jag göra nu. Tack.

11 månader

Så har det gått 11 månader sen jag blev nykter och drogfri. Eller blev och blev, det låter som att det bara hände och så är det verkligen inte. Jag tror inte någon som missbrukar inerst inne vill missbruka och likaså var det för mig. Viljan att sluta hade funnits länge, faktiskt i flera flera år, men inte styrkan och i den ligger till viss del också rätt förutsättningar. Med det menar jag att exempelvis utan ett boende är det ytterst svårt att ta sig ur ett missbruk. Just ett boende är som en grundtrygghet. Jag har svårt att förstå hur det i en del kommuner krävs drogfrihet innan ett boende erbjuds. Att klara av livet på gatorna "kräver" nästan droger i sig. Jag har inte varit hemlös i åratal, men ändå tillräckligt länge för att veta vad det innebär.
Idag har jag spenderat dagen med en god vän. Hon bjöd på indiska köttbullar med ris och sallad. Till dessert blev det semlor. Ja och förrätten hade jag med mig, kanelbullar. Nu här hemma "firar" jag med en kopp te och lite nötter/torkad frukt, strax ska jag meditera.
Ja, 11 månader som sagt, jag är så oerthört stolt glad och tacksam. Det är min bedrift, men ändå inte ensam. Ensam är inte alla gånger stark, och definitivt inte som beroende. Tack.

Ny rutin

Mindre värk i benen nu när jag inte rör mig mycket alls. Det lilla jag gick innan, från bussen till jobbcoachen och mötet, gjorde stundtals fruktansvärt ont.
Jag talade med mitt ex i eftermiddags, jag ville verkligen inte det men var "tvungen". Han är sen tidigare skyldig mig pengar, och med 122 kr och 9 dagar kvar tills nya är jag i starkt behov av dem. Jag hörde direkt att han var kraftigt påverkad så om han minns vad jag sa är oklart. Men jag hoppas det. I sådana här stunder, när ekonomin är riktigt ansträngd, kommer också de kriminella tankarna. Tankar som att göra nån narkotikaaffär för att få snabba pengar. Eller nån stöld. Sånt som jag varit van vid att göra. Men jag skulle aldrig kunna göra något sånt som nykter. Jag skäms så över allt skit jag gjort. Så småningom kommer ekonomin bli bättre och tills dess får jag lära mig hushålla med det jag har på ett bättre sätt. Det är dock inte så lätt som det låter, när jag varit van att prioritera annat.
Ja hm, nä det kändes inte bra att prata med honom, ex:et. Så mycket minnen som kom upp. Att jag levt så, och med honom, det kändes så långt borta och nästan overkligt. Hur har jag kunnat, tänkte jag. Hur f-n har jag kunnat det! Jag är oerhört stolt att jag tagit mig ur det, och tacksam och glad.
När jag kom hem gjorde jag en kopp med grönt te och satte mig i soffan. Jag startade inte datorn eller tv:n, utan bara satt en stund i tystnad och drack te´t och varvade ner. När koppen var tom satte jag igång min meditations-skiva och mediterade 30 minuter.
Jag tänkte att jag ska försöka göra det till en rutin. Att vänta med att starta datorn, tv:n och sätta mobilen på ljudlös. Att varva ner med en kopp te och sen meditera. Det är ett bra sätt att låta tankar, känslor och eventuell stress att lägga sig. Att känna att precis när jag kommer hem så släpper jag allt utanför och bara tar hand om mig själv, med lugn och ro en stund.
Ja, det ska bli en ny rutin.

Meditation

Idag har varit en lugn och stilla dag, precis det jag behövde. Jag har väl lärt mig lite av smärtan i benen och nacken då. Återstår att se hur länge.

Min sponsor från NA ringde mig tidigare idag. Jag hade försökt nå honom ett par dagar men han har varit iväg på en 10 dagars meditation. Jag var inne på hemsidan om just den meditationen han var iväg på och läste lite. Tror inte jag skulle klara av det, men jag blev lite inspirerad och mediterade en halvtimme. Jag har en cd-skiva med guidade meditationer som jag brukade lyssna på. Det var den jag lyssnade på nu och jag tror jag ska börja med det igen faktiskt. Unestål heter han som guidar och det är 4 olika: muskulär, mental, självbild och målbild. Det märktes att det var ett tag sedan sist för det tog lite tid att komma in i det och tankarna ville gärna snurra iväg åt andra saker. Men men, efter ett par gånger blir det bättre. Om man stressar upp sig lätt är nog meditation ett bra sätt att varva ner med, så då passar det mig riktigt bra. 

Jag och min sponsor bestämde att vi ska träffas på onsdag för att gå igenom anonyma narkomaners steg 2 som jag skrev klart för nån vecka sen. Även om det är tunga bitar så ser jag fram emot det, det för mig framåt. 

Nä nu ska jag snart sova, börjar hos jobbcoachen klockan 9 imorgon så jag får gå upp rätt tidigt. Tidigt för mig i alla fall, än. Godnatt!

Smärta

Nästan daglig träning. Allt eller inget. Men nu efter en månad och 25491 kalorier kan jag kan jag knappt röra mig för jag har så ont i benen. Efter bara 3 minuter fick jag avbryta för musklerna höll på att låsa sig. Men då kan jag träna överkroppen tänker jag, men med smärtan i benen spänner jag övriga kroppen och när jag tar i igen händer något i nacken/ryggen. Strålande smärta och svårt att vrida huvudet.
Tänk att det ska krävas så förbannat mycket för att jag ska förstå att nu MÅSTE jag ta det lugnare...
Nu ska mister jag sova, och vila alla muskler i alla fall 6-8 timmar, godnatt!

Jobbig morgon blev myskväll

Så fort jag öppna ögonen i morse ville jag bara sluta dom igen. Jag ville bara ligga kvar i sängen och sova vidare. Jag hade en konstig känsla i kroppen. Det kändes konstigt att vara jag, att jag inte kände mig van vid mig själv. Jag kände mig också liksom lätt i huvudet, svävande. Sinnet hängde inte med kroppen på något konstigt sätt. Det är svårt att förklara det, men liknande känsla som jag haft för några dagar sedan och samma som började redan igår kväll. Det kändes som jag var påväg ner, ner i nått ångest och depressionsliknande. Länge låg jag och funderade på om jag skulle gå upp och åka till ett na-möte, jag hade inget annat idag. Jag tänkte att nä men jag orkar inte träffa nån, än mindre prata med nån. Men så tänkte jag att ligger jag kvar här kommer det bara bli större och jobbigare så jag tvingade upp mig ur sängen och in i duschen. Känslan satt i nästan hela vägen till mötet. På bussen fick jag sällskap så det började lätta då. Sen när jag går innanför dörren till mötet och får se personerna där och får kramar från var och en så stiger humöret mer och mer. Tänk vad en kram kan göra, tänk vad två och tre kramar gör. Tänk vad det gör att få spy ur sig vad som plågar en. Jag är så glad att jag tog mig upp ur sängen och gick på det där mötet!
Nu ikväll hade jag besök av syskonet. Vi drack te, åt popcorn och choklad, drack julmust och kollade Taken 2. Hade det riktigt mysigt och den konstiga känslan jag tidigare haft avtog faktiskt helt och hållet. Jag är så glad att vi fått denna kontakten, att vi kan sitta umgås, ha mysigt och prata om allt möjligt. <3
Ikväll ska jag sova för att jag vill sova, inte för att jag vill fly undan något och det känns riktigt riktigt bra.

Släppa allt för en stund

Idag blev det bara 10 minuter på gymmet. Jag kände att jag ville lägga allt åt sidan och mysa i soffan så det blev två russinbullar med rödbetssallad och en del knäckebröd. Jag tände lite värmeljus och rökelse. Inga mer måsten idag. Jag slumrade till nästan en timme, riktigt skönt. Jag märker att det är en omställningsprocess, att gå från ingen fast sysselsättning till att faktiskt ha en. Det är ju inte bara vad jag gör där, det har varit en massa möten med arbetsförmedlingen och försäkringskassan och det blir en hel del annat som snurrar runt i huvudet som har med jobbcoachen att göra. Även om vad jag vill göra framöver, vad jag har för delmål och mål, hur jag vill att mitt liv ska se ut. Därtill kommer na-mötena, laro-mottagningen och träningen, för att inte tala om det eviga bussåkandet.
Jag är värd att släppa allt för en stund, jag är värd att äta lite onyttigt.

Trevlig pratstund

Haft ett riktigt bra mående idag. Känt mig positiv och energisk.
Jag var på ett möte idag, delvis för att jag öppnar på onsdagar, men också för att det kändes rätt. Jag hade inget annat särskilt inplanerat heller. Efteråt blev jag tillfrågad om jag ville följa med en och fika, så det gjorde jag. Det blev en riktigt trevlig pratstund, och en riktigt god chailatte och chokladbit. Jag får jobba bort det imorgon på gymmet!
När det var färdigfikat åkte jag en till Ikea och gick där en stund. Det är rätt kul att gå runt och inspireras och planera om hur jag vill ha det hemma. Ekonomin tillåter dock inga större förändringar, men drömma måste man. Värmeljus och ekologiska pepparkakor blev det i alla fall. Jag hade ett stopp till påvägen hem hos en god vän, därav kakorna. Det blev en trevlig, om än stundtals tung, pratstund där med. Väl hemma möte jag upp en glad pappa vars sons körkort jag hittade på bussen igår.
Tänk, jag har haft en riktigt fin dag och dessutom gjort en god gärning, det är nästan så långt ifrån missbruket jag kan tänka mig. Underbart!

Första dagen

Första dagen hos jobbcoachen. Det kändes emellanåt väldigt luddigt, det som man ska göra där. Lite som mycket snack och lite verkstad. Fina ord och konstiga beskrivningar. Men samtidigt så är det här inget jobb i den bemärkelsen. Det är en jobbcoach som ska hjälpa mig stärka självkänslan och hjälpa mig hitta och ta tillvara på möjligheter. Hjälpa mig med att göra ett CV och hur jag söker jobb och allt som har med det att göra. Självklart ska det också bli en praktik och längre fram tal om ett jobb. Men jag behöver lära mig att ta det lugnt. Det känns ändå bra faktiskt. Vi gjorde ett schema för 3 veckor fram. Och för att lära mig ta det lugnt ska jag bara vara där 2 gånger i veckan under de 3. Vissa saker gjorde man dessutom på övrig tid.
Ja det känns spännande. Jag fortsätter med min positiva inställning, det blir bäst då!

Sköldkörteln

Jag fick veta för några dagar sedan att min sköldkörtel inte producerar sköldkörtelhormoner som den ska. Det skrev jag kort om då också. Nu har jag i alla fall börjar med en medicin som heter Levaxin. Jag märker inget ännu, men det tar väl lite längre tid än så. Samtidigt vet jag inte riktigt vad för någon skillnad jag ska märka. Jag märkte ju inte att det var fel på den från första början ens. Eller ja, jag hade ju fått för mig att den överproducerade, men att den skulle gjort det hela livet då pga mina problem med värme. Men den underproducerar och det stämmer inte alls med det här att jag blir så varm, om jag förstått det rätt. Jag har fel på termostaten brukar jag säga lite skämtsamt, även om det är förbannat jobbigt. Men idag fick jag veta att "felet" uppstått i samband med när jag avslutade interferon-behandlingen för levern. Eller mellan November och Januari för att vara mer precis. Hm, ja mer än så vet jag inte. Man kunde se det på prover som är tagna innan och det senaste då när det upptäcktes. En remis är skickad till husläkaren så jag tänkte att jag ger det en vecka och ringer sen och kollar. Jag vill ju gärna att dom kollar upp det och inte bara sätter mig på en medicin.
Dagen har varit bra annars. Nykter & drogfri. Måndag innebär laro-mottagningen. Prover, medicin & samtal. Han med ett na-möte innan också. På vägen hem stannade jag till på gymmet. Tog det betydligt lugnare där idag och brände "bara" 670 kalorier. Hemskt att säga/skriva det, men jag blir lite besviken på mig själv om jag bränner nånstans under 1000 kalorier. Jag förstår ju att det är bra, men jag vill ändå mycket mer. Jag ser framför mig vad det motsvarar i mat och då skulle jag helst vilja bränna som igår, 2884 kalorier, Varje Dag.
Hm, nä det ska bli bättre! Jag ska bli snällare mot mig själv!

Balans

Igår tog jag ju det bara lugnt, och dessutom blev det både en hel chokladkaka och 5 dl glass, så idag tränade jag som en galning. 2 x 60 minuter på crosstrainern och 60 minuter på löpbandet blev 2884 bortbrända kalorier.
Här ser jag hur beroende-sjukdomen visar sig. Det nitiska, fanatiska, i träningen. Det hejdlösa, gränslösa i ätandet. Lite som "allt eller inget". Det är så svårt för mig att hitta balans i saker, främst då när det handlar om onyttiga livsmedel och träning. Men säker fler saker som jag kanske inte ser just nu.

Lördagsmys

Lördag innebar att jag låg kvar i sängen ända till strax efter klockan 10. Senare när solen började titta fram tänkte jag att vilken vacker dag detta kommer bli. Det hade snöat under kvällen och natten så det låg ett fint täcke över marken och sådär fint på träden.
Liksom igår, efter na-möte af-möte och gymmet, bestämde jag mig för att idag också bara ha en lugn dag hemma. En dag utan en massa måsten. Det kändes så passande då med det vackra vädret på något vis.
Ja, jag har verkligen bara tagit det lugnt här hemma. Njutit av stillheten och tystnaden. Hela veckan har gått i 90 känns det som så det här var väl behövligt.
Ikväll börjar melodifestivalen så jag tänker bänka mig i soffan och titta på den. Som lördagsmys blir det ett sånt här:

Snart lägger jag ännu en nykter och drogfri dag bakom mig och det känns så skönt.
Idag/kväll njuter jag verkligen av livet, och snart chokladen :)

Arbetsträna

Som jag skrev kort igår så börjar jag hos jobbcoachen på tisdag. Det blir en kort dag, 10-12, och en kort vecka för jag har bara en tid till och den är på torsdag. På tisdagen ska vi göra en planering för ca 5 veckor om jag förstått det rätt. De 5 veckorna är jag där på jobbcoach-stället. Under veckorna är det olika aktiviteter som individuella samtal, självkänsla/självbild, motivation, kompetensinventering, work shop, gruppaktiviteter, branschsökning, studiebesök, friskvård (fast nu tränar jag ju redan rätt mycket själv).
Allt behöver inte finnas med, likaså kan man lägga till annat. Man tar också med annat jag gör i planeringen, som na-möten. Möteslokalen ligger dessutom väldigt nära.
Ja, det låter och känns bra. Jag har ingen erfarenhet av sånt här, som nykter. Sen har det varit en del röster på nätet och via olika medier om hur negativa de här ställena är, men jag tänker som så att dels så belyser media inte de positiva historierna lika mycket som de negativa och dels är det här helt och hållet mitt eget initiativ och utan krav från något håll. Jag kan när som helst avsluta utan att riskera min ersättning. Jag tror att det gör att jag går in i detta med en helt annan inställning än någon som måste gå där.

Efter de 5 första veckorna ska jag tillsammans med jobbcoachen ha hittat ett företag där jag kan få göra en praktik. Dom har en del kontakter med olika företag och jag kan själv med komma med förslag. Självklart bör man tänka på saker som om det är ett ställe som längre fram kan tänkas erbjuda anställning osv. Arbetsförmedlingen kunde också ställa upp med kurser/utbildningar om det skulle komma att behövas för en anstälning. 

Men först och främst handlar det om att arbetsträna, att se vad jag har för arbetsförmåga. Rutiner och struktur. I detta projektet, med rehabilitering/arbetsträning, kan jag vara inskriven under 12 månader. 

Tar jag det bara lugnt, fortsätter vara nykter och drogfri och tar emot den hjälpen som ges så borde det här bli bra för mig. Jag går i alla fall in i detta med en positiv känsla.

Passar på att önska alla en trevlig fredagskväll & helg!