Så länge jag inte vattnar

Under perioder av mitt liv har jag haft mycket ångest. Jag har varit kraftigt medicinerat för just sådana tillstånd. Tills jag tyckte mig ha hittat lösningen, heroin. Jag tyckte verkligen det löste alla problem. Äntligen mådde jag bra. Helt fri från ångest, depression, jobbiga minnen och framför allt känslor. Men så är det ju verkligen inte, sanningen är att heroinet trycker undran alla känslor och därav inbillade jag mig att jag mådde bra. När jag injicerade heroin gick jag från att må superkasst till att, som jag tyckte, riktigt underbart bra på bara ett par sekunder. Inte konstigt jag fastna för den drogen. Sen kom det starka fysiska, och såklart psykiska, beroendet.
Ibland när jag inte mår riktigt bra, speciellt när jag inte vet hur jag ska hantera en känsla och framför allt inte vet vad det är jag känner, då kommer lite småångest. Rädslan för om det skulle börja igen. Ett exempel, koffeinet i kaffet ger små darrningar som då påminner om ångest, och då tror jag inte det ska bli "bara" vanlig ångest utan en hemsk nästan konstant ångest med panikattacker. Vansinnig rädsla för att förlora greppet om verkligheten. Slutligen en rädsla för rädslan, eftersom rädslan kommer innan ångesten. Förväntans-ångest  Jag minns en period när jag mest låg i sängen och grät, jag kunde inte ta mig utanför sovrumsdörren. Jag bodde 45 mil från övriga familjemedlemmar  Min dåvarande kille försökte hjälpa mig så gott han kunde. Kom in till mig med frukost, middag och kvällsmat. Men jag förstår att han slutligen lämnade mig. Jag minns att han sa "jag känner mig som en fånge i förhållandet". Jag minns vilken fånge jag kände mig i mina rädslor. Hur mycket tabletter jag än tog hjälpte det inte, inte med alkohol till det heller, ändå fortsatte jag ösa i mig.
Så småningom, troligen på grund av en hemsk övermedicinering och därmed stundtals totalt avstängda känslor och verklighetsuppfattning, lyckades jag flytta tillbaka till den staden jag ursprungligen bodde i. Därmed kom jag närmre min familj, vilket var mitt mål eftersom jag trodde det skulle få mig ur det hemska tillstånd jag befann mig i. Men så blev det inte. Jag minns att jag lyckades få en lägenhet (jag bodde först hos min pappa under nån månad). Efter ett par månader flyttade mitt ena syskon tillbaka till samma stad och vi började umgås igen. Hen hade längre tillbaka varit tillsammans med en som jag umgåtts mycket med i drog-sammanhang. I alla fall så bad hen mig att kontakta den personen för hen ville ta upp kontakten igen. Jag hade själv inte träffat personen på flera år men sa att jag visste var hen bodde men att hen fortfarande använde droger så det kanske inte skulle va så bra. Men syskonet ville ha kontakt med hen ändå så jag gjorde som jag blev tillfrågad och cyklade bort till personen och bad hen kontakta syskonet. När jag se kom hem till syskonet en kväll några dagar senare och märkte jag direkt att de båda var påverkade av inte bara alkohol utan också amfetamin. Nästan direkt frågade de om jag också ville ha. Sen var missbruket med "vanliga droger" i full gång. Två år med en massa sjuka upptåg, händelser och vansinnigt mycket droger, igen. När det nästan gått två år trodde jag att jag skulle kunna fly problemen igen och flyttade till en kille jag träffat, efter bara två veckor, 110 mil bort. Det blev definitivt inte bättre.
Gräset är inte grönare på andra sidan. Så länge jag inte vattnar dör det där med.
Under väldigt lång tid beskyllde jag det syskonet för att ha fått mig tillbaka till drogerna igen, genom att få mig att kontakta den personen. Jag beskyllde syskonet för att totalt ha utnyttjat mig genom att bland annat köpa de flesta "finare" saker, som möbler och annat, jag hade. Att syskonet visst vilken slav jag var under drogerna och därmed visste att jag skulle gå med på köpen om hen visade lite pengar. Jag minns att det var "struntsummor" för det mesta.
Trotts att jag märker att jag igen börjar känna ilskan inom mig över hur jag tyckte mig bli behandlad, förstår jag ändå att jag då var en beroende. Jag kan aldrig skylla mitt beroende på nån annan.
Oj det här blev mycket mer, och mycket jobbigare, att skriva än jag tänkt.
Men jag är tacksam över den drogfrihet jag har idag. Idag försöker jag tänka efter, före.