Det är skillnaden

Ikväll sitter jag och ska skriva ett CV. Bara tanken på CV har gjort mig irriterad förr. Jag har tänkt att där kan ju jag inte skriva någonting alls. Det är det som irritationen handlat om, att jag inte har någon arbetslivserfarenhet för att jag istället drogat i stort sett hela mitt liv. Irritationen har varit direkt mot och på mig själv. Men när jag tittar tillbaka så har jag ju faktiskt gjort en del. Även om jag varit påverkad för det mesta så får jag minnas det jag lärt mig. Och så är det med alla år i missbruket, jag kan inte låta dom ha gått "förlorade" utan istället måste jag plocka fram de positiva bitarna. Hur hemskt och jävligt det än har varit så finns det faktiskt något positivt i även det. Jag väljer att tro att med allt som händer föds något positivt.
Snart är ännu en nykter och drogfri dag slut. Jag är dunder-förkyld men livet är ändå bra.
För jag sitter inte i en trappuppgång eller på en toalett och injicerar heroin, jag sitter hemma i värmen vid mitt skrivbord och skriver ett CV. Jag behöver inte äta mat på ett härbärge, jag kan laga den själv i mitt hem. Inatt behöver jag inte sova i en park eller under nån trappa, jag kan sova i min egen säng. Jag varken vill eller behöver trycka undan livet med droger. Det känns så stort när jag skriver ner orden. Men det är stort. Det är skillnaden på att leva eller på att dö.