Så fort jag öppna ögonen i morse ville jag bara sluta dom igen. Jag ville bara ligga kvar i sängen och sova vidare. Jag hade en konstig känsla i kroppen. Det kändes konstigt att vara jag, att jag inte kände mig van vid mig själv. Jag kände mig också liksom lätt i huvudet, svävande. Sinnet hängde inte med kroppen på något konstigt sätt. Det är svårt att förklara det, men liknande känsla som jag haft för några dagar sedan och samma som började redan igår kväll. Det kändes som jag var påväg ner, ner i nått ångest och depressionsliknande. Länge låg jag och funderade på om jag skulle gå upp och åka till ett na-möte, jag hade inget annat idag. Jag tänkte att nä men jag orkar inte träffa nån, än mindre prata med nån. Men så tänkte jag att ligger jag kvar här kommer det bara bli större och jobbigare så jag tvingade upp mig ur sängen och in i duschen. Känslan satt i nästan hela vägen till mötet. På bussen fick jag sällskap så det började lätta då. Sen när jag går innanför dörren till mötet och får se personerna där och får kramar från var och en så stiger humöret mer och mer. Tänk vad en kram kan göra, tänk vad två och tre kramar gör. Tänk vad det gör att få spy ur sig vad som plågar en. Jag är så glad att jag tog mig upp ur sängen och gick på det där mötet!
Nu ikväll hade jag besök av syskonet. Vi drack te, åt popcorn och choklad, drack julmust och kollade Taken 2. Hade det riktigt mysigt och den konstiga känslan jag tidigare haft avtog faktiskt helt och hållet. Jag är så glad att vi fått denna kontakten, att vi kan sitta umgås, ha mysigt och prata om allt möjligt. <3
Ikväll ska jag sova för att jag vill sova, inte för att jag vill fly undan något och det känns riktigt riktigt bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar