Jag hade fjärde samtalet med psykologen idag. Vi började göra en tidslinje och det blev jobbigare än jag tänkte mig. Emellanåt satt jag där och tänkte att herregud, vems liv är det jag beskriver, men jo, det är mitt. Fy f-n vilket lidande! Det blev så tydligt, och jag är så otroligt tacksam för hit jag kämpat mig.
Jag hoppas jag aldrig blir så sjuk så att jag tror jag är frisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar