Panik

Idag drabbades jag av något som liknade en panikångest-attack eller kanske början på epilepsi-anfall.
Jag var på gymmet och körde på rätt hårt. Stod på crosstrainern i 40 minuter. Under gårdagskvällen hade jag ett socker-återfall och det kändes när jag stod där, så sätt att det var tyngre än vanligt. Jag blev snabbare varm och började svettas tidigare. Efter de 40 minuterna gick jag över till roddmaskinen för att avsluta med 2000 meter på den, men redan efter cirka 300 meter kände jag att något inte var som det skulle. Något i kroppen kändes fel. Jag kände att min ena hans var stel och drogs ihop i en slags kramp. Jag avbröt och gick i stället ner för att stretcha. Under tiden fortsatte handen och hjärnan/tankarna kändes liksom lite lätt och flyktig. När jag sen kom in i omklädningsrummet och vidare in i duschen började "anfallet" rejält. Trots varmvattnet började jag frysa, blicken blev lite dimmig, jag började skaka okontrollerat och krampkänslan steg i händer, ben och käkarna. Tankarna började snurra ordentligt på hur jag skulle hantera vad som hände. Jag började mer och mer drabbas av panik och försökte hålla i mig i duschkabinen. Jag blev rädd att jag skulle trilla ihop på golvet och krampa, att de övriga i omklädningsrummet skulle behöva ringa efter ambulans. Tårarna tryckte i ögonen och andningen var ryckig. I efterhand undrar jag varför ingen frågade hur jag mådde. Samtidigt försökte jag dölja det själv. Känslan av att förlora förståndet låg där hela tiden. Jag har förr varit med om allt från krampanfall och psykosliknande tillstånd till panikångest, men då har det alltid funnits misssbruk med i bilden. Jag tänkte att på något sätt måste jag flytta fokus och jag började därför tyst inom mig rabbla sinnesrobönen: "gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden". Först hjälpte det inte och jag började sen säga det rakt ut (med risk för att få konstiga blickar på mig) men det gjorde att jag lyckades torka mig, klä på mig och sedan ta mig ut därifrån. Jag tänkte att jag måste ringa någon som får mig trygg och då föll valet på mitt ena syskon. Jag hade svårt att prata när jag ringde, jag var fortfarande skakig, småkrampig och tårarna rann. Men syskonet satte sig i bilen och kom och hämtade mig. (Tack <3 )
Ja, jag har analyserat till höger och vänster men kan inte fullt ut förstå vad som hände, mer än att det var fruktansvärt jobbigt och skrämmande. Det finns nog flera alternativ, så som överansträning, koffein (som jag inte är riktigt van vid), blodsocker, stress.. Skönt är att det i skrivande stund är helt lugnt igen.