Kanske är det lycka

Vilken dag det varit! Sov mindre bra. Dels hade jag sovit lite på kvällen innan läggdags (vilket jag inte ska göra om) dels var jag nervös inför första skoldagen. Ja, det var första skoldagen idag. Det är en studiemotiverande folkhögskolekurs som pågår till två veckor innan höstterminen startar. Jag hade fått klartecken från biträdande rektorn och arbetsförmedlingen, samt försäkringskassan, och jag valde att tro på det. Men så visade det sig idag att det inte var så enkelt, det handlade om kostnader som arbetsförmedlingen inte är så positivt inställda till. Skolan försöker övertala dom och under tiden får jag gå där. Hoppas hoppas! I alla fall, jag var inte så nervös när jag satt på bussen och jag var inte så nervös när jag kom in i klassen som redan hade startat och presenterade mig. Värsta tänkbara scenario kändes det som, men som sagt det gick bra. Men en stund in i undervisningen när vi fick i uppgift att skriva upp de 8 saker som stod oss närmast, där jag skrev drogfriheten som allra viktigast, så började hjärtat slå. Tanken slog mig sen att det kanske skulle visas inför hela klassen och mycket riktigt, en efter en fick vi redogöra för vilken sak vi lämnade ifrån oss, sak efter sak och slutligen förklara varför vi behållit den sista som blev kvar. Hjärtat slog snabbare och snabbare allt eftersom alla redogjorde, jag kände mig varm och småskakig. Men det gick bra det med. Några skrattade och kunde inte förstå varför jag tyckte drogfriheten var viktigast, dom sa öppet att dom vill kunna "röka på" ibland. Jag argumenterade inte emot utan sa bara att för mig är det grunden till allt annat. Skönt att ha det ur mig.
Jag är stolt över min första dag. Min sponsor tyckte det var grymt starkt av mig att jag berättat. Vi pratade på telefon nu ikväll. Jag berättade om allt och sen kom vi till hur jag känt mig efter skolan och under eftermiddagen och kvällen. Det har känts lite lätt och svävande eller hur jag ska förklara det. Han frågade om jag kände igen känslan från missbrukstiden, och nej det gör jag inte, varpå han berättade något riktigt smart. Han sa; känner du inte igen en känsla så utgå ifrån att den är bra, med tanke på att jag känner igen de flesta jobbiga känslor från i stort sett hela missbrukstiden som varit skit, så är det ju inte en av dom. När jag tänker efter vet jag att jag känt samma känsla ett par gånger innan och det har varit i min nyktra och drogfria tid. Jag har satt den i samband med att mycket varit på gång, att jag gjort saker, träffat människor osv.
Men vem vet, jag kanske har känt av lycka idag?