Kriget är över

Jag har nyss flyttat. Lite närmre till skola och övrig civilisation. Som jag har längtat! Helt underbart och ett tydligt tecken på att det lönar sig även rent materiellt att fortsätta vara en skötsam produktiv medlem i samhället. Om 4 dagar, förutsatt att jag fortsätter så här, så har jag gjort deti 1½ år.
Jag har dock kvar min medicinering och det känns bättre för mig att numera säga att jag är tacksam för min missbruksfria tid, än drogfri. Jag anser inte att jag missbrukar, knarkar, bara för att jag har en narkotika-klassad medicinering. Jag mixtrar aldrig utan följer ordinationen till punkt och pricka. Däremot upplever jag att jag känner av medicinen. Jag trodde och tyckte mig inte känna så i början. Men jag genomgick en så kallad interferon-behandling för min hepatit c då och självklart påverkade den hur vad jag kände. Jag tror att jag därför inte kände av medicinen på samma sätt som jag sista månaderna gjort.. Det känns otroligt skönt att jag har påbörjat en ned-trappning. Tanken är att var 4:e vecka sänka dosen, alltså göra detta väldigt sakta. Det finns alltid möjlighet att stanna upp eller höja tillbaka en bit, men min förhoppning är att kunna fortsätta hela vägen.
Det har pågått ett litet krig i huvudet på mig angående mina "brickor" och min  medalj, alltså dom jag fått efter 6 månader, 9 månader och sen efter 1 års "drogfrihet". Det är egentligen snart dags för den som heter "18 månader".

Men jag har bestämt mig nu. Kriget är över. Jag tänker inte ta 18 månaders brickan. 

Jag missbrukar inte, jag knarkar inte, men jag vill inte så länge jag har denna medicineringen ta nån bricka eller medalj. Jag funderar lite över vad jag ska göra med dom jag har. Jag vill inte lämna tillbaka dom, för jag vill ha "ta" dom igen. Just precis dom som jag har hållit i och just precis den medaljen som har skickats runt och laddats till mig.