Gullbranna 2013

Jag var spänd och förväntansfull, jag var glad och smålycklig. Tårar stack innanför ögonen påväg tidigt i morse av glädje. När jag väl var framme på konventet blev det jobbigare än jag trott. Registreringen var väl inte så farlig i och för sig och jag drog en lapp med uppmaningar ur en skål. På lappen stod att jag skulle fråga om min hjälp behövdes i caféet. Glöm det! Noway! tänkte jag. Lite senare började jag uppleva det hela jobbigt, med alla dessa människor, varav jag bara kände ett fåtal. Hur skulle jag göra, vad skulle jag säga, och till vem. Efter ett tag gick jag på ett "maratonmöte" och efter ett tag delade jag kort om det, att jag upplever det som att jag låser mig i folksamlingar. Efteråt gick jag själv iväg en stund och satt ensam på en bänk och bara fanns. Jag tänkte inte så mycket utan bara var. Sen gick jag tillbaka till sällskapet jag var där i, och tack för det, att jag ändå hade sällskap. Rätt som det var fick jag frågan att göra service, att stå i caféet och hjälpa till. Det som jag tänkte om lappen jag drog när jag kom dit att "Aldrig, Noway" men jag sa ja, om en i sällskapet (som frågade) följde med. Och det gick ju faktiskt skitbra. Trots min dåliga huvudräkning och anstormningen av "kunder". Efter det kändes det mycket bättre. Jag bör försöka att bara "Just do it", inte tänka efter så mycket. Jag försöker också tänka att jag är en person som just nu inte tar så mycket plats, jag är inte den som gärna står i centrum, främst behöver jag tänka och känna att det är helt okej med.

Nu är jag hemma igen och tycker att det blev faktiskt kul, även om det kändes jobbigt i början så blev det bra och jag trivdes mer efter nån timme. Sinnesrobönen (som blev det sista för mig) med kanske 60-70 personer i ring var riktigt häftigt, och jag var fan en av dom! :)