Kärlek

Inte trodde jag det, nä det hade jag inte ens i tankarna. Jag tänkte ´okej, men vi kan väl träffas och fika´. Men redan där på cafét höll jag på att drunkna i hans ögon.
Tystnaden som emellanåt uppstod var inte som med andra, då den har kunnat kännas besvärande, med honom var den avslappnad och samtidigt med fjärillsbesök i magen.
Om jag skulle betrakta mig själv där jag satt tillsammans med honom, så måste sett förtrollad ut. Det kändes som det där ´klicket´ jag hört talas om.

Jag har alltid haft en förmåga att leva långt fram i tiden när det kommer till  eventuella  pojkvänner. Förhållande, förlovning, sambo och allt annat i ett rasande tempo. Det är något jag måste vara medveten om. Nuet, det är här jag bör vara!
Jag har också en förmåga av att se hur jag inte passar ihop med eventuella pojkvänner...
Tankarna går som, jag är någon annanstans i livet eftersom jag som vuxen utbildar mig, och dessutom har minst 4 år kvar, hur ser det ut. Eller, jag dricker inte alkohol och det blir för jobbigt att ta frågorna om det. Eller, min ekonomika situation är totalt låst och oerhört begränsad under minst 5 år. Jag kan fika 1-2 gånger per månad, men att åka på en semester skulle bli helt omöjligt. Eller, om jag skulle vilja flytta till en annan stad eller till en annan lägenhet, så måste jag vänta först 5 år på att min skuldsanering ska bli klar och sedan ytterligare 3 år på att betalningsanmärkningarna försvinner, seeen kan jag skriva ett kontrakt, eller ta ett lån, öppna ett abonemang, skaffa ett bibliotekskort osv.
Det blir för mycket, så jävla för mycket.
Vem som helst skulle kunna bli deprimerad, därför måste jag leva här och nu! Just nu vill jag bara glädjas åt att jag är kär och att jag faktiskt har en pojkvänn.