Känner mig ensam

Härom dagen, eller ja det är nog mer än en vecka sedan, så sa jag till en vän när vi satt och åt pizza att jag tyckte det är konstigt att jag inte känner så stort behov av någon närhet. Närhet som i en partner, i mitt fall en kille. Men så efter det har jag mer och mer börjat känna mig ensam. Jag måste erkänna att jag är rädd för ensamheten, så det har varit skönt att slippa vara direkt medveten om den. Att jag snart har ett års tid i nykterhet och att våren är på ingång kan väl förklara att den börjar komma igen. I drogandet fanns så klart också behovet av närhet, men oftast dövades allt.Det är nog inte bara den sortens ensamhet som en kille skulle bota. Nä, det är det ju faktiskt inte. Jag önskar att jag hade fler vänner att umgås med. Jag känner mig rätt ensam så sätt också. Även trots att jag har ett behov av att vara själv med, så känner jag att jag är ensam för mycket. Mitt självförtroende och blyghet har många gånger står i vägen men jag jobbar på det. Drogfriheten är nummer ett. Med droger är självförtroendet enbart inbillat och som bortblåst så fort jag tillfälligt nyktrat till. Så länge jag är nykter har jag möjligheten att fortsätta utvecklas åt rätt håll, då har jag möjligheten att ta till vara på vad livet har att erbjuda. Jag tänker att med möten, arbetsträning, praktik, eventuellt studier och sen jobb kommer nya kontakter och vänner, så småningom förhoppningsvis också en kille. Kille låter kanske fel att säga när jag mellan 30 och 40?!