Överdos

Jag hade druckit alkohol för att dämpa abstinens från heroinet. Jag hade inga pengar att köpa mer.
Som vanligt började jag "organisera". Jag fick tag i ett antal personer som ville köpa amfetamin. Fick pengarna av dom och begav mig till bussen. Jag tyckte det var skitbra att det var jag som ordnade drogerna till folk omkring mig. Dels så kände jag mig viktig och behövd men det gav mig också pengar till heroin. Jag köpte billigt och sålde dyrare.
Steg på bussen, klockan var runt 18.
Resan var hemsk. Så många gånger jag åkte fram och tillbaka för att hämta amfetamin och heroin. Ibland med väldigt mycket droger. Nog för att få mig inlåst i fängelse ett bra tag. Som sagt, resan var hemsk. Kändes som det tog en evighet trots att det bara rörde sig om cirka 30 minuter. Jag frös som om det vore minusgrader, samtidigt som jag svettades som om det var högsommar. Hade svårt att tänka på annat än fixen jag skulle slå i mig. Gick av bussen och snabbt dit där en "vän" väntade på mig. Han ville inte stå öppet och ta heroinet så vi gick till Max (hamburgerrestaurangen). Vi gick direkt till toaletterna. Jag satte mig på toalettstolen och han stod upp. Han började ta fram grejerna och jag sa åt han att jag behövde få i mig  fixen fort för jag var sjuk. Sa också att jag inte hade några egna "verktyg" (sprutor). Men han ville själv ta först, eftersom vi fick dela på hans "verktyg". Han kokar sin fix rätt snabbt och tog den. I samma sked hade han också gjort en till mig. Jag vet inte riktigt hur mycket heroin han har lagt i, men bryr mig inte just då. Jag tänker att snälla bara låt mig få skiten i mig så jag slipper känna. Snabbt drar jag upp fixen och trycker in den i armvecket. Det tog bara ett par sekunder att få i mig allt. Jag minns att jag började känna effekten av heroinet. Skakningarna började lägga sig och ett par sekunder senare blir synfälltet lite suddigt. Jag känner ett jättestort lugn. En värme sprider sig i kroppen samtidigt som ett illamående väller upp inom mig. Jag ler idiotiskt med hela ansiktet och sträcker fram sprutan mot vasken för att börja rengöra den...

Borta, tomt, svart.......

Öppnar ögonen inne i en bil, det är skakar och går fort. Jag ligger på en brits i en ambulans och kvinnan bredvid mig säger att jag tagit en överdos heroin. Sen blir det svart och tomt igen. Nästa gång jag vaknar ligger jag i en sjukhussäng på intensiven eller om det är akutmedicinen. Jag minns att jag får en injektion (den tredje fick jag veta i efterhand). Efter en stund börjar synfältet klarna allt mer. Jag känner mig grumlig i huvudet och har ett fruktansvärt illamående. Jag vill bara därifrån. Sen börjar jag förstå vad som hänt. "Jag har tagit en överdos". Tårar börja komma och jag känner mig som i ett förvirringstillstånd, som troligen var lite av en chock. Frågar personalen där om vad klockan är, och den är ca 19 på kvällen. Tänker att om jag kan ta mig härifrån nu så hinner jag få tag i nytt heroin. av samma person som innan. Men det är inte tal om det för personalen. Efter hand som tiden går börjar jag känna mig klarare och klarare i huvudet. Illamåendet ligger där hela tiden dock. När klockan börjar närma sig kl 00 ringer min mobil. Av alla människor är det min mamma som ringer mig. Jag reser mig upp från sängen och tänker "vad vill hon, vad ska jag säga om hon frågar hur jag mår?". Svarar på samtalet men säger absolut inget om var jag är eller vad som hänt, istället när hon frågar hur jag mår säger jag "bara bra". Efter en stund blir illamåendet för stort och jag säger åt henne att vänta, varpå jag spyr flera gånger. Jag säger inget och hon verkar inte ha förstått vad som hänt. Anledningen att hon ringer är att hon undrar om jag kan hjälpa till att röja i förrådet. Varför ringa om det vid kl 00 tänker jag? Efter samtalet har jag verkligen bestämt mig för att lämna sjukhuset och bryr mig inte om  vad personalen säger. Jag får tag på min halvbror och ber han hämta mig för att skjutsa mig hem. När han kommer undrar han vad jag gör på sjukhuset och jag svarar undvikande "ja mådde illa". Han undrar såklart men börjar köra och plötsligt jag att "du jag måste inom en vän". Jag tror han visste om att jag missbruka då. Men han ställde inte så många frågor utan körde till "vännen". Jag gick ur bilen och knackade på fönstret till lägenheten. "Vännen" öppnade och jag gick in.
Jag glömde bort min halvbror som skulle köra mig,
jag glömde bort att jag kom från sjukhuset,
jag glömde bort att jag varit så nära döden,
jag glömde bort att jag faktiskt levde,
jag glömde bort alla i min familj,
jag glömde allt och gick rakt in i skiten igen...

Tårar, tårar och mer tårar!
Jag kan ibland inte förstå att det där var jag. Att jag uppenbarligen inte värdesatte något i livet, utan riskerade döden i var och varannan spruta.
Jag blir ibland förbannad på mig själv när jag känner ångest inför livet, när jag varit så nära döden flera gånger. Men jag är så lycklig, så jävla tacksam, över den drogfrihet jag har idag. Den är verkligen ingen självklarhet och därför måste jag ibland påminna mig om stunder som denna händelsen.
Jag vill aldrig tillbaka till det livet så jag fortsätter kämpa! På Onsdag är det 9 månader som nykter!