Le

Jag brukar tänka lite så här, att om jag ler så ler du, ler vi så ler andra. Om alla ler mår vi bättre och om vi alla mår bättre har vi det bättre. Det ligger ju faktiskt lite i det.
Ja då är det måndag, en ny dag och nya möjligheter. Jag ska strax ta bussen till jobbcoachen. Jag hoppas benen håller bara. Jag klarade av en kort promenad i sakta tempo igårkväll, direkt tänkte jag att YES då tar jag med gymväskan imorgon så jag kan träna på väg hem. Men nä jag får nog vänta lite och även om det kanske känns okej är det säkert bäst att vänta en dag extra och börja smått.
Nu måste jag iväg.
Trevlig måndag!

Principer framför personligheter

Gårdags-kvällen, halva natten och under morgonen har ex:et skickat sms. Jag har inte läst utan bara raderat. Det var det här jag var lite rädd för när jag kände mig tvungen att fråga efter mina pengar, att han skulle börja terrorisera mig igen. Det är runt ett år sedan jag gjorde slut med honom, men ändå är han kvar på samma ställe, känslomässigt. Jag minns i och för sig hur det är när jag var i missbruket. Tiden blir inte samma,  känslorna likaså. Jag försöker tänka att det är inte honom det är fel på, de är det han stoppar i sig. Principer framför personligheter, som det står i anonyma narkomaner. Sällan behöver jag som sagt tänka längre än till mig själv och hur jag var och agerade.
Just nu skulle jag strax vara framme på ett NA konvent, jag hade verkligen sett fram emot att träffa lite nytt folk, men så blev det en ändring i sista stund och det får bli nästa gång istället. Nästa större sammankomst är 8-10 mars då det är en Servicekonferens i Malmö. Till den kommer folk från hela Sverige, så ja jag ska verkligen dit. Tänkt att det här är jag, att jag utvecklats till att jag vill till ett ställe med flera hundra personer, f-n så skönt! Klart att jag blir nervös, men bara det att jag vill är underbart.
Istället för konventet idag tänker jag ägna mig åt att börja skriva i steg 3. Jag tänkte också försöka ta en liten promenad, för att få igång benen. Om jag har ont även imorgon får jag ringa vårdcentralen och få en läkartid. Det här är inte normal träningsvärk.
Förresten, jag såg att Miljöpartiet återigen är tredje största parti vilket gladde mig. Igår var jag i kontakt med styrelsen här i min stad för att börja engagera mig politiskt igen. Vid förra valet var jag med på något möte och var ute och informerade invånare om vad miljöpartiet gör och vill göra just för denna kommunen och nationellt. Jag tror jag lyckades ragga några röster. Men det tragiska, och som jag skäms över, är att jag under den tiden var aktiv i missbruket. På grund av det minns jag heller inte allt så bra. Men nu som nykter och drogfri känner jag att jag vill engagera mig igen, göra det rätt från början så att säga.
Trevlig söndag!

A decent life

Jag lyssnade på den låten precis, a decent life med Mando Diao. Jag minns så väl när jag lyssna på den förr, jag minns och kan nästan känna den smärtan i min själ som jag upplevde då. Tårar som bara rann och ett hål så stort i hjärtat. Jag var så förbannat trött på mitt liv och ville inget hellre än att avsluta det, men var för feg. Jag var så trött på det ständiga jagande efter mer och mer droger, inget var tillräckligt. Det är så sant det som sägs inom anonyma narkomaner, att en är för mycket och tusen aldrig nog.
Det blev så smärtsamt verkligt igen, kontrasten mellan livet då och nu. Gud så skönt att jag inte är kvar i där.
Lyckotårar.

Aj aj aaaaaj!

Idag har jag haft något så vansinnigt ont i benen. Ingen vanlig träningsvärk som på sätt och viss är skön utan den här känns som om musklerna är söndertrasade. Bokstavligen. När jag gick till bussen innan idag, 100 meter kanske, ville jag bara skrika rakt ut av smärta. Jag skulle skatta den till 9 på en 10 gradig skala. Eller som jämförelse, jag hade nästan lika ont som när jag bröt fotleden för ett par år sedan. Det går som från 0 till 100 på bara ett par minuter. På vårdcentralen sa de att jag skulle ta voltaren tillsammans med panodil i 10 dagar. Hjärnan säger att jag ska ta heroin istället. Beroendesjukdommen vaknar mer till liv. Total smärtlindring NU, inte sen. Men nej, jag tänker jag inte ta heroin. Det vore väl f-n om jag inte lärt mig nu att ta det lugnare med träningen i framtiden.
Jag träffade min sponsor idag och tillsammans gick vi igenom steg två. Det gick bra, och kändes bra. Nu kan jag börja med steg 3, vilket ska bli spännande. Jag vill ju utvecklas åt rätt håll och det här hjälper verkligen till med det.
Fick rådet av en god vän som ringde att ta ett varmt bad, för benen, så det ska jag göra nu. Tack.

11 månader

Så har det gått 11 månader sen jag blev nykter och drogfri. Eller blev och blev, det låter som att det bara hände och så är det verkligen inte. Jag tror inte någon som missbrukar inerst inne vill missbruka och likaså var det för mig. Viljan att sluta hade funnits länge, faktiskt i flera flera år, men inte styrkan och i den ligger till viss del också rätt förutsättningar. Med det menar jag att exempelvis utan ett boende är det ytterst svårt att ta sig ur ett missbruk. Just ett boende är som en grundtrygghet. Jag har svårt att förstå hur det i en del kommuner krävs drogfrihet innan ett boende erbjuds. Att klara av livet på gatorna "kräver" nästan droger i sig. Jag har inte varit hemlös i åratal, men ändå tillräckligt länge för att veta vad det innebär.
Idag har jag spenderat dagen med en god vän. Hon bjöd på indiska köttbullar med ris och sallad. Till dessert blev det semlor. Ja och förrätten hade jag med mig, kanelbullar. Nu här hemma "firar" jag med en kopp te och lite nötter/torkad frukt, strax ska jag meditera.
Ja, 11 månader som sagt, jag är så oerthört stolt glad och tacksam. Det är min bedrift, men ändå inte ensam. Ensam är inte alla gånger stark, och definitivt inte som beroende. Tack.

Ny rutin

Mindre värk i benen nu när jag inte rör mig mycket alls. Det lilla jag gick innan, från bussen till jobbcoachen och mötet, gjorde stundtals fruktansvärt ont.
Jag talade med mitt ex i eftermiddags, jag ville verkligen inte det men var "tvungen". Han är sen tidigare skyldig mig pengar, och med 122 kr och 9 dagar kvar tills nya är jag i starkt behov av dem. Jag hörde direkt att han var kraftigt påverkad så om han minns vad jag sa är oklart. Men jag hoppas det. I sådana här stunder, när ekonomin är riktigt ansträngd, kommer också de kriminella tankarna. Tankar som att göra nån narkotikaaffär för att få snabba pengar. Eller nån stöld. Sånt som jag varit van vid att göra. Men jag skulle aldrig kunna göra något sånt som nykter. Jag skäms så över allt skit jag gjort. Så småningom kommer ekonomin bli bättre och tills dess får jag lära mig hushålla med det jag har på ett bättre sätt. Det är dock inte så lätt som det låter, när jag varit van att prioritera annat.
Ja hm, nä det kändes inte bra att prata med honom, ex:et. Så mycket minnen som kom upp. Att jag levt så, och med honom, det kändes så långt borta och nästan overkligt. Hur har jag kunnat, tänkte jag. Hur f-n har jag kunnat det! Jag är oerhört stolt att jag tagit mig ur det, och tacksam och glad.
När jag kom hem gjorde jag en kopp med grönt te och satte mig i soffan. Jag startade inte datorn eller tv:n, utan bara satt en stund i tystnad och drack te´t och varvade ner. När koppen var tom satte jag igång min meditations-skiva och mediterade 30 minuter.
Jag tänkte att jag ska försöka göra det till en rutin. Att vänta med att starta datorn, tv:n och sätta mobilen på ljudlös. Att varva ner med en kopp te och sen meditera. Det är ett bra sätt att låta tankar, känslor och eventuell stress att lägga sig. Att känna att precis när jag kommer hem så släpper jag allt utanför och bara tar hand om mig själv, med lugn och ro en stund.
Ja, det ska bli en ny rutin.

Meditation

Idag har varit en lugn och stilla dag, precis det jag behövde. Jag har väl lärt mig lite av smärtan i benen och nacken då. Återstår att se hur länge.

Min sponsor från NA ringde mig tidigare idag. Jag hade försökt nå honom ett par dagar men han har varit iväg på en 10 dagars meditation. Jag var inne på hemsidan om just den meditationen han var iväg på och läste lite. Tror inte jag skulle klara av det, men jag blev lite inspirerad och mediterade en halvtimme. Jag har en cd-skiva med guidade meditationer som jag brukade lyssna på. Det var den jag lyssnade på nu och jag tror jag ska börja med det igen faktiskt. Unestål heter han som guidar och det är 4 olika: muskulär, mental, självbild och målbild. Det märktes att det var ett tag sedan sist för det tog lite tid att komma in i det och tankarna ville gärna snurra iväg åt andra saker. Men men, efter ett par gånger blir det bättre. Om man stressar upp sig lätt är nog meditation ett bra sätt att varva ner med, så då passar det mig riktigt bra. 

Jag och min sponsor bestämde att vi ska träffas på onsdag för att gå igenom anonyma narkomaners steg 2 som jag skrev klart för nån vecka sen. Även om det är tunga bitar så ser jag fram emot det, det för mig framåt. 

Nä nu ska jag snart sova, börjar hos jobbcoachen klockan 9 imorgon så jag får gå upp rätt tidigt. Tidigt för mig i alla fall, än. Godnatt!

Smärta

Nästan daglig träning. Allt eller inget. Men nu efter en månad och 25491 kalorier kan jag kan jag knappt röra mig för jag har så ont i benen. Efter bara 3 minuter fick jag avbryta för musklerna höll på att låsa sig. Men då kan jag träna överkroppen tänker jag, men med smärtan i benen spänner jag övriga kroppen och när jag tar i igen händer något i nacken/ryggen. Strålande smärta och svårt att vrida huvudet.
Tänk att det ska krävas så förbannat mycket för att jag ska förstå att nu MÅSTE jag ta det lugnare...
Nu ska mister jag sova, och vila alla muskler i alla fall 6-8 timmar, godnatt!

Jobbig morgon blev myskväll

Så fort jag öppna ögonen i morse ville jag bara sluta dom igen. Jag ville bara ligga kvar i sängen och sova vidare. Jag hade en konstig känsla i kroppen. Det kändes konstigt att vara jag, att jag inte kände mig van vid mig själv. Jag kände mig också liksom lätt i huvudet, svävande. Sinnet hängde inte med kroppen på något konstigt sätt. Det är svårt att förklara det, men liknande känsla som jag haft för några dagar sedan och samma som började redan igår kväll. Det kändes som jag var påväg ner, ner i nått ångest och depressionsliknande. Länge låg jag och funderade på om jag skulle gå upp och åka till ett na-möte, jag hade inget annat idag. Jag tänkte att nä men jag orkar inte träffa nån, än mindre prata med nån. Men så tänkte jag att ligger jag kvar här kommer det bara bli större och jobbigare så jag tvingade upp mig ur sängen och in i duschen. Känslan satt i nästan hela vägen till mötet. På bussen fick jag sällskap så det började lätta då. Sen när jag går innanför dörren till mötet och får se personerna där och får kramar från var och en så stiger humöret mer och mer. Tänk vad en kram kan göra, tänk vad två och tre kramar gör. Tänk vad det gör att få spy ur sig vad som plågar en. Jag är så glad att jag tog mig upp ur sängen och gick på det där mötet!
Nu ikväll hade jag besök av syskonet. Vi drack te, åt popcorn och choklad, drack julmust och kollade Taken 2. Hade det riktigt mysigt och den konstiga känslan jag tidigare haft avtog faktiskt helt och hållet. Jag är så glad att vi fått denna kontakten, att vi kan sitta umgås, ha mysigt och prata om allt möjligt. <3
Ikväll ska jag sova för att jag vill sova, inte för att jag vill fly undan något och det känns riktigt riktigt bra.

Släppa allt för en stund

Idag blev det bara 10 minuter på gymmet. Jag kände att jag ville lägga allt åt sidan och mysa i soffan så det blev två russinbullar med rödbetssallad och en del knäckebröd. Jag tände lite värmeljus och rökelse. Inga mer måsten idag. Jag slumrade till nästan en timme, riktigt skönt. Jag märker att det är en omställningsprocess, att gå från ingen fast sysselsättning till att faktiskt ha en. Det är ju inte bara vad jag gör där, det har varit en massa möten med arbetsförmedlingen och försäkringskassan och det blir en hel del annat som snurrar runt i huvudet som har med jobbcoachen att göra. Även om vad jag vill göra framöver, vad jag har för delmål och mål, hur jag vill att mitt liv ska se ut. Därtill kommer na-mötena, laro-mottagningen och träningen, för att inte tala om det eviga bussåkandet.
Jag är värd att släppa allt för en stund, jag är värd att äta lite onyttigt.

Trevlig pratstund

Haft ett riktigt bra mående idag. Känt mig positiv och energisk.
Jag var på ett möte idag, delvis för att jag öppnar på onsdagar, men också för att det kändes rätt. Jag hade inget annat särskilt inplanerat heller. Efteråt blev jag tillfrågad om jag ville följa med en och fika, så det gjorde jag. Det blev en riktigt trevlig pratstund, och en riktigt god chailatte och chokladbit. Jag får jobba bort det imorgon på gymmet!
När det var färdigfikat åkte jag en till Ikea och gick där en stund. Det är rätt kul att gå runt och inspireras och planera om hur jag vill ha det hemma. Ekonomin tillåter dock inga större förändringar, men drömma måste man. Värmeljus och ekologiska pepparkakor blev det i alla fall. Jag hade ett stopp till påvägen hem hos en god vän, därav kakorna. Det blev en trevlig, om än stundtals tung, pratstund där med. Väl hemma möte jag upp en glad pappa vars sons körkort jag hittade på bussen igår.
Tänk, jag har haft en riktigt fin dag och dessutom gjort en god gärning, det är nästan så långt ifrån missbruket jag kan tänka mig. Underbart!

Första dagen

Första dagen hos jobbcoachen. Det kändes emellanåt väldigt luddigt, det som man ska göra där. Lite som mycket snack och lite verkstad. Fina ord och konstiga beskrivningar. Men samtidigt så är det här inget jobb i den bemärkelsen. Det är en jobbcoach som ska hjälpa mig stärka självkänslan och hjälpa mig hitta och ta tillvara på möjligheter. Hjälpa mig med att göra ett CV och hur jag söker jobb och allt som har med det att göra. Självklart ska det också bli en praktik och längre fram tal om ett jobb. Men jag behöver lära mig att ta det lugnt. Det känns ändå bra faktiskt. Vi gjorde ett schema för 3 veckor fram. Och för att lära mig ta det lugnt ska jag bara vara där 2 gånger i veckan under de 3. Vissa saker gjorde man dessutom på övrig tid.
Ja det känns spännande. Jag fortsätter med min positiva inställning, det blir bäst då!

Sköldkörteln

Jag fick veta för några dagar sedan att min sköldkörtel inte producerar sköldkörtelhormoner som den ska. Det skrev jag kort om då också. Nu har jag i alla fall börjar med en medicin som heter Levaxin. Jag märker inget ännu, men det tar väl lite längre tid än så. Samtidigt vet jag inte riktigt vad för någon skillnad jag ska märka. Jag märkte ju inte att det var fel på den från första början ens. Eller ja, jag hade ju fått för mig att den överproducerade, men att den skulle gjort det hela livet då pga mina problem med värme. Men den underproducerar och det stämmer inte alls med det här att jag blir så varm, om jag förstått det rätt. Jag har fel på termostaten brukar jag säga lite skämtsamt, även om det är förbannat jobbigt. Men idag fick jag veta att "felet" uppstått i samband med när jag avslutade interferon-behandlingen för levern. Eller mellan November och Januari för att vara mer precis. Hm, ja mer än så vet jag inte. Man kunde se det på prover som är tagna innan och det senaste då när det upptäcktes. En remis är skickad till husläkaren så jag tänkte att jag ger det en vecka och ringer sen och kollar. Jag vill ju gärna att dom kollar upp det och inte bara sätter mig på en medicin.
Dagen har varit bra annars. Nykter & drogfri. Måndag innebär laro-mottagningen. Prover, medicin & samtal. Han med ett na-möte innan också. På vägen hem stannade jag till på gymmet. Tog det betydligt lugnare där idag och brände "bara" 670 kalorier. Hemskt att säga/skriva det, men jag blir lite besviken på mig själv om jag bränner nånstans under 1000 kalorier. Jag förstår ju att det är bra, men jag vill ändå mycket mer. Jag ser framför mig vad det motsvarar i mat och då skulle jag helst vilja bränna som igår, 2884 kalorier, Varje Dag.
Hm, nä det ska bli bättre! Jag ska bli snällare mot mig själv!

Balans

Igår tog jag ju det bara lugnt, och dessutom blev det både en hel chokladkaka och 5 dl glass, så idag tränade jag som en galning. 2 x 60 minuter på crosstrainern och 60 minuter på löpbandet blev 2884 bortbrända kalorier.
Här ser jag hur beroende-sjukdomen visar sig. Det nitiska, fanatiska, i träningen. Det hejdlösa, gränslösa i ätandet. Lite som "allt eller inget". Det är så svårt för mig att hitta balans i saker, främst då när det handlar om onyttiga livsmedel och träning. Men säker fler saker som jag kanske inte ser just nu.

Lördagsmys

Lördag innebar att jag låg kvar i sängen ända till strax efter klockan 10. Senare när solen började titta fram tänkte jag att vilken vacker dag detta kommer bli. Det hade snöat under kvällen och natten så det låg ett fint täcke över marken och sådär fint på träden.
Liksom igår, efter na-möte af-möte och gymmet, bestämde jag mig för att idag också bara ha en lugn dag hemma. En dag utan en massa måsten. Det kändes så passande då med det vackra vädret på något vis.
Ja, jag har verkligen bara tagit det lugnt här hemma. Njutit av stillheten och tystnaden. Hela veckan har gått i 90 känns det som så det här var väl behövligt.
Ikväll börjar melodifestivalen så jag tänker bänka mig i soffan och titta på den. Som lördagsmys blir det ett sånt här:

Snart lägger jag ännu en nykter och drogfri dag bakom mig och det känns så skönt.
Idag/kväll njuter jag verkligen av livet, och snart chokladen :)

Arbetsträna

Som jag skrev kort igår så börjar jag hos jobbcoachen på tisdag. Det blir en kort dag, 10-12, och en kort vecka för jag har bara en tid till och den är på torsdag. På tisdagen ska vi göra en planering för ca 5 veckor om jag förstått det rätt. De 5 veckorna är jag där på jobbcoach-stället. Under veckorna är det olika aktiviteter som individuella samtal, självkänsla/självbild, motivation, kompetensinventering, work shop, gruppaktiviteter, branschsökning, studiebesök, friskvård (fast nu tränar jag ju redan rätt mycket själv).
Allt behöver inte finnas med, likaså kan man lägga till annat. Man tar också med annat jag gör i planeringen, som na-möten. Möteslokalen ligger dessutom väldigt nära.
Ja, det låter och känns bra. Jag har ingen erfarenhet av sånt här, som nykter. Sen har det varit en del röster på nätet och via olika medier om hur negativa de här ställena är, men jag tänker som så att dels så belyser media inte de positiva historierna lika mycket som de negativa och dels är det här helt och hållet mitt eget initiativ och utan krav från något håll. Jag kan när som helst avsluta utan att riskera min ersättning. Jag tror att det gör att jag går in i detta med en helt annan inställning än någon som måste gå där.

Efter de 5 första veckorna ska jag tillsammans med jobbcoachen ha hittat ett företag där jag kan få göra en praktik. Dom har en del kontakter med olika företag och jag kan själv med komma med förslag. Självklart bör man tänka på saker som om det är ett ställe som längre fram kan tänkas erbjuda anställning osv. Arbetsförmedlingen kunde också ställa upp med kurser/utbildningar om det skulle komma att behövas för en anstälning. 

Men först och främst handlar det om att arbetsträna, att se vad jag har för arbetsförmåga. Rutiner och struktur. I detta projektet, med rehabilitering/arbetsträning, kan jag vara inskriven under 12 månader. 

Tar jag det bara lugnt, fortsätter vara nykter och drogfri och tar emot den hjälpen som ges så borde det här bli bra för mig. Jag går i alla fall in i detta med en positiv känsla.

Passar på att önska alla en trevlig fredagskväll & helg!

Vinterjackan

"Denna gången åker jag inte till stan med hål i armvecken, jag åker inte dit i ett rus, jag åker inte dit med avsikt att få ett rus, denna gången åker jag inte till stan för någon som helst drog, utan denna gången åker jag in till stan för att fortsätta utvecklas i livet"
Dom meningarna tänkte när jag satt på bussen, och det är ju så sant. Anledningen att jag började minnas alla "drogresor" med just den bussturen var jackan jag hade på mig. En vinterjacka som jag inte använt sen jag missbrukade. Samma jacka som jag fick när jag höll till på härbärget. Ett snällt företag skänkte ett par kartonger med jackor till härbärget och jag var en av dom som fick en för att hålla värmen när det inte var öppet där. Jag hoppas och tror att jag var väldigt tacksam för jackan då, idag känner jag en väldig tacksamhet mot företaget som skänkte dom. Jag tänker att om vi alla hjälpte varandra skulle mindre människor behöva lida. Tänk så mycket bara en jacka kan göra, ett par ragg-sockar eller ett par kängor. Alla kan göra något.
Höll på att glöma.. på Tisdag börjar jag på jobb-coachstället. Mötet idag kändes riktigt bra. Jag är dock för trött för att dra allt nu.

Ska alldeles strax sova

Jag blev så fruktansvärt trött när jag kom hem i kväll. Inte varit hemma sedan i morse. Det är väl i och för sig så de flesta har det alltid. Jag har i alla fall varit på na-möte, på gymmet och sen på apoteket. Resten av tiden har jag suttit på bussar till och från de olika ställena. Brukar passa på att läsa då. Just nu läser jag sista boken i Camilla Läckbergs deckarserie. På apoteket hämtade jag ut en medicin som heter Levaxin. Jag fick veta att min sköldkörtel underproducerar sköldkörtelhormoner och skulle börja ta denna medicinen. Jag skulle givetvis få träffa en läkare och få vet mer också. Faktum är att jag misstänkt att det varit något galet med sköldkörteln, fast åt andra hållet. Alltså överproduktion. Detta för att jag har sådana problem med värme. Att jag kan sitta still och plötsligt bli rasande varm och svettig. Men det stämmer ju inte med underproduktion. Jaja. Jag får ta allt sånt vid läkartiden.
Dagen har för övrigt varit nykter, drogfri och riktigt bra. Känt en sån härlig glädje och positiv energi, helt underbart! Ska upp tidigt imorgon för ett sista möte med jobb-coachstället och sen börjar jag mest troligen där från nästa vecka. Återkommer om det imorgon. Spännande! Men nu, sängen. Godnatt!

Tankesätt

JAG VILL

JAG KAN

JAG SKA

Som en klocka

Dagens "att göra" har gått fint. Först na-möte och sen vårdplanering som det kallas på laro-mottagningen. En sån görs var 3:e månad, skulle varit gjord i december men blivit framskjuten. I den sätter man upp mål och annat som ska göras, eller behövs göras. Den utformas individuellt. I alla fall så kunde jag bocka av alla punkter. Handläggaren från socialförvaltningen sa att "du går som en klocka och ser pigg och fräsch ut", sjuksköterskan/kontaktpersonen på laro höll med. De tyckte att så mycket hänt på så kort tid. Ja det har det ju faktiskt. Idag kände jag verkligen glädje och energi i hela kroppen. Efteråt var jag och lämnade leverprov på infektionen. Denna gången ska "bara" levervärdena kollas, nästa gång blir det cellprov med. Jag hoppas så innerligt att det ska se bra ut efter de 6 månaderna med interferon-behandlingen, men allt tyder på det. Även där fick jag höra att jag såg pigg och fräsch ut.
Det känns som att jag faktiskt går som en klocka, men samtidigt som jag vill njuta (och gör) av drogfriheten, så vill jag vara medveten om var jag varit. Det blir jag genom att höra andra dela med sig av sitt, och av att dela med mig själv om mitt på na-mötena. Jag tror det är väldigt viktigt att göra. Att inte plötsligt börja ta drogfriheten för givet. Tänka att "nä men jag kan ta en öl, bara en folköl". Jag KAN INTE det. Det kanske "går" en vecka eller månad, men det stannar inte där för mig. Det blir mer och mer och till slut sitter jag med en spruta i armen undrar vad fan som hände. Jag har gått den vägen flera gånger så jag vet att det är så för mig. Därav är det viktigt att minnas. Men för den sakens skull behöver jag inte gå och må dåligt över det. Jag kan gå som en klocka och känna mig som idag, full av energi och glädje.
Idag var det skönt att vara Mister Jag!

Det fungerar

Påväg hem i snöslasket och blåste värmde mig insikten om att det fungerar.
Jag menar då NA, anonyma narkomaner. Jag säger inte att det fungerar på alla, jag säger att det fungerar för mig. Livet må vara motigt och vissa stunder kan kännas för j-vliga, men jag är drogfri.
Det finns verkligen hopp, det finns verkligen tro, och fram för allt finns det verkligen kärlek.

Om min mamma

Jag har under en tid kännt dåligt samvete för att jag inte hälsat på min mamma. Hon har skickat sms och ringt. Hon har berättat när hon är ledig och viljat träffas. Så idag lördag hade jag haft funderingar på att åka dit. Det är inte långt alls egentligen, fast mitt pendelkort gäller inte dit. Snålt är det med pengarna med, ännu mer för jag tatuerade mig igår. Vilken prioritering kan man tycka. Men jag minns när jag började en ny skola, osäker vilken klass, och kom dit med ett oklippt hår som såg hemskt ut. Där startade mobbingen direkt. Där pratar vi också prioritering. Vad kan en klippning kostat på den tiden? Jag funderade på om hon kunde komma hit istället. Men jag har svårt att säga ifrån och hon kan dröja sig kvar länge. Jag hör hur hemskt det låter, min egen mamma liksom. Men jag upplever det oftast som smått besvärande såsätt att jag inte känner henne, inte så som man normalt borde. "Vad ska man göra nu.. eller jaha, vad ska vi prata om.." Jag minns när jag träffade henne vid en busshållsplats runt julen. Efter artighetsfraserna och det allmäna som händer just nu började det bli svårt. Jag önskar jag kunde säga det. Jag vill inte bara skriva negativt om henne. Jag antar att hon under min uppväxt har handlat efter sina förmågor och rådande situationer. Som att under en lång tid levt med min dåvarande styvfar. En aggressiv man, i mångt och mycket ett kräk. Nånstans måste jag släppa taget om allt gammalt och efter alla terapi- och psykolog-timmar har ansett att jag gjort det. Men nu är jag osäker. Kan man nånsin helt lägga åt sidan känslan av att hon inte fanns där när jag behövde henne. När min styvfar fysiskt och psykiskt misshandlade under så lång tid. När jag grät och behövde tröst, när jag trodde jag skulle dö. Jo visst, till slut lämnade hon honom. Många år efter att jag flyttat. Jag hade hoppats att det handlade om hur han behandlat mig. Men jag vet inte. Hon ville väl inte det skulle upprepas på minsta syskonet. Sista åren har hon börjat säga att hon älskar mig, något jag inte kan minnas en ända gång som liten. Där är mycket jag i och för sig inte minns under uppväxten. Troligen både pga drogerna och sånt jag behövt förtränga.
Nä fy f-n så blev jobbigt att dra upp dessa minnen!

Nä, bättre är nu och framåt

Tatuerat mig. Det blev en text, en ständig påminnelse som jag behöver.
Hade 1½ timmes bussresa hem framför mig, varav 30 minuters väntan i -10 grader, men så fick jag skjuss av syskonet och blev så glad.
Ibland "suger" det att bo på landet, men jag försöker tänka på mitt förra boende när jag känner så. Där var det ständigt oväsen från missbrukare som bodde i lägenheterna runt om. Hela huset med sina 9 lägenheter var till för både aktiva missbrukare, och för de som lagt av. Hur sunt är det att blanda dem kan man undra. Men efter 7 långa månader fick jag ju denna. Där i det huset fanns bara 1 dusch, i källaren. Jag fick ha skor på mig när jag gick ner dit, det hände nämligen att det låg använda kanyler på olika håll. Jag minns den ständiga oron att träffa på nån i trappan när jag jag skulle nånstans. Den trappan som alltid stank av hasch. På samma våning hade jag min ex-kille som ständigt knackade på. Ibland påtänd så han studsa och ibland så borta att ögonen rullade. Mitt humör som ständigt eldades på. Vansinnet och återfallsrisken som hela tiden bara låg ett ögonblick bort.
Nä, jag är ändå väldigt glad över att ha fått denna tillfälliga lägenheten och kommit bort från det helvetet. Här bor förvisso två alkoholister i samma trappa som mig, men dom stör ytterst sällan. Jag vet också att jag står på kö till en annan lägenhet, också den via socialen men inne i det större samhället, även om det kan ta lång tid.
I mitt fall var det verkligen inte "bättre förr". Desto längre tillbaka, desto värre, tidvis i alla fall. Som när jag sov på cementgolv i trappuppgångar. Eller då under bar himmel vid buskarna runt parken. Där precis vid ingången. Eller på härbärget bland dom andra missbrukarna. Då jag var "tvungen" att droga för att orka leva så.
Nä, bättre är nu och framåt.

Strömbrytare

Kännt mig trött idag. Har haft så mycket tankar som snurrat runt. Nästan känt mig fången i min hjärna. Liksom sett mig själv utifrån.
Jag var på H&M i förmiddags. Hittade en tröja och tänkte den måste jag prova.
Inne i provhytten fasnade blicken inte på tröjan jag tagit på mig utan mer på mitt ansikte. Stod så en stund och bara tittade. Desto längre jag stod och tittade desto mer börja jag känna det som jag tittade på en främling. Känslan blev riktigt olustig. Tankarna gick runt i banor som vem är jag? Kan jag kan definiera mig själv? Vad är det jag gör? Är det rätt? Vad vill jag göra? Vad ska jag göra? Jag tittade bort, bytte om och gick därifrån. Gick på ett möte där jag höll på att gråta. Efteråt åkte jag till gymmet, men stannade inte länge. Kände att jag behövde åka hem och bara vara. Bara slå mig ner i soffan, andas lugn och samla tankarna.
Tänk om jag bara kunde slå av hjärnan. Som en strömbrytare. On. Off.

Stegarbete och inventering

Ikväll har jag ägnat min tid åt NA:s stegarbete.
Jag bestämde mig för att skippa gymmet, skippa tv:n, skippa mobilen och den fruktansvärt tidskrävande datorn med sociala medier och allt annat. Ibland sitter jag där och klickar mig runt & runt och känner att det är riktigt meningslöst. Så istället satt jag här i lugn och ro, alldeles tyst och skönt, och skrev färdigt steg 2.
En annan sak jag tänkte börja göra är en kort "inventering" av dagen. Inte göra det till ett stort projekt, utan bara ett par minuter innan jag ska lägga mig och sova. Jag läste om det i en bok jag läser, "Bara för Idag".
Har jag en knut, stor eller liten, i magen?
Känner jag mig illa till mods över dagen jag just avslutat? 
Vad hände? Vilken var min del i saken? Är jag skyldig gottgörelse?
Vad har gett mig tillfredsställelse idag? 
Var jag produktiv, ansvarsfull, vänlig, kärleksfull? 
Vad gjorde jag idag som jag vill göra igen? 
Tror det kan vara en riktigt bra avslutning på dagen, och säkert något som kan vara bra för alla egentligen.

Kort sagt

Dagen har kort sagt varit bra och riktigt trevlig.
Städade i morse och sen kom en god vän jag nyligen lärt känna över på mat. Entrecote och potatisgratäng hade vi, med grönsallad brevid.
Sen ikväll var jag på gymmet och försökte bränna bort en del. Fast nu för en stund sen blev det glass med kiwi och clementin och varm choklad till det, så där kom kalorierna tillbaka. Men men, det viktigaste först och i mitt fall är det att hålla mig ifrån drogerna.
Ska tvätta en maskin kläder och skriva lite i na:s steg 2. Fick rådet att ta åtminstone en fråga varje dag, och kommer jag in i det blir det några till vilket såklart också var lite meningen med rådet.

Återblick

Nyinköpt färgpatron till skrivaren, som nu självklart inte vill fungera. Trots installationer hit och dit. En toalett, som också självklart, när det är helg och jag inte kan ringa vaktmästaren, är stopp i. Bortsett från dom glädjedödarna så mår jag bra.
Idag den 18 Januari är det nämligen 1 år sedan jag tog heroin sist. Jag minns det tydligt. Hade bråkat med ex:et och tog det som en perfekt anledning till att ta något. Jag åkte till centralen och köpte 4 "rör". Gick in på en toalett där och injicerade, det var skitigt och med en stank av urin. Huvudet blev tyngre och tyngre, jag höll på att glida av toalettstolen, jag minns att jag tänkte tanken att det här håller på att bli för mycket, så jag drog ur sprutan och blodet börja rinna längst armen, blicken blev suddigare och suddigare, men så efter en stund minskade dragningskraften och synfältet blev lite klarare, då injicerar jag resten. Tanken på den gången, alla andra gånger och all annan skit gör mig så illamående och tårögd. Jag vill inte att det där ska ha varit jag, men hellre att det Varit än Är. Livet kan vara långt ifrån perfekt men ändå så otroligt underbart i jämförelse, jag känner lycka över att jag faktiskt lever. Jag borde inte men jag gör det. Något måste verkligen ha vakat över mig, hållit mig vid liv.
Jag blir så tårögd och låter mig brista ut i gråt, det behövs. Tack för att jag lever, och tack för att jag lever nykter och drogfri.

Hjärnsläpp

Jag brukar få pengar den 19:e varje månad, men jag hade fått dom redan idag. Så jag bestämde mig för att ta bussen till stan och handla lite. Såhär innan "de nya pengarna" kommer brukar kyl, frys och skafferi vara i behov av ordentlig påfyllning. Men så står jag då där på busshållplatsen och börjar tänka på vad min kod är på bankkortet. Mitt pendelkort har gått ut och bussarna tar inte kontanter längre. Paniken börjar komma krypande och tankarna snurra. Jag har glömt koden, jag kan inte komma på min kod! Helt totalt borta. Kollar mobilen om jag har skrivit upp den, men inte. När jag tänker vidare så inser jag att jag antingen får gå in till stan, 1 mil, eller vänta i en upp till vecka på en ny kod från banken. Jag går bort till affären för att se om jag kan ta ut pengar eller handla med hjälp med legitimationen och samtidigt prova ett par olika koder, men inget av det fungerar. I just den butiken, den ända där jag bor, kan man inte ta ut pengar eller betala utan kod. Så då ska jag sitta ute på landet i en vecka och dessutom inte kunna köpa mat tänker jag. Börjar stressa upp mig själv och snart tro att jag blivit knäpp. Hur kan något jag använder varje dag, ibland flera gånger om dagen, vara totalt borta? Det typiska beroendebeteende kom fram: problemet skulle va löst helst redan igår, inte om en vecka!
Men men, lösningen var ju egentligen inte så svår, jag hade inte behövt stressa upp mig. Jag förde helt enkelt över pengar via internetbanken till en person, som kommer hit imorgon. Han tar ut pengarna och kör mig till stan så jag kan ladda mitt pendelkort och har lite pengar ute tills koden kommer. Men att man ska vara så beroende av en 4-siffrig kod, det är ju inte klokt. Tänk om jag vore exempelvis pensionär, utan nån som kunde hjälpa mig.
Jaja. Jag sparade pengar på bussresan och kanske nått onödigt inköp. Framförallt fick jag tid till att arbeta med anonyma narkomaners stegarbetsguider.

NEJ, NEJ och åter NEJ

Tidigare idag kom en kille fram till mig på stan. Han sa "du som håller på med allt möjligt kan ju sånt här, jag undrar vad flu är och hur mycket jag behöver ta av det".
Men alltså hallå, jag håller inte på med något längre, vilket jag sagt flera gånger. Det är precis som om tiden står stilla. Det är som om man mitt i sitt missbruk inte hänger med och märker av förändringar utanför det. Jag antar, trots att jag inte vill bli stoppad på stan och tilltalad, att det kommer hänga i ett tag framöver och att jag gång på gång får låta missbrukare efter missbrukare veta att NEJ, jag håller inte på. När jag tänker efter så oavsett något handlar om detta eller annat behöver jag inte gå längre än till mig själv och hur jag skulle sagt och agerat, när jag var aktiv i beroendet.

Jag måste berätta en rolig sak med. Min katt är nästan som en hund. Hon har en kork från en kaviar-tub som hon gillar att leka med. Jag kastar iväg den och hon far efter så fort att hon fortsätter förbi korken och in i skorna, soffan eller vad som än är i vägen. Oftast tar hon med sig korken i farten. Men sen så tar hon den i munnen, springer tillbaka och lägger den framför mig och står liksom och väntar på att jag ska kasta den igen. Som om hon leker "Apport" :)

Positiva besked

Gått runt och nynnat och haft ett leende på läpparna större delen av dagen, och kvällen.
Det känns positivt till att börja med jobbcoachen. Ett möte till ska först hållas innan allt är klart, men de håller i alla fall en plats till mig. För mig är detta riktigt stort, nu finns det ju inte några droger inklusive alkohol inblandat längre, det har det alltid gjort innan. Självklart känns det nervöst, men tro f-n det när jag inte är van vid att leva nykter och drogfri. Jag har ju aldrig ens haft ett riktigt arbete. Jag jobbade lite svart under en kort period för ett antal år sedan, men då "var jag tvungen" att ta ett gäng tabletter och hälla i mig en massa alkohol innan jag började passet och eftersom det handlade om att servera mat och alkohol slank det ner ytterligare öl och sprit under tiden. Nu är jag äntligen så klar i huvudet jag tror jag kan bli och då kommer det också bli annorlunda.
Så i natt kommer jag sova gott nu när jag fått positiva besked!

Jag reser mig igen

Snart är denna dagen till sin ände, ytterligare en drogfri dag.
Idag har jag gått runt och tänkt på, och kännt av, vinsterna med att vara drogfri. Mitt liv börjar äntligen ordna upp sig. Jag är påväg nånstans, till en tillvaro med ett bra mående. Snart en sysselsättning, jag har fått vänner, bättre kontakt med delar av familjen. Främst har jag börjat hitta ett inre lugn. Vissa dagar känner jag inte så mycket av det, men mer och oftare faktiskt. Allt för en enda sak, jag är drogfri.
Jag behöver inte längre vakna med oro, ångest, skam, förtvivlan, sorg och så vidare.
Jag behöver inte bedöva mig med heroin, eller andra droger. Jag är inte "färdig" och dit kommer jag kanske aldrig, men jag är i alla fall påväg.
Jag har verkligen varit nere på botten i omgångar, men som Torsten Flinck sjunger; Jag reser mig igen. Det kändes skönt att sitta i lugn och ro i soffan och bara känna vart denna resan, såhär långt, har tagit mig.
Dagen har annars varit en bra dag. Började med ett samtal med arbetstränings-företaget eller jobbcoacher som de är. Hade några frågor som jag fick besvarat. Fast som senare under eftermiddagen blev flera. Sen tog jag bussen till ett na-möte. Efter mötet var jag på Laro-mottagningen, som är en måndags-rutin. Där pratade jag om veckan som gått och mycket om jobbcoach-stället. Påväg hem stannade jag till vid gymmet. Igår brände jag hela 1707 kalorier, så det blev betydligt lugnare idag. Efter gymmet bar det hem till katten, kjela med henne och fixa mat. Pasta och köttfärs jag hade kvar sen igår. Pratade med en vän i telefon nyss och mailade över receptet på GI-knäcke.
Hade jag inte slutat droga vet jag inte om jag kunna sitta här och återge min dag, så det ska jag njuta av när jag nu avslutar kvällen med en kopp te.

Symbolik

Jag hade en hemsk dröm nu i natt. Familjen hade beställt en tv från något ställe och som levererades hem. När den kom var tv:n sönder, något med bilden. Min styvfar blev vansinnig och trodde att jag hade haft sönder den när jag bar den. Han tog tag i mig och jag började bli rädd. Han tryckte in mig i ett hörn och jag sa "ska du slå mig eller?". Han slog då ett slag mot sidan av huvudet på mig och rädslan slog på med full kraft. Jag tittade på min mamma som stod brevid, likaså min styvfar tittade på henne, hon fick tårar i ögonen men lämnade rummet. Min styvfar tog struptag på mig och börja kväva mig. Ja försöker skrika på hjälp o vaknar sen oroligt.
Detta var en dröm, men liknande har hänt. Och även om inte mamma var i närheten så måste hon ha visst vad som försegicks. Det var en slags symbolik att hon var med i samma rum.
Jag tänker att det kanske inte är så konstigt att jag gått den vägen jag gått sen. Samtidigt kan man inte skylla allt på sin barndom, och det vill jag inte. Nånstans i livet måste man nog försöka släppa en del, acceptera att de hänt men att man inte kan göra något åt det nu. Så är det i alla fall för mig. Eller jo jag kan göra något åt det, som vuxen kan jag försvara mig, något ett barn varken har möjlighet till eller ens ska behöva!

En drogfri lördag

Varit en riktigt bra och trevligt dag idag. Hade sovmorgon till strax efter 10. Sen så tog jag bussen till en vän. Den vännen jag nyss lärt känna. Vi tog en lång promenad längst stranden där hon bor och när vi var tillbaka blev det lite te för att få upp värmen igen. Lite senare åt vi en kryddstark gryta hon lagat, med vildsvinsfärs, som var riktigt god. Vi pratade om, och diskuterade, allt mellan himmel och jord. Måste säga att det känns riktigt bra att ha fått en vän, som dessutom är nykter och drogfri, det behövde jag. Jag firar 10 månader som nykter och drogfri idag och fick en bok av henne som hon skrev i till mig. (Jag bad henne signera den hehe)
Påväg hem stannade jag vid gymmet och körde ett pass. Och nu sitter jag här i soffan och smälter dagens intryck.
Förresten, gårdagen var också bra och mötet jag skulle på med de som jobbar med arbetsträning/rehabilitering gick riktigt bra. Blev lite nervös en stund men det gick snabbt över. Tänkte på det sättet jag skrev om  igår. Kvinnan där berättade om stället och visade mig runt. Jag fick också med mig två informationsblad. Grejen är att alla de här företagen har samma mål, att hjälpa en tillbaka till att bli arbetsför. De jobbar alla på ungefär samma sätt, så det känns som att jag inte behöver ringa runt och boka möte med de andra 8 företagen. Det kändes ju dessutom bra där. Jag bestämde i alla fall inget där direkt utan bad att få tänka över det till nu i veckan som kommer. Det kommer säkert bli bra allt.
Tack för denna fina drogfria lördag!

Möte

Ska strax iväg på möte. Först ett na-möte, lunchmöte kallas just det mötet. Det finns ett på kvällarna med, men jag har börjat gå på lunchmötet för att det passar mig bättre både tidsmässigt och att det oftast inte är lika många där. Vilket jag trivs bra med.
Jag har börjat bli vän med en av de som går på lunchmötet med. I förrgår var vi och fikade och igår var vi hos henne och åt middag och pratade en massa. Det var riktigt trevligt faktiskt, och jag behöver verkligen nyktra och drogfria vänner.
En timme efter lunchmötet är det dags för nästa möte. Det mötet är med ett företag som hjälper till med arbetsträning/rehabilitering. Känns riktigt spännande. Som vanligt lite nervöst, men jag försöker tänka på ett sätt som min kontakt på laro-mottagningen berättat om. Det går ut på att en händelse, eller något man vill, delas upp i 3 aspekter. Saken i sig, Relationen och Självrespekt. För detta mötet blir "Saken i sig" nr 1, vilket gör att jag inte tänker så mycket på personen där och vad hon ska tycka om mig. Låter kanske konstigt men det fungerar för mig. Jag kan annars sitta och tänka så mycket om allt annat att jag inte hänger med lika bra i mötet. Jag försöker vara mer medveten. Mötet ska nog gå bra och förhoppningsvis kommer det något gott ur det också.

Jag blir tårögd

Haft en bra dag. Också denna har varit nykter och drogfri. En förutsättning för att den ska kunna bli bra faktiskt, i alla fall för mig.
I morse, när jag väl orkade ta mig upp strax efter 08, satte jag mig vid datorn och klickade upp några hemsidor och deras telefonnummer. Det var olika företag som jobbar tillsammans med Arbetsförmedlingen. Dom hjälper till med arbetsträning bland annat. Jag letade upp dessa och läste igenom deras hemsidor för några dagar sen. En del kändes mindre seriösa faktiskt, men det fanns också några som skulle kunna vara bra för mig.
Ett av dom ringde jag och fick bestämt ett möte till nu på Fredag. Riktigt spännande, och som vanligt lite nervöst.
Jag har varit en kort stund på ett sånt här ställe för ett antal år sedan. Det började med att jag var och handlade droger, innan det första inledande mötet där, och tack vare det började jag bli försenad. Jag tyckte då att det var riktigt smart att injecera ungefär ett gram amfetamin på en toalett påvägen dit. Då skulle jag bli pigg och både hinna dit i tid och vara allert under mötet. Jovisst! Under tiden jag småsprang dit ringde jag och meddelade att jag skulle bli lite sen, så dom inte skulle undra. Sånt kan hända sa dom när jag kom. Men det måste ju varit väldigt tydligt att något inte stod rätt till med mig, fast dom kanske tog det för att jag stressat dit. Jag fick ju börja ett par dagar senare. Jag lät sen bli att ta några droger under de första 3 dagarna jag var där. Fast såhär i efterhand förstår jag ju att kroppen ändå var fullproppad med droger och det minns tar dom dagarna att gå ur.  Så det gick inte alls bra. Jag uppfattade stället som ett vuxendagis och när tog initiativ till att göra de saker som var avtalat blev jag ombädd att inventera en första-hjälpen-låda. Jag kände mig kränkt och det hjälpte mig att ta beslutet att hoppa av och fortsätta missbruka. För i missbruket kände jag mig trygg, i det visste jag vem jag var och vad jag skulle göra.
Men nu inför fredag är det helt andra förutsättningar. Jag har lagt missbruket bakom mig och har viljan om att fortsätta utvecklas. Om jag ger mig själv och andra saker och ting tid kommer det bli bra.
Jag känner hopp och det är en riktigt skön känsla. Så skön att jag blir tårögd.

Galen

Jag tror jag blivit galen. Inte galen som i missbruket utan på ett mer roligt sätt.
Jag bakar nämligen för tredje dagen samma knäckebröd. Jag kanske håller på att bli en huslig hemma-tant hehe Men det är riktigt gott och dessutom kul.
Tänkte att förutom det jag själv äter (vilket lätt kan bli en hel del) så kan det kanske bli fint att lägga lite i en glasburk med ett band runt om. Som en present till nån menar jag.
Åter igen slås jag av vilken otrolig skillnad det är på denna dagen och en dag då från förr. Jag är oerhört tacksam och stolt.

Godnatt!

Egna medel och mer knäckebröd

Det blev mera bakning nu ikväll. GI-knäckebrödet jag bakade igår var så himla gott så det blev två satser till.
Dagen har varit bra, och drogfri. Syndat lite med godsaker dock men det försöker jag ta igen på gymmet. I förmiddags var jag på ett möte med kommunen. Jag har något som kallas "Egna Medel-konto". Det innebär att min aktivitetsersättning går till kommunen, som ser till att räkningarna (i mitt fall hyran) blir betald. Jag tycker det är både skönt och en trygghet. Om något mot förmodan skulle hända så blir jag i alla fall inte vräkt, igen, eller får hyresskulder, igen. Beroende på hur mycket pengar man har, kan man även komma överrens om att handläggaren sparar undan något varje månad. Fast det krävs ju att man har något att spara då, vilket inte jag har i nuläget. Man kan också komma överens om att få sina pengar utportionerat exempelvis en gång i veckan eller två gånger i månaden. Om pengarna tar slut för fort kan det va skönt att ha det så, så man vet att det snart kommer nytt. Men jag har en gång i månaden, känns närmre "verkligheten" och jag får dom oftast att räcka hela månaden numera. Det går ju inget till alkohol, knark och cigaretter längre. I alla fall så blev beslutet idag att mitt "Egna Medel-konto" förlängs 6 månader.
På eftermiddagen träffade jag min kontakt på Laro-mottagningen. Det är 3 veckor sen jag var där nu så vi hade en del att prata om. Det är verkligen inte så att de bara ger en medicin och sen får man klara sig själv. Det finns möjlighet till samtal med sjuksköterska, läkare och psykolog där, vilket är jättebra. Det finns olika terapiformer och övningar man kan gå/göra. En del är obligatoriskt för alla. Dom följer också med (om man vill) på möten med Arbetsförmedlingen Försäkringskassan osv. Bra att det finns resurser.
Mellan mötena träffade jag på en person som jag nyss börjat lära känna. Hon föreslog att vi skulle ta en fika nån dag snart och det vore trevligt. Jag behöver verkligen lära känna lite nya människor. Det finns inte så många kvar sen jag la missbruket bakom mig. Det fanns i och för sig inte speciellt många då heller, de flesta missbrukade ju.
Ja som sagt, det har varit en bra drogfri dag. Nu ska jag ta hand om knäcket som står i ugnen och sen sova!

13 år som försvann

Jag bakade knäckebröd nu i eftermiddags, ett GI-käcke. Blev riktigt gott faktiskt.
Både att laga mat och att baka är roligt. Jag började en Restaurang och Storhushålls-utbildning år 2002, alltså 13 år sedan. Just då använde jag inte "vanliga" droger, men jag missbrukade alkohol. Efter ett par månader började jag ta tabletter till det. Men i alla fall så trivdes jag med utbildningen, och den gick väldigt bra trots allt. Fast när jag inte hade så mycket kvar av den så började jag få panikångest och "flashbacks". Alltså jag hamnade i tillstånd som om jag vore tillbaka i missbruket. Jag blev helt förvirrad och stundtals gränspsykotisk. Det gjorde att jag inte klarade av att fortsätta utbildningen utan slutade. Jag blev sjukskriven och fick en massa mediciner, som jag inte kunde sköta och tog tillsammans med alkohol. Längre fram blev jag, som det kallades då, förtidspensionerad (pga psykisk ohälsa). Jag minns att det var det ända jag vill då, så jag bara skulle kunna vara hemma och ta det lugnt.Vilket misstag det var! Inte tog jag det lugn. Det är alltså 13 år sedan. Tiden går så fruktansvärt fort i missbruket, samtidigt som tiden kunde känns som en evighet när jag varit mitt i.
Klockan är 17:11 och snart har jag varit drogfri ännu en dag, riktigt skönt!

Trevligt söndagskväll!

Självförtroende

Jag behöver jobba med mitt självförtroende.
Ena dagen är jag så nervös, osäker och blyg, att jag inte får fram många ord och blir alldeles varm. Sen nästa dag, som idag, är kontakten med folk inget problem alls.
Jag var på ett lunchmöte idag och där var kanske 8 personer, det gick hur bra som helst. Jag berättade att jag känner mig lite schizofren såsätt att jag ena dagen nästan isolerar mig hemma och att den andra går det sociala riktigt bra. Efteråt funderade jag på om jag varken mådde bra eller dåligt, jag kanske bara flöt med genom att inte tänka så mycket. Det är något jag gör så extremt mycket annars, tänker, det bara snurrar runt runt och runt. Men som jag sa på mötet så är jag tacksam för att hjärnaktiviteten var längre idag eller något :)
Jag minns att jag redan som barn och tonåring var väldigt blyg och tillbakadragen. Sen hinner jag ju inte bli vuxen innan jag går in i ett missbruk. I det stannar jag i vad som känns som en evighet. När jag tänker efter så var jag nykter och drogfri i 18 månader under tiden jag var på ett behandlingshem år 1999-2000 och sedan under ett par månader år 2008. Resten av åren har där alltid funnit någon skit med. Antingen utskrivna tabletter som jag inte skött och blandat med alkohol, illegala tabletter, knark i form av hasch amfetamin kokain extacy lsd, andra droger jag inte ens vet vad det var för något och heroin. Allt som har gått att lösa upp i vätska har jag tryckt i mig intravenöst. Löst upp drogerna i allt från rödvin och läsk till vatten från vattenpölar på marken och ur toalettstolar. Använt gamla, skitiga och blodiga pumpar och kanyler, delat dom med andra. Det är verkligen ett under att jag lever när jag tänker efter. Och under alla åren med missbruk har jag inte haft min egen personlighet och ett riktigt självförtroende, allt har ju grundat sig på drogerna. Så när jag tänker efter så är det inte konstigt om mitt självförtroende inte är så bra alla gånger. Det är inte så konstigt att jag känner mig nervös, osäker och rädd när jag levt större delen av livet med någon form av drog i kroppen. Jag får väl helt enkelt ge det tid, tid att utveckla ett bättre självförtroende i den riktiga världen.

Vila en liten stund

Dagen började med frukost hos ena syskonet. Sov över där. Åkte till gymmet efter och sen hem.
Så fort jag kom innanför dörren var det som en hemsk trötthet sköljde över mig.
Jag hade tänkt städa med min nya dammsugare, tvätta, fixa med lite annat och avsluta dagen med att jobba med de 12 stegen. Fast jag la mig på soffan för att vila en liten stund, och sov i ungefär 3 timmar. Jag vet inte om jag inbillar mig men jag tycker att den där tröttheten har kommit flera gånger sista dagarna. Då börjar jag såklart fundera på vad det beror på och två olika saker tänker jag att det kan va. Ja tränar ju rätt mycket så det kan va en orsak. Den andra är lite mer skrämmande, hepatit c, om den skulle börja ha kommit tillbaka. Det orsakar trötthet med så. Men å andra sidan gav behandlingen bra resultat snabbt och prognosen skulle se bra ut.
Jaja. Jag ska nog inte tänka så mycket. Jag är glad att jag är drogfri och behövs det 3 timmars sömn så behövs det. Det är ju faktiskt rätt skönt att sova med.

15 år

Jag är hemma hos ena syskonet och hens sambo. Vi tittar på en film som heter ”Safe”, fast den känns lite rörig.

Mitt mående idag har varit sådär. Haft mycket tankar som snurrat runt och runt. Funderat på vad jag gör, om det är rätt och om jag kommer klara av det. Att skapa mig ett bra, nyktert och drogfritt liv. Ibland känns ju dom mest vardagliga sakerna riktigt jobbiga. Små saker blir gärna stora. Som beroende blir den första känslan ofta att vilja fly när något upplevs som jobbigt. Med fly menar jag att fly känslan genom droger

Tidigare i kväll var jag på ett na-möte. Jag hade en väldigt speciell anledning att gå just idag. Mitt ena syskon, som jag är hos nu, firar hela 15 år som nykter och drogfri. Helt ofattbar lång tid mot mina snart 10 månader. Jag satt där och hörde hur de andra delade om hur de ser upp till hen. Det var rätt många personer där och jag kände mig riktigt nervös. Men så tog jag ordet och började med att säga just det, att jag var nervös. Jag berättade kort om hur jag kännt mig tidigare idag. Jag gratulerade mitt syskon, berätta att jag älskar hen och att det får mig att vilja fortsätta leva som drogfri när jag ser hur hen har lyckats med livet. Det var väldigt känslosamt och oerhört svårt att inte låta tårarna komma.

Ibland, som tidigare idag, när jag känner att jag inte orkar mer så ska jag försöka påminna mig om vinsten med att fortsätta vara drogfri.

Livet kommer bli bättre, så länge jag fortsätter vara nykter och drogfri.

Årets första dag

Igår, nyårsafton, var planen att jag skulle firat hos min mamma och minsta syskonet men jag tackade nej. Dom hade firandet alkoholfritt, och säkert trevligt plus god mat, men jag kände att jag ville vara hemma i lugn och ro och kunna gå och lägga mig när jag ville.
Jag trodde min katt skulle vara livrädd för de höga ljuden från raketerna och smällarna men hon sprang direkt och satte sig i fönsterkarmen så jag tog en stol och satte mig där jag med. Jag firade med varm choklad och fruktsallad och hon fick rökt kalkon pålägg!
Idag på årets första dag har jag varit på gymmet och bränt 1514 kalorier. 1 timme på crosstrainern och en timme på löpbanet där jag powerwalkade. Känns rätt mycket i kroppen nu så imorgon får det bli en vilodag. Då kan jag passa på att läsa klart Sjöjungfrun av Camilla Läckberg och kanske fortsätta med Stegarbetsguider av Anonyma Narkomaner. På kvällen ska jag dock på ett na-möte.
Jag kom hem för en stund sen och tänkte laga chiliconcarne, fast jag hade glömt ta fram köttfärs ur frysen så jag sitter och väntar på den ska tina nu. Jag är vrålhungrig ju, men det får bli nån smörgås under väntan. Annars så har årets första dag känts helt okej och jag har mått bra, bortsett träningsvärken (som förvisso är lite av en bra smärta). Inte speciellt händelserik men att jag mår mer åt det bra hållet än det dåliga är huvudsaken. Mår jag bra eller i alla fall okej så blir livet och dess innehåll både enklare och roligare/trevligare, men så kanske det är för alla?!
Nä, smörgås nu (!) och en kopp te!

Summering

Nu är detta året snart slut och 2013 tar sin början.
Under 2012 har jag haft både glädje och hemska, jobbiga stunder.
I Januari gjorde jag slut med min kille första gången, sen velade jag lite och gjorde slut definitivt när jag började mitt drogfria liv den 13 Mars. 20 dagar senare slutade jag röka. Den 23 Maj påbörjade jag en interferonbehandling för min lever, den tog 6 månader. Det var mycket illamående, hudproblem och en fruktansvärd trötthet. Efter ytterliggare 6 månader vet jag säkert om jag är frisk, men det verkar så.
De första 7 månaderna av mitt alkohol/drog- och nikotinfria liv bodde jag i en jourlägenhet i ett hus med missbrukare. Min närmsta granne var mitt ex. Det var fruktansvärda månader med mycket oväsen, bråk, haschdofter, påverkade människor, hot och rädsla. Det var också extremt mycket irritation och många tårar. Såhär i efterhand kan jag knappt förstå att jag klarade av allt, speciellt att fortsätta vara drogfri. Men sen den 1 September fick jag en annan tillfällig bostad, också via socialförvaltningen, med målet att slutligen få en mera fast lägenhet inne i samhället. Det blir mycket bussåkande nu, men gärna det egentligen bara för att slippa "knarkarhuset". Den 4 Juni var jag på semester i Danmark. Förvisso med andra från vuxenenheten på socialförvaltningen men det var riktigt trevligt och skönt med ett avbrott från allt det jobbiga där jag bodde. Jag minns att jag stod på baksidan av gården vi bodde på och bestämde för mig själv att när jag kommer hem ska jag börja gå på NA-möten. För ett antal år sedan hade jag varit på ett par stycken, men var inte "redo" för det då. Sen i Juli eller om det var början av Augusti så började jag gå på mötena igen, och har fortsatt med det. Jag vet att jag var fruktansvärt nervös för att träffa folk där, och är ibland nu med, men den 19 September bröt jag tystnaden och "delade" (alltså talade, delade med mig) för första gången. Ibland är det fortfarande riktigt svårt, men det känns ändå bättre. Den 27 November började jag arbete med anonyma narkomaners 12 steg. Jag vill mer än att "bara" vara drogfri. Jag vill lära mig leva på ett annat sätt än tidigare. Den 18 December träffade jag handläggare från försäkringskassan och arbetsförmedlingen för att så småningom börja arbetsträna. Det ska bli riktigt skönt att få en sysselsättning, även om jag är aningen nervös inför det med. Det blir en helt annan typ av rutiner och struktur. Jag hoppas också jag hittar något som jag tycker om, vilket är svårt att veta när jag aldrig haft ett riktigt arbete.
En viktig händelse som skett under 2012,  sen jag blev drogfri, är att kontakten med mitt ena syskon har blivit mycket bättre. Det betyder oerhört mycket för mig. Nu som drogfri är möjligheten att förbättra övriga relationer bättre.
Jag kan konstatera att det faktiskt hänt en del saker under detta år. Som sagt var det många jobbiga stunder, men nu när jag skriver ner det ser jag ju att det faktiskt är många väldigt bra saker med. Det är lätt att ibland glömma faktiskt. Så jag ser med spänning fram emot år 2013!
Trevlig nyårsafton och gott nytt år!

All time high

Idag brände jag 1424 kalorier på gymmet, och det är all time high på en dag för mig!
60 minuter på crosstrainern, knappt 10 minuter på rodd och ca 30 minuter på löpbandet (powerwalk).
Eftersom jag just nu inte har så mycket annat för mig om dagarna så blir det mycket träning (fast självklart också för att jag vill och mår bra av det), i stort sett lite varje dag, fast jag har alltid i alla fall en vilodag. Jag får väl också inse att man lätt ersätter missbruk med nått annat och så är det väl lite med gymmet, dock ett bra "beroende".
Jag brukar skriva upp i almanackan hur många kalorier jag bränner per dag och nu ikväll skrev jag över det i ett block och per månad, sen i Februari. Jag såg att i Februari och Juni tränade jag rätt mycket mindre än de övriga månaderna. Sammanlagt blev det 98195 kalorier under de 11 månaderna. Sista dagen att finputsa resultatet är imorgon. Sen är det ju nytt år. Slår man ut antalet kalorier på 11 månader med cirka 330 dagar är det faktiskt bara cirka 297 kalorier per dag. Tänk då att man äter kanske 2000-2500 kalorier per dag. Sista tiden har jag säkert legat på 3000-3500 per dag. Jag måste lära mig hålla en bättre kost. Äta mindre på fasta tider och främst äta nyttigare livsmedel.
Jag kanske ska lova något på nyårsafton ändå, att förändra kosten?!. Fast jag tänker ändå försöka ändra kosten, fortsätta träna och ta hand om mig, så det behövs inte sägas i ett nyårslöfte.
I missbruket tränade jag verkligen inte på gym. Jo sista året hade jag gymkort på samma gym som jag är på nu, men det var ytters sällan jag var där. Då skötte jag heller inte kosten, fast åt andra hållet. Utom när jag tände av heroinet, då åt jag mängder av godis och speciellt då choklad. F-n vad skönt att den tiden ligger bakom mig!
Dags att återgå till Camilla Läckbergs Sjöjungfrun. Trevlig kväll!

Dammsugare

Några dagar innan jul beställde jag en dammsugare från Net on net, 499 kronor kostade den och jag betalade via internetbanken. Jag hade en dammsugare som jag fått när jag fyllde år men behövde en ny som är tystare. Jag har en katt som är livrädd för den andra och hoppas denna ska bli bättre. Det kan ju tyckas löjligt att skriva om det, men för mig är det ändå en betydelsefull händelse. Igår mådde jag inte precis jättebra eftersom jag hade mycket tankar och minnen från missbrukstiden. Jag hade verkligen inte prioriterat en dammsugare då. Det hade ju varit två doser heroin istället, eller nått annat i drogväg. Så att jag köper en dammsugare för mina egna pengar, inte stjäler den eller köper den för pengar som har med droger/kriminalitet att göra, det gör gott i själen. Det är ett sundhetstecken att jag vill hålla rent i mitt hem, att jag bryr mig om sånt och att jag känner ansvar för mitt husdjur.
Idag känns det trotts allt bättre att vara drogfri!

Ge upp eller kämpa på

Denna dag och delvis kväll har måendet varit käpp rätt åt helvete. Tankarna har snurrat runt och runt. Har ibland känt för att skita i allt. Att allt är och blir för mycket. Att jag inte orkar leva drogfritt.
Ibland blir jag så arg och besviken på mig själv. Jag uppsöker möjligheten att prata av mig, dela med mig, men gör det inte. Något inom mig hindrar. Det händer gång efter gång. Visst att jag är blyg och inte tycker att jag har något att berätta om som andra vill höra, men något kan jag väl få ur mig. Ibland är det så lätt att prata om saker och andra gånger är det som idag, helt tvärstopp.
Jag förstår dock lite av varför jag känt mig helt ur gängorna.
Mitt ex ringde mig tidigare idag. Förutom att han grät och sa att han älskade mig ännu, och att det kändes jobbigt och drog upp en massa, så berättade han att han blivit misshandlad och rånad igårkväll. Han hade varit hos en vän till honom och båda är missbrukare. Som missbrukare försätter man sig ibland i farliga situationer och vistas bland farliga människor oavsett man vill eller är medveten om det. Mycket riktigt var det drogrelaterat, en annan missbrukare som inte gillade att den andra sålde droger i byn. Klart att ex:et var förtvivlad rädd och ledsen efter en sån händelse, jag känner precis igen känslorna från när jag blivit misshandlad och vid några tillfällen också rånad. Allt detta ex:et berättade om drog upp tankar och känslor om vad jag själv råkat ut för under missbruket. Minns ett tillfälle när jag blev överfallen i min lägenhet. Jag satt i soffan och rökade och pratade med en "vän" brevid mig. Vi båda var påverkade av diverse droger och blev plötsligt osams om något. Då drog han upp ett basebollträ ur sin väska och jag blev slagen över axlarna och ryggen samtidigt som jag försöker springa bort. Fick fler slag över benen och knäna när jag försökte krypa undan. Jag minns att jag upplevde det som om jag var en fånge i mitt eget hem, med hög smärta, extrem rädsla och en skyhög panik.
Det är inte så konstigt att jag hade ett mindre bra mående idag med dessa påminnelser och minne. Att jag dessutom har så förbannat svårt att prata ibland gör det inte bättre. På ett sätt skäms jag också över att jag gått och mått dåligt, jag menar det var mitt ex som råkade illa ut nu och det är väl han som mår dåligt då. Fast samtidigt har jag rätt till mitt mående, jag har rätt till mina känslor.
Min tanke blev senare att jag tänker fortsätta leva drogfritt och kämpa på. Jag vill aldrig leva ett liv igen där jag skulle behöva ha ögon i nacken men ändå gå runt med en ständig rädsla.
Nu ska mister jag sova, nya tag imorgon! Godnatt!

Mellandagsrea

Jag ska på mellandagsrea med ena syskonet och sin sambo. Trevligt! Får se om vi behöver slå oss fram.
Hade en hemsk dröm inatt, drömde jag var aktiv i missbruket igen, så det var riktigt skönt att vakna nykter och drogfri! :)

Julafton

Ja då är det jul, igen. Denna julen har jag varit nykter och drogfri och så vill jag fortsätta.
Minnena från förra julen och förra igen är rätt diffusa. För att inte tala om de ännu äldre. Där finns dock jular som jag varit nykter. Där är de då jag har varit väldigt liten och delvis på grund av droger inte minns särskilt bra. Och där är två jular som jag varit på behandling. Fast det är lättare att vara drogfri under en behandling än ute i riktiga livet.
Under lång tid har jag haft dåliga känslor inför julen. Har inte sett fram emot den över huvudtaget utan mer sett det som något fruktansvärt jobbigt. Det de handlar om är ju alla känslor. Jag kan inte säga exakt vad det är, för det är så mycket. Det handlar också om skam. Skam inför vad jag gjort mot mig själv och speciellt vad jag gjort mot andra. Bara jag tänker på det blir jag tårögd. Men denna julen har varit annorlunda. Jag såg fram emot julen med lite spänning och har faktiskt också haft det trevligt.
Med ett leende på läpparna konstaterar jag att jag haft en nykter och drogfri jul, såhär långt. Det värmer gott att tänka tanken och liksom känna det. Det ger en känsla av spänning till vad som ska komma, för på nått sätt ligger livet framför mig.
God Jul!

Försöka förändras

Antalet narkotikarelaterade dödsfall är årligen runt 400 personer. Studier visar att heroinister har 20 gångers överdödlighet. Jag är glad att jag inte är en siffra i den statistiken.
Min dag har varit okej. Nånstans mitt-i-mellan. Tror inte alla kan vara med ett mående på topp. Men majoriteten av dom är inte längre nere i botten. Jag försöker jobba med mig själv. Jag går i samtal med en sjuksköterska på Laro-mottagningen, där vi pratar om bland annat känslor och vardagssituationer. Jag har också börjar arbeta med NA:s (anonyma narkomaner) 12 steg. Jag avslutade precis ett samtal med min sponsor inom NA, där vi gick igenom det sista av steg 1. Stegen ger en ett nytt sätt att leva efter och eftersom min erfarenhet har visat mig att jag inte kunnat leva drogfritt är det precis vad jag behöver. Jag vill dessutom mer än att "bara" leva drogfritt, jag vill bli en bättre människa. Jag jobbar med mig själv genom att försöka utsätta mig för saker/situationer som känns jobbiga, fast behöver bli bättre på det. Samtidigt har jag inte bråttom, det är bättre saker och ting tar tid men blir bra.
Tror att alla människor skulle må bra av att ibland stanna upp och titta igenom hur man är som person. Man kanske upptäcker att man vill utvecklas, förändras, bli bättre, bli mer av något och mindre av annat.

Trevlig kväll!

Vid busshållsplatsen

Jag har haft en bra dag igår då vi i familjen firade julen ihop.
Ett nyktert trevlig firande men jag var lite orolig över hur det skulle bli när vi var samlade alla. Tyvärr är det så att jag känner inte riktigt känner min mamma och två av syskonen, samt syskonbarnen. Men det gick bra.
Under dagen hjälpte jag till med maten och sen tog jag rollen som tomte och delade ut klapparna. Efter ris á la maltan somnade jag till i soffan.

På busshållplatsen när jag skulle åka hem idag står en kvinna med sitt barn. Hon tar upp mobilen och ringer. Då hör jag tydligt hur hon bestämmer träff med en person för att köpa droger. Jag känner exakt igen snacket och orden för hur man beställer heroin. Hon ville köpa två rör och frågade efter verktyg. Det är alltså 0,2 gram heroin och sprutor. Kan låta lite men det kan va tillräckligt för en överdos beroende på person och tillfälle. Dotter måste varit runt 12-13 år och säkert inte helt oförstående. Hon måste ju också se hur sin mamma förändras. Mitt illamående blev intensivare och jag ville bara skrika åt henne "vad fan gör du, när du har din dotter med dig?" Jag kände verkligen avsky. Då började jag också tänka på mig själv och hur jag varit när jag var aktiv i missbruket. Jag vet att jag många gånger tagit droger och/eller varit påverkad i närheten av barn. Jag minns tillfällen när jag glömt både droger och använda och oanvända sprutor där personer och även barn vistats. Jag minns att jag varit slav under heroinet, helt och hållet styrd av skiten. Jag minns att jag förra julen var påverkad av heroin, och amfetamin, när familjen firarade tillsammans. Jag minns att jag varit ett precis lika stort svin som kvinnan jag stod intill. Den avsky jag kände för vad hon gjorde, förstår jag att andra måste ha kännt över mig och vad jag gjorde. Situationen kändes verkligen hemsk. Hemskt var också att jag trotts det fick sug efter heroin. Intensiva tankar på känslan av att ta heroin. Fast egentligen är det avsaknaden av känslor. Har man svårt att hantera känslor är det kanske inte så konstigt att man fastnar för heroin. Heroinet gör mig nämligen totalt känslolös.  
Strax därpå kom bussen och jag gick på. Läste lite i en bok jag fick av ena syskonet, "Bara för idag" och senare försvann suget. Men jag känner mig ledsen över vad kvinnan gör mot speciellt sin dotter. Samtidigt är jag stolt över att jag lämnat det livet. Stolt över att jag tacklar livet utan droger. Stolt över att jag låter mig känna alla olika sorters känslor.

Strax ska jag iväg och gymma och resten av dagen ska jag bara mysa hemma.
Trevlig fredag!

En dröm

Hade en hemsk dröm. Kändes som att jag var nånstans mellan sömn och vakenhet.
Kort sagt så drömde jag att jag hade börjat droga igen och försökte dölja det. Sen råkade ut för en olycka och mitt ena ben blev förstört så jag blev invaliserad. Jag fortsatte droga och till slut förstod alla i familjen vad jag gjorde. Jag var inte välkommen nånstans utan drog runt på stan och sov ute.
Det här kunde varit verklighet så jag är glad att jag vaknade ur drömmen sen.

Jag ska strax till gymmet, sen ett möte, och senare ska jag och ena syskonet handla maten till julfirandet imorgon :)
Trevlig Onsdag!

Minnen

Fick skjuts till bussen nu ikväll när jag skulle hem.
Under tiden kom minnen från dagarna innan förra julen. Polisen gjorde ett tillslag mot min lägenhet, 3 patruller och sammanlagt 6 poliser. Dom hittade inget men missade en del istället. Eftersom jag var fruktansvärt påverkad togs jag med för provtagning på sjukhuset. En läkare som träffade mig där tvångsinlade mig direkt. Nästa dag på morgonen träffade jag en ny läkare. Jag var lite klarare i huvudet och läkaren frågade om mig bakgrund och hur mitt missbruk såg ut. Jag berättade inte riktigt hur illa det var men tydligen förstod han för han sa rätt snabbt att jag kommer sätta ett LVM på dig. Lagen om Vård av Missbrukare. Jag började gråta där jag satt på sängen, la huvudet i händerna och fick fram att "snälla gör inte det, jag ska snart träffa min familj". Efter en stund gav han med sig och remitterade mig istället till beroendemottagningen. Om jag inte kom dit på avtalad tid skulle LVM:et sättas omedelbart. Nån timme senare var jag påväg hem och väl där gick jag direkt på drogerna polisen missat.
Såhär i efterhand kan jag inte förstå hur jag har kunnat bära på allt detta. Snacka om känslomässigt jobbiga händelser. Jag vill inte kunna förstå att det där varit jag, men beroendesjukdommen gjorde mig verkligen till en annan person, samtidigt som det var jag. Ibland mår jag så dåligt över att jag döljt allt detta, utsatt mig själv och andra för allt lidande.
Desstu lyckligare är jag över min situation och mående idag! Jag ber alla om förlåtelse och försöker förlåta mig själv också.

Nu ska jag mysa med katten :)

Mår fint ikväll

Lördag kväll och här ska det mysas!
Hade en mys-kväll igår med. Mitt ena syskon var här och vi kollade en väldigt snurrig film med Noomi Rapace . Hm, ett dygn senare och jag minns inte vad den hette!
Googla och hittade den nu, Babycall.
Fick en jättefin present som grattis till mina 9 månader som drogfri. Tack :)
Efter att ha tryckt i min en massa onyttigt igår så blev det ett långt pass på gymmet idag. Först 10 minuter cykel, sen 10 minuter roddmaskin, sen 60 minuter power walk och avslutade med 35 minuter på crosstrainern. Brände 1361 kalorier.
Väl hemma igen så har jag tänt en massa levande ljus och ska äta lite kycklingsallad. Senare ska jag kolla Så mycket bättre och troligen ha popcorn till det :)

Läste igenom texten och slogs av att f-n vad skönt med en sån här dag. Inte behöva jaga pengar till droger, göra kriminella handlingar. Sitta i nån trappuppgång eller på en smutsig toalett och injecera heroin.
F-n så skönt det är att va drogfri. Jag mår fint ikväll!

Fundering

Så var det Fredag igen. Tiden går fort.
Idag ska jag gymma och gå på möte. Efteråt kommer ena syskonet hit och vi ska kolla film, och äta lite onyttigt :)
Jag pratade med min sponsor i NA igår kväll. Det gick förvånansvärt lätt. Jag har, som jag skrivit tidigare, alltid sett mig som en blyg och lite tillbakadragen person som inte tar så mycket social kontakt. Men jag får nog börja ifrågasätta det för jag märker ju hur bra det går. Samtidigt så finns en känsla i mig som säger att nä men jag håller mig till mig själv och har inget behov av andra. Men så kan ju inte någon människa egentligen vilja ha det. Ingen kan må bra av isolation. Kanske har missbruket format mig till lite av en enstöring. Visst, det lilla jag minns av att vara barn var att jag var jag blyg. Men missbruket måste självklart gjort sitt också.
Jag är i alla fall väldigt glad och stolt att jag bryter det mönstret, att jag försöker ta kontakt och att det går väldigt bra när jag gör det.

Trevlig Fredag!

Julklappar

Snart är julen här och vem tycker inte om att få julklappar? Det gör väl alla. Men det är minst lika kul att ge julklappar. Fast min ekonomi är inte så rolig. Den består av ca 3800 kronor efter hyran och av det går 960 kronor till pendelkort. Pendelkortet behöver jag för att jag bor lite utanför orten, jag behövder det för att åka till LARO-mottagningen och för att gå på na-möten.
Jag var inne i stan idag och tittade efter julklappar och visst finns det mycket jag skulle vilja köpa, men det mesta kostar en del.
Missbruket har fört med sig stora skulder. Jag har skulder hos en hel del inkassoföretag och hos kronofogden. Sammanlagt rör det sig om ca 700´000 kronor. När jag varit påverkad har jag inte precis tänkt klart utan helt enkelt inte brytt mig om konsekvenser.
Så småningom ska jag försöka få en skuldsanering. Det finns nog ingen chans att jag kan betala allt annars. Bara räntorna på alla olika skulder blir en hel del. Innan en skuldsanering kan bli aktuell måste det gått två år där man inte dragit på sig några nya skulder. Dessutom ska man ha betalat så mycket som möjligt på de man har. Har för mig att reglerna är sånna. Men nu som nykter försöker jag tänka en gång extra innan jag tar beslut, även ekonomiska.
Fast jag ska nog komma på julklappar. Allt behöver inte kosta så mycket. Det finns second hand och man kan ge tjänster :) Sen handlar ju julen om att umgås och ha mysigt med :)

9 månader

Idag firar jag 9 månader som drogfri.

Mitt nya liv började den 12:e Mars -12. 20 dagar efter det slutade jag också röka cigaretter.
246 dagar som jag inte använt några droger.
246 dagar som jag kanske skulle satt mellan 1 och 10 sprutor i armen, varje dag.
246 dagar som jag kunde dött.
Tänker man summan pengar jag lagt på droger, ja det är oerhört mycket. Men det är också oerhört mycket lidande, både för mig och för många andra.
Så idag glädjs jag åt mina 9 månader som drogfri, men minns samtidigt det förflutna för att inte upprepa det.

Gamla vänner

Jag skulle gå på ett na-möte nu ikväll och tar då bussen via Centralen. Förr så var jag där väldigt mycket. Träffade "vänner", köpte- sålde- och tog droger, och många gånger var jag där för att hålla mig varm. Suttit på bänkar och hållit mig vaken. Somna jag så blev jag utskickad av vakterna. Så kom jag då till centralen och skulle byta till nästa buss. En av de första personer jag ser är en av de jag köpte heroin av förr. Illamåendet jag redan har blir lite värre. Jag tänker att jag går en bit så jag inte är inom synhåll. Idag då jag inte känner mig helt i form vill jag inte träffa honom. Gick en bit men där står tre gamla "vänner" till. -"Fan!" tänker jag och går snabbt vidare. Plötsigt så kommer en av de personer jag köpte mycket amfetamin av förr gående mot mig, så jag vänder hastigt om igen.
Precis i den stunden ringer mitt ena syskon. Vi pratar lite och jag berättar om kort om de gamla "vännerna". Jag känner att jag inte är helt med i samtalet men blir ändå lugnare. Koncentrationen på personerna minskar och efter en stund kommer bussen jag ska med.
Än en gång höll jag mig ifrån de personerna. Ibland har jag träffat på några av dom och även sagt hej (och sen skyndat förbi). Men när jag inte mår helt okej vill jag verkligen inte träffa nån av dom. Då kan jag bli rädd att jag kanske gör något dumt.
Jag har inte många vänner nu men de få jag har är riktiga vänner och de andra klarar jag mig bra utan.

Jag ska alldeles strax sova, så önskar eventuella läsare godnatt!

Överdos

Jag hade druckit alkohol för att dämpa abstinens från heroinet. Jag hade inga pengar att köpa mer.
Som vanligt började jag "organisera". Jag fick tag i ett antal personer som ville köpa amfetamin. Fick pengarna av dom och begav mig till bussen. Jag tyckte det var skitbra att det var jag som ordnade drogerna till folk omkring mig. Dels så kände jag mig viktig och behövd men det gav mig också pengar till heroin. Jag köpte billigt och sålde dyrare.
Steg på bussen, klockan var runt 18.
Resan var hemsk. Så många gånger jag åkte fram och tillbaka för att hämta amfetamin och heroin. Ibland med väldigt mycket droger. Nog för att få mig inlåst i fängelse ett bra tag. Som sagt, resan var hemsk. Kändes som det tog en evighet trots att det bara rörde sig om cirka 30 minuter. Jag frös som om det vore minusgrader, samtidigt som jag svettades som om det var högsommar. Hade svårt att tänka på annat än fixen jag skulle slå i mig. Gick av bussen och snabbt dit där en "vän" väntade på mig. Han ville inte stå öppet och ta heroinet så vi gick till Max (hamburgerrestaurangen). Vi gick direkt till toaletterna. Jag satte mig på toalettstolen och han stod upp. Han började ta fram grejerna och jag sa åt han att jag behövde få i mig  fixen fort för jag var sjuk. Sa också att jag inte hade några egna "verktyg" (sprutor). Men han ville själv ta först, eftersom vi fick dela på hans "verktyg". Han kokar sin fix rätt snabbt och tog den. I samma sked hade han också gjort en till mig. Jag vet inte riktigt hur mycket heroin han har lagt i, men bryr mig inte just då. Jag tänker att snälla bara låt mig få skiten i mig så jag slipper känna. Snabbt drar jag upp fixen och trycker in den i armvecket. Det tog bara ett par sekunder att få i mig allt. Jag minns att jag började känna effekten av heroinet. Skakningarna började lägga sig och ett par sekunder senare blir synfälltet lite suddigt. Jag känner ett jättestort lugn. En värme sprider sig i kroppen samtidigt som ett illamående väller upp inom mig. Jag ler idiotiskt med hela ansiktet och sträcker fram sprutan mot vasken för att börja rengöra den...

Borta, tomt, svart.......

Öppnar ögonen inne i en bil, det är skakar och går fort. Jag ligger på en brits i en ambulans och kvinnan bredvid mig säger att jag tagit en överdos heroin. Sen blir det svart och tomt igen. Nästa gång jag vaknar ligger jag i en sjukhussäng på intensiven eller om det är akutmedicinen. Jag minns att jag får en injektion (den tredje fick jag veta i efterhand). Efter en stund börjar synfältet klarna allt mer. Jag känner mig grumlig i huvudet och har ett fruktansvärt illamående. Jag vill bara därifrån. Sen börjar jag förstå vad som hänt. "Jag har tagit en överdos". Tårar börja komma och jag känner mig som i ett förvirringstillstånd, som troligen var lite av en chock. Frågar personalen där om vad klockan är, och den är ca 19 på kvällen. Tänker att om jag kan ta mig härifrån nu så hinner jag få tag i nytt heroin. av samma person som innan. Men det är inte tal om det för personalen. Efter hand som tiden går börjar jag känna mig klarare och klarare i huvudet. Illamåendet ligger där hela tiden dock. När klockan börjar närma sig kl 00 ringer min mobil. Av alla människor är det min mamma som ringer mig. Jag reser mig upp från sängen och tänker "vad vill hon, vad ska jag säga om hon frågar hur jag mår?". Svarar på samtalet men säger absolut inget om var jag är eller vad som hänt, istället när hon frågar hur jag mår säger jag "bara bra". Efter en stund blir illamåendet för stort och jag säger åt henne att vänta, varpå jag spyr flera gånger. Jag säger inget och hon verkar inte ha förstått vad som hänt. Anledningen att hon ringer är att hon undrar om jag kan hjälpa till att röja i förrådet. Varför ringa om det vid kl 00 tänker jag? Efter samtalet har jag verkligen bestämt mig för att lämna sjukhuset och bryr mig inte om  vad personalen säger. Jag får tag på min halvbror och ber han hämta mig för att skjutsa mig hem. När han kommer undrar han vad jag gör på sjukhuset och jag svarar undvikande "ja mådde illa". Han undrar såklart men börjar köra och plötsligt jag att "du jag måste inom en vän". Jag tror han visste om att jag missbruka då. Men han ställde inte så många frågor utan körde till "vännen". Jag gick ur bilen och knackade på fönstret till lägenheten. "Vännen" öppnade och jag gick in.
Jag glömde bort min halvbror som skulle köra mig,
jag glömde bort att jag kom från sjukhuset,
jag glömde bort att jag varit så nära döden,
jag glömde bort att jag faktiskt levde,
jag glömde bort alla i min familj,
jag glömde allt och gick rakt in i skiten igen...

Tårar, tårar och mer tårar!
Jag kan ibland inte förstå att det där var jag. Att jag uppenbarligen inte värdesatte något i livet, utan riskerade döden i var och varannan spruta.
Jag blir ibland förbannad på mig själv när jag känner ångest inför livet, när jag varit så nära döden flera gånger. Men jag är så lycklig, så jävla tacksam, över den drogfrihet jag har idag. Den är verkligen ingen självklarhet och därför måste jag ibland påminna mig om stunder som denna händelsen.
Jag vill aldrig tillbaka till det livet så jag fortsätter kämpa! På Onsdag är det 9 månader som nykter!

Strax sova

Som rubriken säger så ska jag alldeles strax sova.
Denna Söndag har varit ännu en drogfri dag, som jag spenderat med att tvätta och städa. Mediterade en stund också.
Imorgon ska jag på en så kallad Vårdplanering på LARO-mottagningen. Det är en uppföljning man gör var tredje måndan. Bland annat så kollar man av så att mål uppnåtts och sätter upp nya. Det ska bli spännande.
Så nu måste jag sova så jag har krafter till mötet :)
Godnatt!

En jobbig stund

Lördagen har varit okej, en stund på kvällen var dock jobbig.
Dagen började med en sen frukost och sen tog jag bussen till gymmet. Brände 906 kalorier. Efter gymmet var jag inom Citygross och köpte bl.a kattmynta. Väl hemma så gav jag katten lite och hon blev helt galen. Kul att se henne leka och mår bra. Ett tag tyckte jag hon mest kröp under täcket/en filt och sov hela dagarna, så jag har fixat en massa leksaker för att aktivera henne. Samtidigt är ju inne-katter ett djur som kan sova väldigt mycket per dygn.
Sen lagade jag mat. Även idag en enkel rätt: stekt blodkorv, lingon och rårivna morötter. Gott! Efter maten tittade jag på Så mycket bättre. Till det drack jag varm choklad och åt fruktsallad. Också gott!

Angående den jobbiga stunden ikväll;
Har under en tid tänkt mycket på ena syskonet. Hen hade ju uttryckt att hen kände sig utanför. Så jag tog tag i saken och skrev till hen på facebook. Kanske fegt att skriva, men så gjorde jag.
Jag skrev varför jag inte längre hälsar på. Pga allt festande där.
Var och varannan dag har det kommit bilder på facebook med hen och hen's ena barn, festande ihop. Jag skrev jag inte tycker det känns sunt. Att jag inte skulle vilja festa med min pappa som varit alkoholist och sen lägga ut bilder på det. Jag skrev att jag är rädd att gå dit för att jag inte vill hamn i en situation med en massa alkohol och ibland andra missbrukare där. Att jag inte vill riskera min drogfrihet.
Jag hoppas hen kunde ta till sig vad jag skrev, och att jag faktiskt inte ville något ont. Jag skrev också att jag är väldigt ledsen att jag själv många gånger varit där påverkad av diverse droger. Inför både hen och hen's barn. Jag borde kanske utvecklat och förklarat att jag faktiskt har förändrats, och att jag känner att jag inte riktigt vet hur vi ska umgås längre, eftersom det mest varit med alkohol och andra droger. Såsätt så känner vi inte varann så bra längre.
Jag fick inget svar på brevet..

Missbruk förstör verkligen så fruktansvärt mycket.
Mina minne från det livet plågar mig ofta. Dagligen. Jag hoppas jag på något sätt kan "betala tillbaka" nångång. På sätt och vis gör jag det nu också genom att ha, och fortsätta, förändras.
Det är dock inte lätt att förlåta sig själv.

Godnatt!

Mår inte så bra ikväll

Till att börja med så har jag inte följt något schema idag, vilket gör att jag känner mig helt "ur gängorna".
Jag behöver verkligen mina rutiner. Dom är inte så många men kanske än så viktigare då.
Hela dagen har bara varit slö och seg, inte fått gjort något. Dessutom har jag kännt mig frusen och rätt trött. Jag har också haft en hemsk värk i kroppen, som jag sätter i samband med träningen. Utöver det har jag nu senare på kvällen haft huvudvärk och mått illa. Till slut kräktes jag. Kanske har jag blivit sjuk?!
Till imorgon har jag ännu inte lagt upp några planer, men jag bör göra det, annars riskerar jag ännu en dag som inte riktigt känns bra.

Kollade min facebook-sida nu för en stund sen.
Jag om någon ska väl inte gnälla på folk som super. Men när det handlar om familjen är det jobbigt och gör ont. Var och varannan dag läggs det ut bilder på diverse fester hemma hos ena syskonet. Bilder på syskonet med sitt barn och barnets vänner som tillsammans sitter och "festar". Detta syskon som känner sig utanför oss andra syskon. Detta syskon som vet att vi två andra syskon är nyktra beroende.
Hallå? Det finns ingen anledning till det då?
Samtidigt tänker jag att när jag varit aktiv i missbruk så har jag inte tänkt klart. Man måste först själv förstå att man har ett problem och sen själv vilja göra något åt det. Jag hoppas den tiden kommer för det syskonet också, och även för dess ena barn. Jag tycker så synd om speciellt det andra och yngsta barnet. Ingen ska behöva växa upp med missbrukande föräldrar.

Jag sitter och kollar X-factor men favoriterna Malcom och J.E.M är ju inte kvar så då jag lägger min röst på Awa. Tror hon har bäst chans att göra karriär sen.
Efter programmet ska mister jag sova!

Ännu en bra dag

I morse kom jag upp lite tidigare än jag gjort de sista dagarna och det var skönt. Visst det är ju inte dumt att sova länge heller, men för mycket av dagen försvinner och jag kommer in i fel dygnsrytm.

Tänk, idag är ännu en dag då jag är DROGFRI.
Ibland kan jag inte riktigt förstå det. Nu när jag sitter här och tar in ordet, drogfri, blir jag full av tårar. Både av glädje men också av sorg. Det är så mycket jag gjort, mot familj, vänner, andra och allmänhet, som plågar mig. Jag försöker "betala tillbaks", genom att bli en bättre människa. Den andra känslan, glädjen, ja den är så stor när jag faktiskt känner efter. Att jag faktiskt lyckats lämnat det livet och att jag kommit en bit på vägen i mitt nya liv. Men "bara" det, JAG ÄR DROGFRI!

Efter frukosten tvekade jag lite på vad jag skulle göra idag. Jag glömde göra en dagsplanering i gårkväll. Men träna brukar jag göra på förmiddagarna så det tänkte jag göra. Men så började jag fundera på att gå på ett na-möte på kvällen. Fast då tänkte jag att nä, latheten kommer säkert övertala mig så jag avstår i sista stund så då är det bättre att ta mötet som är vid lunch. Jag har en bra bit att åka till mötena och brukar känna mig rätt trött på kvällen, så därav att latheten övertalar mig ibland.
Jag packade träningsväskan och tog bussen. På bussen funderade jag på om jag skulle hoppa över mötet och bara ta träningen. Men nä, det var det vanliga motståndet som kommer när något innefattar sociala kontakter. Så jag satt kvar på bussen och var sen framme ett par minuter innan mötet skulle börja.
I möteslokalen fanns bara en person. Smått nervös som jag alltid är när jag träffar nya människor gick jag in och hälsade på honom. Vi kom överrens om att ifall det bara var vi som kom så hoppar vi över de vanliga mötesrutinerna och bara pratar en stund. Sagt och gjort, och 45 minuter senare så gick vi. Jag kände mig riktigt glad när jag gick. Jag hade ett inre lugn och ett leende på läpparna. Jag kände mig så stolt över att ha suttit och pratat med en okänd människa i 45 minuter. Om väldigt privata saker dessutom. Jag betraktar mig som rätt blyg och försiktig, inte den som pratar så mycket. Så det var riktigt skönt att känna att jag klara av en social sak som denna.
Från mötet tog jag bussen tillbaka och gick av vid gymmet. Jag tog det lite lugnare idag än vad jag brukar och det behövdes. Det kommer ju dessutom ett nytt tillfälle att träna imorgon!
Efter gymmet var jag och handlade lite, sen stod jag i kylan och väntade på buss hem.
Väl hemma lagade jag mat. Kan säga att jag som kan äta konstant var riktigt vrålhungrig. Det blev ingen lyxmåltid utan något som gick snabbt och lätt; köttbullar & potatismos.

Nu sitter jag hemma i soffan, lyssnar på katten som börjat mjaua så smått (äntligen) och väntar på Debatt på Svt. Konstaterar att detta varit ännu en bra dag som drogfri.

En lång dag

Precis tittat på sena nyhetssändningen med väderprognosen och vintern har verkligen kommit.
Många surar och svär över snön men jag tycker om den. Den lyser upp vintermörkret.
Dagen har varit bra men smått uttråkad och rätt lång.
Var och tränade i förmiddags, 60 minuter på crosstrainern. 1013 kalorier blev det.
Annars har jag mest tagit det lugnt hemma. Läst, surfat, läst lite till, fixat mat och myst med katten. Promenerade till affären också ja, skulle ha Julmust men det fanns ingen light.
Längtar efter att ha en fast sysselsättning om dagarna. Det blir långa dagar som det är nu. Mycket tid och mycket tankar. Är man en grubblare är det inte en bra kombination. Fast jag tränar i stort sett varje dag, i alla fall något litet, och sen går jag ju på en del na-möten. Så då går där lite tid till det ju.
Precis klickat runt på en del bloggar och det finns en hel del intressant men nu känner jag mig rätt trött och ska gå och sova.
Natti natti!

En bra dag

Dagen har varit bra känner jag!
Sov underbart gott och hade egentligen  kunna ligga kvar ett par timmar till. Men gick ändå upp relativt sent, klockan 9.
Först fick katten mat och sen började jag morgonen med frukost, en kopp te och Nyhetsmorgon på 4:an.

Nyheter, samhällsfrågor och politik intresserar  mig.
Intresset starta år 1999-2000 när jag blivit dömd till kontraktsvård på ett behandlingshem som hette Håkansgården. Jag hade suttit häktad i 28 dagar. Misstänkt (och skyldig såklart) för narkotikabrott, stöld, vapenbrott, försök till varusmuggling, misshandel, brott mot knivlagen. Minns inte om det var mer, men det är ju verkligen mer än tillräckligt! Jag blev som sagt dömd till kontraktsvård, så kallad paragraf 34, i 12 månader. Behandlingen kändes som den gick väldigt bra. Jag gick på psykoanalys två gånger i veckan. På det stället hade man ingen möjlighet att studera eller ha nån praktik, istället hade man olika ansvarsområden på själva hemmet. Jag minns att jag tog på mig flera. Bl.a att sköta trädgården och poolen. Jag hjälpte till mycket med handling, matlagningen och städning. När 12 månader började närma sig sitt slut kände jag att jag inte riktigt var "färdigbehandlad" och ansökte därför om 6 månaders förlängning, vilket jag blev beviljad. Under de sammanlagt 18 månaderna jag var där höll jag min drogfri.
På den tiden, i viss mån även nu,  vaknade jag väldigt tidigt och den ända som var vaken och uppe då var verksamhetschefen. Han satte sig alltid klockan 06 för att titta på Nyhetsmorgon och det var då mitt intresse för nyheter, samhällsfrågor och politik började.
Efter den behandlingen höll jag mig tyvärr inte helt drogfri speciellt länge. Kort sagt så började det med mycket festande, sedan kom dåligt mående och kort därefter var ett fullskaligt missbruk ett faktum.

Efter frukosten ringde jag min sponsor i NA.
Jag hade skjutit på det och kände att ringer jag inte nu blir det inte av idag heller. När vi väl pratade gick samtalet dock förvånansvärt lätt så det ska jag försöka ta med mig till nästa gång. Vi pratade lite allmänt och sen om hur mitt mående varit lite till och från de sista dagarna. Han kände igen det från början av sin tid som drogfri och det var skönt att höra hur han gjorde för att ta sig igenom det. Jag berättade att jag håller på att arbeta med boken stegarbetsguiden och jag frågade också om en fråga där som jag inte riktigt förstod. Annars så fick jag beröm och medhåll och det var ett bra samtal.

Efter samtalet sydde jag några tröjor. Inte hela tröjor alltså, jag sydde lite där sömmarna gått upp. Sen begav jag mig till LARO-mottagningen för drogtest och att hämta medicin. Det blev inget samtal där idag då min kontakt var ledig. Därefter var jag på infektionsmottagningen och lämnade blodprov. Inte kul att få en grov tappningskanyl i armvecket men det gick ända bra. Förhoppningsvis är värdena också bra.
Väl färdig med alla prov mötte jag upp ena syskonet och vi åkte till gymmet. Tog det rätt lugnt där idag. Blir säkert tid för mer gymmande imorgon ändå så. Efter gym blev det mat och sen ett möte. Ett bra na-möte tyckte jag.

Men nu är jag hemma igen och myser till "Jenny Strömstedt", som är ett samhällsprogram på 4:an.
När det är slut ska jag, efter att faktiskt ha haft en riktigt bra dag, sova!

Bra början

Har haft en jättebra helg såhär långt.
Igår, fredag, åkte jag och träffa ena syskonet. Först gymmade vi, sen slog vi på stort och köpte pizza och lite godis till senare. Pizzan var inplanerad sen tidigare och jag har gymmat som en galning för att "tjäna in" till den. Till pizzan kollade vi film (Misterioso) och sen X-factor. Tyckte hellre Benny eller Isak skulle åkt ut. Av dom som är kvar håller jag nu på Awa. Med tanke på hur ung hon är och redan sjunger så bra bör framtiden va ljus för henne, som artist. Jaja.
Sen idag på förmiddagen kollade vi en ny film (Submarino) till frukosten. Vi fick spola framåt ibland för dom visade lite väl mycket och ingående av intravenöst heroinmissbruk. Blev lite tungt! Sen var vi på Ikea en sväng och avslutade med gymmet.

Nu är jag hemma och myser med katten. Tänt en massa ljus och kollar på Så mycket bättre.
Tror jag ska ta en stund med min bok sen, stegarbetsguider. Jag tror arbetet med den har väckt mycket känslor. Jag har ju haft ett par dagar då det varit väldigt mycket känslor. Känslor som jag inte riktigt kunnat identifiera mer än att dom varit tunga och jobbiga att hantera. Men jag vill ändå fortsätta för jag vet att jag kommer komma genom detta som en starkare människa.

Imorgon tänkte jag ringa min sponsor. Jag behöver bli bättre på det. Börja bygga upp en bra kontakt. Flera utav de jobbiga dagarna har jag i efterhand undrat varför jag inte tänkt på att ringa honom och prata om det istället. Men eftersom det samtidigt är en ny person så känns det lite jobbigt. "Vad ska jag säga, hur ska jag ska det.." Men om vi bara börjar prata allmänt så kommer det bli lättare till nångång när det är nått jobbigare.

Idag den 1 December är det World Aids Day, så mina ljus brinner också för de som är drabbade, speciellt de två jag känner.

Nu ska jag fortsätta må bra och fortsätta ha en mysig kväll!